"Utopins röster" väcker ett ha- och läsbegär hos mig

Det är så himla snygga utgåvor, de fem böckerna av Svetlana Aleksijevitj som tillsammans bildar serien Utopins röster. JAG VILL HA DEM. Allihop! Men har bara en, den första. Och den fjärde hörde jag som radioföljetong i höstas. Läsa de övriga vill jag också göra, förstås.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte av 2015-års Nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj ingår i hennes livsverk Utopins röster - en serie böcker med autentiska men skönlitterärt bearbetade vittnesmål om och av den sovjetiska människan.

Inför den här boken intervjuade Aleksijevitj hundratals sovjetiska kvinnor som sida vid sida med männen kämpade mot fascisterna under andra världskriget. De var partisaner eller tjänstgjorde i Röda armén som sjukvårdare, stridspiloter, prickskyttar, pansarförare, artillerister, meniga soldater, kokerskor, tvätterskor... Det fanns tusentals av dem och inte sällan var de så unga som sexton år. Alla gick med i kriget frivilligt. De var mycket kompetenta, modiga och patriotiska. De deltog i strider och belönades med tapperhetsmedaljer och ordnar. De vittnar om respekten som männen visade dem under kriget men också om det förakt de möttes av när de återvände hem efter kriget. Då räknades de inte längre, de blev misstänkliggjorda och förlöjligade och folk såg på dem som horor, mer eller mindre. För vad skulle de annars vara när de levde ihop med karlar i fyra år.

Kvinnorna i boken berättar öppenhjärtigt om sina minnen, upplevelser och känslor och några gör det uppenbarligen för första gången trots att det vid intervjutillfället har gått mer än fyrtio år sedan krigsslutet. Det var ett tabubelagt ämne. Kvinnorna skildrar fasansfulla krigsscener som de var med om och överlevt, de skildrar tortyr de utsattes för av tyskarna om och när de blev tillfångatagna, de skildrar sorg efter sina döda och försvunna kamrater och saknad efter sina barn, makar, syskon och föräldrar. De berättar om kärlek och de berättar om hat. De berättar om utplånade byar och om kyla och svält. Flera av kvinnorna var med vid Stalingrad och sett fasorna där. Ja, det är svåra minnen som kvinnorna delar med sig av. Mycket smärta, mycket blod, mycket lidande. Men även glada stunder. Samhörighet, vänskap, stunder vid elden om kvällarna när det var lugnt. Kärlek var sällsynt, nästan något förbjudet men den fanns och gav korta stunder av lycka och värme.

Kvinnorna i boken berättar inte bara om vad de konkret varit med om fysisk och psykiskt utan uttrycker sig också om några specifika frågor såsom kvinnlighet och moderskap och hur de sakerna påverkades av kriget. När det handlar om överlevnad finns det inte några givna lösningar eller sanningar om rätt och fel. Kvinnor och mödrar kunde råka ut för de mest ohyggliga dilemman under kriget. Det är mycket som gör ont i själen när man läser boken.

Jag minns också flera lättsamma och till och med lite roliga berättelser, t.ex. om hur viktigt det var för kvinnorna att förbli kvinnor och ibland få göra sig vackra, trots att de måste vara kortklippta (de sörjde sina långa flätor), gick omkring i manliga kläder inklusive kalsonger (det fanns inte militära kläder för kvinnor under de första krigsåren) och var tvungna att tvätta håret med aska. Menstruationen upphörde ofta, men om den inte gjorde det, var månadsblödningarna förknippade med en del praktiskt strul (det var en lycka att få kvittera ut ett extra par kalsonger eller få tag i bomull). Det är en lagom balans mellan det tunga och lättsamma och det tycker jag är viktigt för att läsaren ska mäkta med.

Boken är strukturerad i kapitel efter olika teman och de enskilda kvinnorna som alltid är namngivna berättar var och en för sig. Ibland kommer författaren in i "samtalet" med sina kommentarer, tankar och iakttagelser. Svetlana Aleksijevitj förde en dagbok under arbetet med intervjuerna och bitar ur dagboken är med i boken. Det är naturligtvis mycket intressant att ta del av.

