Novellerna Cirkelberättelse och Vändbar berättelse är just vad titlarna antyder. Den första, som bara är på fem rader, har en cirkelkomposition och berättelsen går runt på ett spännande sätt. Den andra breder ut sig över en hel sida och består av två stycken med varsin underrubrik: "Nödvändiga utgifter" respektive "Utgifter nödvändiga". Berättelsen är den samma men perspektivet vrids om, precis som underrubrikerna antyder. Novellen handlar om medelklassmakarna Charray som vill renovera sin vinkällare och har bekymmer med brandförsäkring. Davis beskriver situationen med total pricksäkerhet, oavsett från vilket håll hon betraktar den.
Novellen Två begravningsentreprenörer, bara elva rader. Den handlar om sammanträffanden som äger rum utan att vi ens anar det. Den här novellen är fascinerande för att den visar hur språkligt avskalat och relativt händelsefattig en berättelse kan vara och ändå rymma allt som finns i glappet mellan liv och död.
En av de roliga novellerna är De förfärliga mucamas, om några stelbenta och styvnackade kvinnor från Bolivia som följer med våningen som huvudpersonen hyr i andra hand. Det blir en massa konstiga problem. Bland annat händer det att den ena tanten tuggar i sig sin hörapparat.
Titelnovellen börjar med meningen "Jag är trött." och därefter följer fem sidor med saker som huvudpersonen upplever som irriterande och som hon anser gör hennes liv besvärligt. Men det mesta är bara dumheter som visar på att en människa som rent objektivt har det bra, är frisk och inte lider någon nöd ändå måste hela tiden hitta något att klaga på. Det går liksom aldrig att vara helt nöjd. Texten är lättsam men får en att fundera. Är jag kanske också gnällig?
Jag tycker att Lydia Davis är fenomenal på att sätta en knorr på slutet, särskilt i de kortaste novellerna. Betrakta till exempel den här som heter Hennes födelsedag. Är det inte genialt?
105 år gammal:Korna är en novell som man verkligen förälskar sig i som läsare. Och jag tror, av mig själv att döma, att man efter läsningen även börjar tycka att kor är charmiga och högst älskvärda varelser. Korna är en underbar berättelse och har man läst klart, vill man läsa den från början igen. Så kändes det åtminstone för mig. Allt kan bli stor litteratur i Lydia Davis händer, det är alldeles uppenbart. Korna är ett av bevisen för det.
hon skulle inte ha levt i dag
även om hon inte hade dött.
Ett annorlunda inslag i novellsamlingen är avsnitten som kallas för "berättelser från Flaubert" i vilka Davis försöker efterlikna Flauberts stil och som är sprungna ur Flauberts egna brev till en älskarinna under tiden då han skrev Madame Bovary. Det finns tretton sådan berättelser. Intressanta, men tillhör inte riktigt mina favoriter.
Och så var det de där "breven". Det finns ett antal brev i boken och de är adresserade till bl.a. olika företag. Lite som den svenska boken Erik Erikssons brev till samhället om du kommer ihåg. Lite knasigt och galet men på fullaste allvar. Ganska roligt.
En novell kommer jag att minnas lite extra eftersom jag knappast kunde ha läst vid ett mer olämpligt tillfälle. Novellen heter Landningen och handlar om en nödlandning och en märklig upplevelse på ett flygplan och jag läste den här berättelsen just under en flygresa. Fråga mig inte varför jag inte hoppade över den bara, för det vet jag inte. Antagligen för att det är en jättebra novell som fängslar en. Som tur var gick nödlandningen i novellen och vår egen landning alldeles problemfritt. Dessa sammanträffanden...
Det är häftigt och mycket trevligt att läsa Lydia Davis och det är spännande att se på världen genom hennes lins. I ett tidigare inlägg presenterar jag några munsbitar ur boken och här finns min recension av förra novellsamlingen I samarbete med fluga.
Om du vill läsa boken (eller redan har läst den) och är sugen på att prata om den och din läsupplevelse, kan du hänga med Kulturkollo läser. Läs mer här.
Köp boken på t.ex. Bokus
