Inför den här boken intervjuade Aleksijevitj hundratals sovjetiska kvinnor som sida vid sida med männen kämpade mot fascisterna under andra världskriget. De var partisaner eller tjänstgjorde i Röda armén som sjukvårdare, stridspiloter, prickskyttar, pansarförare, artillerister, meniga soldater, kokerskor, tvätterskor... Det fanns tusentals av dem och inte sällan var de så unga som sexton år. Alla gick med i kriget frivilligt. De var mycket kompetenta, modiga och patriotiska. De deltog i strider och belönades med tapperhetsmedaljer och ordnar. De vittnar om respekten som männen visade dem under kriget men också om det förakt de möttes av när de återvände hem efter kriget. Då räknades de inte längre, de blev misstänkliggjorda och förlöjligade och folk såg på dem som horor, mer eller mindre. För vad skulle de annars vara när de levde ihop med karlar i fyra år.
Kvinnorna i boken berättar öppenhjärtigt om sina minnen, upplevelser och känslor och några gör det uppenbarligen för första gången trots att det vid intervjutillfället har gått mer än fyrtio år sedan krigsslutet. Det var ett tabubelagt ämne. Kvinnorna skildrar fasansfulla krigsscener som de var med om och överlevt, de skildrar tortyr de utsattes för av tyskarna om och när de blev tillfångatagna, de skildrar sorg efter sina döda och försvunna kamrater och saknad efter sina barn, makar, syskon och föräldrar. De berättar om kärlek och de berättar om hat. De berättar om utplånade byar och om kyla och svält. Flera av kvinnorna var med vid Stalingrad och sett fasorna där. Ja, det är svåra minnen som kvinnorna delar med sig av. Mycket smärta, mycket blod, mycket lidande. Men även glada stunder. Samhörighet, vänskap, stunder vid elden om kvällarna när det var lugnt. Kärlek var sällsynt, nästan något förbjudet men den fanns och gav korta stunder av lycka och värme.
Kvinnorna i boken berättar inte bara om vad de konkret varit med om fysisk och psykiskt utan uttrycker sig också om några specifika frågor såsom kvinnlighet och moderskap och hur de sakerna påverkades av kriget. När det handlar om överlevnad finns det inte några givna lösningar eller sanningar om rätt och fel. Kvinnor och mödrar kunde råka ut för de mest ohyggliga dilemman under kriget. Det är mycket som gör ont i själen när man läser boken.
Jag minns också flera lättsamma och till och med lite roliga berättelser, t.ex. om hur viktigt det var för kvinnorna att förbli kvinnor och ibland få göra sig vackra, trots att de måste vara kortklippta (de sörjde sina långa flätor), gick omkring i manliga kläder inklusive kalsonger (det fanns inte militära kläder för kvinnor under de första krigsåren) och var tvungna att tvätta håret med aska. Menstruationen upphörde ofta, men om den inte gjorde det, var månadsblödningarna förknippade med en del praktiskt strul (det var en lycka att få kvittera ut ett extra par kalsonger eller få tag i bomull). Det är en lagom balans mellan det tunga och lättsamma och det tycker jag är viktigt för att läsaren ska mäkta med.
Boken är strukturerad i kapitel efter olika teman och de enskilda kvinnorna som alltid är namngivna berättar var och en för sig. Ibland kommer författaren in i "samtalet" med sina kommentarer, tankar och iakttagelser. Svetlana Aleksijevitj förde en dagbok under arbetet med intervjuerna och bitar ur dagboken är med i boken. Det är naturligtvis mycket intressant att ta del av.
Stilen är enkel. Språket är jordnära och utan onödiga utsmyckningar men det är vackert. Med tanke på berättelsernas art är språket paradoxalt mjukt. I uttryckets nakenhet vilar på en gång sårbarhet och styrka. Svetlana Aleksijevitjs skönlitterära bearbetning av kvinnornas muntliga vittnesmål handlar inte om innehåll, det har hon knappast petat i (även om hon säkert har sållat bland historierna och strukturerat berättelserna utifrån sin tänkta dramaturgi), utan främst om språket. Det är kvinnornas röster vi hör, det är ingen tvekan om saken. Aleksijevitj har en fenomenal förmåga att lyfta fram en bild, ett flyktigt minne, en liten detalj eller en till synes obetydlig tanke och göra alltsammans till något som hela berättelsen kan vila på. Det är de små detaljerna och de innersta tankarna som är bärande i boken.
Avslutningsvis vill jag resonera lite kring själva titeln Kriget har inget kvinnligt ansikte. På ryska är ordet "krig" ett femininum och i och med det får titeln en något djupare innebörd, tycker jag. Den rymmer allt som vi förknippar med traditionellt manligt respektive kvinnligt. Det är smart av författaren att ta hjälp av grammatiken för att förstärka det semantiska budskapet om den råhet och brutalitet som krig förknippas med, till skillnad från skönhet som vi ofta förknippar med kvinnlighet. Ändå har kvinnor i alla tider deltagit i krig och gör det fortfarande (t.ex. i Syrien). När man läser Aleksijevitjs bok inser man att manligt/omanligt och kvinnligt/okvinnligt bara är ord. Det är människor som deltar i och drabbas av krig och följaktligen är ett krig, vilket som helst, bara omänskligt. Men Aleksijevitjs bok vilar på människokärlek, respekt och rättvisa. Den är en oumbärlig läsning och en viktig lektion i både historia och feminism.
Kriget har inget kvinnligt ansikte är översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten och finns i flera olika format, även som ljudbok (i uppläsning av Gunilla Leining).
Läs mer om boken hos bla.: Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Ackefors.
Köp boken på t.ex.Bokus