Stilen är enkel. Språket är jordnära och utan onödiga utsmyckningar men det är vackert. Med tanke på berättelsernas art är språket paradoxalt mjukt. I uttryckets nakenhet vilar på en gång sårbarhet och styrka. Svetlana Aleksijevitjs skönlitterära bearbetning av kvinnornas muntliga vittnesmål handlar inte om innehåll, det har hon knappast petat i (även om hon säkert har sållat bland historierna och strukturerat berättelserna utifrån sin tänkta dramaturgi), utan främst om språket. Det är kvinnornas röster vi hör, det är ingen tvekan om saken. Aleksijevitj har en fenomenal förmåga att lyfta fram en bild, ett flyktigt minne, en liten detalj eller en till synes obetydlig tanke och göra alltsammans till något som hela berättelsen kan vila på. Det är de små detaljerna och de innersta tankarna som är bärande i boken.

Avslutningsvis vill jag resonera lite kring själva titeln Kriget har inget kvinnligt ansikte. På ryska är ordet "krig" ett femininum och i och med det får titeln en något djupare innebörd, tycker jag. Den rymmer allt som vi förknippar med traditionellt manligt respektive kvinnligt. Det är smart av författaren att ta hjälp av grammatiken för att förstärka det semantiska budskapet om den råhet och brutalitet som krig förknippas med, till skillnad från skönhet som vi ofta förknippar med kvinnlighet. Ändå har kvinnor i alla tider deltagit i krig och gör det fortfarande (t.ex. i Syrien). När man läser Aleksijevitjs bok inser man att manligt/omanligt och kvinnligt/okvinnligt bara är ord. Det är människor som deltar i och drabbas av krig och följaktligen är ett krig, vilket som helst, bara omänskligt. Men Aleksijevitjs bok vilar på människokärlek, respekt och rättvisa. Den är en oumbärlig läsning och en viktig lektion i både historia och feminism.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är översatt till svenska av Kajsa Öberg Lindsten och finns i flera olika format, även som ljudbok (i uppläsning av Gunilla Leining).

Läs mer om boken hos bla.: Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Ackefors.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris

Bokmania 9 år!

Tiden går verkligen fort. Idag är är det Bokmanias 9-årsdag och det är svårt att tro att jag har hållit på och bokbloggat så här länge redan. Men det har jag och för det mesta är det lika kul och stimulerande nu som i början. Det här är inlägg nr 2600 och jag kan lova att fler lär det bli.

Grattis på 9-årsdagen lilla bloggen!

Vad ska bloggen få i present? Jag tror att jag tar och beställer ett par böcker, vad annars. Klick klick...

Vad gör en bok bra? Jan Kjaerstads 5 kriterier.

I en artikel i DN funderar författaren Jan Kjaerstad över på vilka grunder litteraturkritikerna vanligtvis avgör vad som gör att en bok anses vara bra - han menar att det är två saker, nämligen trovärdighet och stil - och spaltar upp ytterligare fem punkter/kriterier/kännetecken som gör det möjligt för kritikern att avgöra vilken bok som har potential att bli en klassiker. Enligt Kjaerstad har det här med trovärdighet och stil blivit väldigt klichéartat och uttjatat. Det tål att tänka på. Jag tror att han han helt rätt i sitt resonemang.

... det första som slår mig när jag läser recensioner i skandinaviska tidningar och tidskrifter är att vi nästan alltid använder för få kriterier, och dessutom samma kriterier, för att bedöma romaner som är helt olika varandra. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att citera författaren Ford Madox Ford: ”Det är lätt att säga att en elefant, oavsett hur bra den är, inte är ett bra vårtsvin: i stort sett all kritik handlar om det.”

Jan Kjaerstads fem kriterier på en blivande klassiker är:

1. Romanens tankekraft/frågekraft
2. Romanens besynnerlighet
3. Romanens originalitet, brott mot vanetänkandet
4. Romanens efterglöd
5. Att romanen har en svaghet eller en brist

I artikeln exemplifierar han vad han menar med de olika punkterna och när han gör det, ger han exempel på romaner som illustrerar tankegången/kriteriet. Jag läste artikeln med stort intresse och har tagit till mig ett och annat tips som jag känner att jag kan ha nytta av när jag recenserar för tidningar. Kjaerstad är en av få nordiska författare som jag djupt beundrar och kan jag tack vare hans råd bli åtminstone lite bättre på att recensera skönlitteratur och blogga om böcker, så är jag bara tacksam.

Bra litteratur är ofta gränsöverskridande. Många av de bästa romanerna skapar ny kunskap, öppnar dörrarna till rum vi inte har känt till. En lyckad samtidsroman bekräftar inte samtiden, den bryter med samtiden. Det handlar om att skriva mot eller utanför tidsandan. Hur upplyftande är det inte att möta en fiktion som representerar något man aldrig sett maken till, och som visar ett annorlunda sätt att betrakta tillvaron på? Är det inte det alla författare strävar efter: att skriva den bok som förändrar läsarens blick fullständigt, gör världen ny?

