onsdag, januari 20, 2016

Århundradets kärlekssaga

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen gavs för första gången ut 1978. Sedan dess har den här fantastiska diktromanen fått en klassikerstatus, och det med all rätt. Jag har blivit fullständigt tagen av den. Vilken text! Den här boken är som en pil i hjärtat eller ett slag i magen, att läsa den känns fysiskt och emotionellt och det är svårt att värja sig. Så nära den kommer mig, så vackert skrivet.

Det är en skildring av ett destruktivt äktenskap mellan en småbarnsmamma och en alkoholist. Perspektivet är kvinnans men även barnets upplevelse tas i beräkning ibland. Texten har skrämmande giltighet för alla med den här typen av erfarenhet, antingen som barn i en familj med en missbrukande far eller som kvinna och hustru till en alkoholist. Diktromanen visar hur "bottenjävligt" det kan vara.

Men Märta Tikkanen skriver så skickligt att även läsare utan direkt erfarenhet av hur en närståendes alkoholism påverkar familjerelationerna med största säkerhet kan uppleva ett slags identifikation med jaget i Århundradets kärlekssaga. Och jag tror, i likhet med Liv Strömquist som har skrivit förordet, att det beror på att Tikkanen tar sig an kvinnans kollektiva erfarenheter genom tiderna på en bred front. Det handlar om att hålla bråken med mannen hemliga, att svälja kränkningar och elakheter, att sköta fasaden utåt, att hantera frustration och uppgivenhet över svikna löften och löjliga ursäkter, att vilja skrika men ändå fixa middagen, att trösta barnen, att inte visa att man gråtit.
Det är inte de stora sveken som dödar kärlek 
kärlek dör 
av alldeles små och nästan omärkliga 
svek
Århundradets kärlekssaga handlar också om att drömma och vilja utvecklas för att komma nånvart i sitt jobb fast det finns så många hinder på vägen. Det handlar om vikten att ha något som bara är ens eget, som ett jobb och resan till och från. Det handlar om ojämlikhet mellan könen och om orättvisa villkor för skapande. Det handlar om att nästan falla under allt ansvar för hem och barn när maken super och är mest bara full. Det handlar om svartsjuka, kontrollbehov och att inte längre förstå varandra. Det handlar om mens och ett ständigt dåligt samvete som det är dags för oss kvinnor att skrota. "Det får räcka nu", uppmanar jaget. Jag kommer på mig själv att jag läser Tikkanens bok som ett poetiskt feministiskt manifest. Jag stryker under rader, marker hela stycken, gör anteckningar i marginalen, viker hundöron. Massor av hundöron. Mitt exemplar av Århundradets kärlekssaga kan jag aldrig låna ut till någon annan att läsa, det känns som att boken har blivit min personliga ägodel. En bit av mitt hjärta ligger för alltid kvar i boken som ett bokmärke.



Samtidigt är texten hoppfull för jaget har en stark tro på att saker och ting måste bli bättre i framtiden. Det finns en framtid och en dröm om att det är möjligt att kvinnan och mannen någon gång ska börja leva under samma villkor.

Skildringen av jagets känslor och hennes tankar kring hur äktenskapet steg för steg och nästan obemärkt blivit raserat, hade en stark påverkan på mig medan jag läste. Jag tänkte på min mamma och det kändes som att det var hon som berättade. Jag läste om henne, där var min egen mor där på sidorna. Och min egen far, han som söp och förstörde för oss. Tikkanens språk är starkt men ändå enkelt. En enkel bild här, ett torrt konstaterande där. Man lär sig att hantera det mesta här i livet och man anpassar sig, konstigt nog. Väntar på att eländet ska gå över. Men är det bra att vara stark? "Starka människor böjs inte / De bryts / och brister", konstaterar jaget.
Numera struntar jag i det
Ju fortare du häller i dej
dess snabbare slocknar du
och dess förr kan jag fortsätta
med det jag hellre vill göra
än sitta och lyssna på dina monologer
läsa för barnen
läsa själv
eller helt enkelt sova
för mig själv
Boken skildrar kärlekens och passionens försvinnande på grund av mannens eviga drickande.
men nånstans under åren 
har nånting hänt 
Idag är du den 
som jag bor med
Hatet. Hatet som är så svårt. Eftersom hat också är en känsla, stannar man kvar. Är det först när man hatat färdigt som man kan resa sig och gå sin väg?

Ja, Århundradets kärlekssaga är fantastisk och helt klart en av de bästa böckerna som jag har läst överhuvudtaget. Den är ett mästerverk och den är mycket vacker. Lite på lust och förlust tittade jag också på youtube om det möjligen fanns ett klipp med Märta Tikkanen om diktromanen och kan man tänka sig, det fanns det. Jag har ännu inte sett det, men genom att lägga upp filmklippet här i inlägget tappar jag inte bort det. För se det, det ska jag.

1 kommentar:

vadviläser sa...

Vilken fantastiks recension, har tänkt läsa boken länge och nu bara måste jag. Kommer att länka till denna recension i ett av mina blogginlägg, hoppas det är okej!