Alice Howland, som romanens och filmens huvudperson heter, är professor i lingvistik, författare, maka och mamma till tre redan vuxna barn. Snart blir hon även mormor för första gången. När diagnosen kommer, är det naturligtvis en chock men signalerna har visat sig gradvis under lång tid. Först nästan obemärkt, sedan allt tydligare. Oro och panik slår ner och förlamar. Känslan av maktlöshet och vrede över att bli bestulen på sina minnen, sitt intellekt och sitt liv så som Alice varit van att leva det är stark. Alice har inget annat val än att acceptera sitt tragiska öde och hon inser också att hennes liv som sådant inte blir tragiskt för det. Hon har ju levt ett fantastiskt liv, sjukdomen kan inte ändra på det som varit och det hon åstadkommit. Hon är ju fortfarande Alice, förblir att vara Alice. Även den dag då hon inte längre kan minnas det eller ens känna igen sina närmaste. Men hon är mycket ledsen över att hennes barn löper en 50% hög risk att ha ärvt sjukdomsgenen. I så fall är insjuknande i tidig alzheimer ett faktum. Det är en fruktansvärd tanke att försonas med och scenen i vilken Alice och hennes man berättar om diagnosen och ärftligheten för barnen är en av dem känslomässigt tyngsta.
Det finns förstås gott om scener som är gripande på grund av den gestaltade sjukdomens framfart men det finns än fler scener som är positiva och vackra eftersom de präglas av kärlek och familjesammanhållning. Därmed inte sagt att allt mellan Alice och hennes man fortlöper smärtfritt, vilket är en del i berättelsen som är ganska nedtonad i filmen medan den har en större plats i romanen. Fortfarande Alice är en mycket ömsint historia utan att vara sentimental. Alice är en stark kvinna som inte ger sig utan motstånd och hon har en familj som stöttar. Familjerelationerna är en viktig del av handlingen och jag har varit särskilt mycket berörd av relationen mellan Alice och hennes yngsta dotter Lydia eftersom deras relation tar en tydlig vändning i och med sjukdomen. I det känslomässiga kaos som uppstår hittar de varandra och når varandra på djupet efter år av tjafs och bråk.
Fortfarande Alice är en realistisk och välskriven berättelse med levande karaktärer som inte är statiska utan utvecklas, vilket jag uppskattar. Boken bjuder naturligtvis också på en del konkret kunskap om Alzheimers sjukdom och det märks att författaren är väl bevandrat i problematiken. Men vad är då bättre? Boken eller filmen? Boken är naturligtvis tack vara sitt format mer detaljerad, mer ingående och mer sammansatt som berättelse men filmen är också mycket bra. Den håller absolut i jämförelse och fångar romanens kärna bra. Julianne Moors rollprestation är makalös och Kristen Stewart som spelar Lydia är också fantastisk. Fortfarande Alice är en fängslande och fint berättad historia, både som bok och film.