Fortfarande Alice

Någon gång under november eller december lyssnade jag på en mycket gripande ljudbok, romanen Fortfarande Alice av Lisa Genova (övers. Anna Sandberg, uppläsare Anna Maria Käll). Att jag valde att lyssna på den berodde på att jag hade hört att filmen med samma titel och med skådespelerskan Julianne Moore i huvudrollen var väldigt bra och att Moore belönades med bl.a. en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen. Karaktären som Julianne Moore gestaltar i filmen är en femtioårig kvinna som får diagnosen Alzheimers sjukdom, en genetiskt betingad form. Jag såg filmen igår kväll och berördes djupt - trots att jag har boken i färskt minne.

Alice Howland, som romanens och filmens huvudperson heter, är professor i lingvistik, författare, maka och mamma till tre redan vuxna barn. Snart blir hon även mormor för första gången. När diagnosen kommer, är det naturligtvis en chock men signalerna har visat sig gradvis under lång tid. Först nästan obemärkt, sedan allt tydligare. Oro och panik slår ner och förlamar. Känslan av maktlöshet och vrede över att bli bestulen på sina minnen, sitt intellekt och sitt liv så som Alice varit van att leva det är stark. Alice har inget annat val än att acceptera sitt tragiska öde och hon inser också att hennes liv som sådant inte blir tragiskt för det. Hon har ju levt ett fantastiskt liv, sjukdomen kan inte ändra på det som varit och det hon åstadkommit. Hon är ju fortfarande Alice, förblir att vara Alice. Även den dag då hon inte längre kan minnas det eller ens känna igen sina närmaste. Men hon är mycket ledsen över att hennes barn löper en 50% hög risk att ha ärvt sjukdomsgenen. I så fall är insjuknande i tidig alzheimer ett faktum. Det är en fruktansvärd tanke att försonas med och scenen i vilken Alice och hennes man berättar om diagnosen och ärftligheten för barnen är en av dem känslomässigt tyngsta.

Det finns förstås gott om scener som är gripande på grund av den gestaltade sjukdomens framfart men det finns än fler scener som är positiva och vackra eftersom de präglas av kärlek och familjesammanhållning. Därmed inte sagt att allt mellan Alice och hennes man fortlöper smärtfritt, vilket är en del i berättelsen som är ganska nedtonad i filmen medan den har en större plats i romanen. Fortfarande Alice är en mycket ömsint historia utan att vara sentimental. Alice är en stark kvinna som inte ger sig utan motstånd och hon har en familj som stöttar. Familjerelationerna är en viktig del av handlingen och jag har varit särskilt mycket berörd av relationen mellan Alice och hennes yngsta dotter Lydia eftersom deras relation tar en tydlig vändning i och med sjukdomen. I det känslomässiga kaos som uppstår hittar de varandra och når varandra på djupet efter år av tjafs och bråk.

Fortfarande Alice är en realistisk och välskriven berättelse med levande karaktärer som inte är statiska utan utvecklas, vilket jag uppskattar. Boken bjuder naturligtvis också på en del konkret kunskap om Alzheimers sjukdom och det märks att författaren är väl bevandrat i problematiken. Men vad är då bättre? Boken eller filmen? Boken är naturligtvis tack vara sitt format mer detaljerad, mer ingående och mer sammansatt som berättelse men filmen är också mycket bra. Den håller absolut i jämförelse och fångar romanens kärna bra. Julianne Moors rollprestation är makalös och Kristen Stewart som spelar Lydia är också fantastisk. Fortfarande Alice är en fängslande och fint berättad historia, både som bok och film.

Hur kommer det sig ...

Hur kommer det sig att mina vänner skickar mig såna här bilder? Kan ni begripa?

Århundradets kärlekssaga

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen gavs för första gången ut 1978. Sedan dess har den här fantastiska diktromanen fått en klassikerstatus, och det med all rätt. Jag har blivit fullständigt tagen av den. Vilken text! Den här boken är som en pil i hjärtat eller ett slag i magen, att läsa den känns fysiskt och emotionellt och det är svårt att värja sig. Så nära den kommer mig, så vackert skrivet.

Det är en skildring av ett destruktivt äktenskap mellan en småbarnsmamma och en alkoholist. Perspektivet är kvinnans men även barnets upplevelse tas i beräkning ibland. Texten har skrämmande giltighet för alla med den här typen av erfarenhet, antingen som barn i en familj med en missbrukande far eller som kvinna och hustru till en alkoholist. Diktromanen visar hur "bottenjävligt" det kan vara.

Men Märta Tikkanen skriver så skickligt att även läsare utan direkt erfarenhet av hur en närståendes alkoholism påverkar familjerelationerna med största säkerhet kan uppleva ett slags identifikation med jaget i Århundradets kärlekssaga. Och jag tror, i likhet med Liv Strömquist som har skrivit förordet, att det beror på att Tikkanen tar sig an kvinnans kollektiva erfarenheter genom tiderna på en bred front. Det handlar om att hålla bråken med mannen hemliga, att svälja kränkningar och elakheter, att sköta fasaden utåt, att hantera frustration och uppgivenhet över svikna löften och löjliga ursäkter, att vilja skrika men ändå fixa middagen, att trösta barnen, att inte visa att man gråtit.

Det är inte de stora sveken som dödar kärlek 

kärlek dör 

av alldeles små och nästan omärkliga 

svek

Århundradets kärlekssaga handlar också om att drömma och vilja utvecklas för att komma nånvart i sitt jobb fast det finns så många hinder på vägen. Det handlar om vikten att ha något som bara är ens eget, som ett jobb och resan till och från. Det handlar om ojämlikhet mellan könen och om orättvisa villkor för skapande. Det handlar om att nästan falla under allt ansvar för hem och barn när maken super och är mest bara full. Det handlar om svartsjuka, kontrollbehov och att inte längre förstå varandra. Det handlar om mens och ett ständigt dåligt samvete som det är dags för oss kvinnor att skrota. "Det får räcka nu", uppmanar jaget. Jag kommer på mig själv att jag läser Tikkanens bok som ett poetiskt feministiskt manifest. Jag stryker under rader, marker hela stycken, gör anteckningar i marginalen, viker hundöron. Massor av hundöron. Mitt exemplar av Århundradets kärlekssaga kan jag aldrig låna ut till någon annan att läsa, det känns som att boken har blivit min personliga ägodel. En bit av mitt hjärta ligger för alltid kvar i boken som ett bokmärke.

Samtidigt är texten hoppfull för jaget har en stark tro på att saker och ting måste bli bättre i framtiden. Det finns en framtid och en dröm om att det är möjligt att kvinnan och mannen någon gång ska börja leva under samma villkor.

Skildringen av jagets känslor och hennes tankar kring hur äktenskapet steg för steg och nästan obemärkt blivit raserat, hade en stark påverkan på mig medan jag läste. Jag tänkte på min mamma och det kändes som att det var hon som berättade. Jag läste om henne, där var min egen mor där på sidorna. Och min egen far, han som söp och förstörde för oss. Tikkanens språk är starkt men ändå enkelt. En enkel bild här, ett torrt konstaterande där. Man lär sig att hantera det mesta här i livet och man anpassar sig, konstigt nog. Väntar på att eländet ska gå över. Men är det bra att vara stark? "Starka människor böjs inte / De bryts / och brister", konstaterar jaget.

Numera struntar jag i det
Ju fortare du häller i dej
dess snabbare slocknar du
och dess förr kan jag fortsätta
med det jag hellre vill göra
än sitta och lyssna på dina monologer
läsa för barnen
läsa själv
eller helt enkelt sova
för mig själv

Boken skildrar kärlekens och passionens försvinnande på grund av mannens eviga drickande.

men nånstans under åren 

har nånting hänt 

Idag är du den 

som jag bor med

Hatet. Hatet som är så svårt. Eftersom hat också är en känsla, stannar man kvar. Är det först när man hatat färdigt som man kan resa sig och gå sin väg?

Ja, Århundradets kärlekssaga är fantastisk och helt klart en av de bästa böckerna som jag har läst överhuvudtaget. Den är ett mästerverk och den är mycket vacker. Lite på lust och förlust tittade jag också på youtube om det möjligen fanns ett klipp med Märta Tikkanen om diktromanen och kan man tänka sig, det fanns det. Jag har ännu inte sett det, men genom att lägga upp filmklippet här i inlägget tappar jag inte bort det. För se det, det ska jag.

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det bekvämare

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det bekvämare är titeln på den amerikanska novellisten Lydia Davis andra novellsamling på svenska. Lydia Davis noveller liknar inga andra, utan hennes novellistiska landskap är alldeles eget. Några noveller är så korta (kanske bara en endaste mening) att de liknar en dikt eller en aforism, några fyller en sida, några är av vanlig längd på flera sidor. Några noveller bygger på ett händelseförlopp, några är i brevform, några är drömmar, några har struktur av listor eller anteckningar eller är ett slags skönlitterära observationer av ett och annat vardagligt fenomen (t.ex. i Korna, Majsgröten, Eventualitet (kontra nödvändighet 2: På semester eller Hushållsarbete - en iakttagelse). Det är häpnadsväckande vilken strukturell variation texterna har och hur bra allesammans är. En stor gemensam nämnare är att texterna är tankeväckande och kärnfulla. Blicken är skarp och språket vässat. Det finns noveller som väcker känslor av sorg, saknad eller ren bedrövelse (t.ex. Hundhår, Barnet, En historia jag fick höra av en vän och Deras stackars hund), men även sådana som är humoristiska, roliga eller ironiska (t.ex. Brev till en producent av frysta ärtor eller Negativa känslor).

Novellerna Cirkelberättelse och Vändbar berättelse är just vad titlarna antyder. Den första, som bara är på fem rader, har en cirkelkomposition och berättelsen går runt på ett spännande sätt. Den andra breder ut sig över en hel sida och består av två stycken med varsin underrubrik: "Nödvändiga utgifter" respektive "Utgifter nödvändiga". Berättelsen är den samma men perspektivet vrids om, precis som underrubrikerna antyder. Novellen handlar om medelklassmakarna Charray som vill renovera sin vinkällare och har bekymmer med brandförsäkring. Davis beskriver situationen med total pricksäkerhet, oavsett från vilket håll hon betraktar den.

Novellen Två begravningsentreprenörer, bara elva rader. Den handlar om sammanträffanden som äger rum utan att vi ens anar det. Den här novellen är fascinerande för att den visar hur språkligt avskalat och relativt händelsefattig en berättelse kan vara och ändå rymma allt som finns i glappet mellan liv och död.

En av de roliga novellerna är De förfärliga mucamas, om några stelbenta och styvnackade kvinnor från Bolivia som följer med våningen som huvudpersonen hyr i andra hand. Det blir en massa konstiga problem. Bland annat händer det att den ena tanten tuggar i sig sin hörapparat.

Titelnovellen börjar med meningen "Jag är trött." och därefter följer fem sidor med saker som huvudpersonen upplever som irriterande och som hon anser gör hennes liv besvärligt. Men det mesta är bara dumheter som visar på att en människa som rent objektivt har det bra, är frisk och inte lider någon nöd ändå måste hela tiden hitta något att klaga på. Det går liksom aldrig att vara helt nöjd. Texten är lättsam men får en att fundera. Är jag kanske också gnällig?

Jag tycker att Lydia Davis är fenomenal på att sätta en knorr på slutet, särskilt i de kortaste novellerna. Betrakta till exempel den här som heter Hennes födelsedag. Är det inte genialt?

105 år gammal:
hon skulle inte ha levt i dag
även om hon inte hade dött.

Korna är en novell som man verkligen förälskar sig i som läsare. Och jag tror, av mig själv att döma, att man efter läsningen även börjar tycka att kor är charmiga och högst älskvärda varelser. Korna är en underbar berättelse och har man läst klart, vill man läsa den från början igen. Så kändes det åtminstone för mig. Allt kan bli stor litteratur i Lydia Davis händer, det är alldeles uppenbart. Korna är ett av bevisen för det.

Ett annorlunda inslag i novellsamlingen är avsnitten som kallas för "berättelser från Flaubert" i vilka Davis försöker efterlikna Flauberts stil och som är sprungna ur Flauberts egna brev till en älskarinna under tiden då han skrev Madame Bovary. Det finns tretton sådan berättelser. Intressanta, men tillhör inte riktigt mina favoriter.

Och så var det de där "breven". Det finns ett antal brev i boken och de är adresserade till bl.a. olika företag. Lite som den svenska boken Erik Erikssons brev till samhället om du kommer ihåg. Lite knasigt och galet men på fullaste allvar. Ganska roligt.

En novell kommer jag att minnas lite extra eftersom jag knappast kunde ha läst vid ett mer olämpligt tillfälle. Novellen heter Landningen och handlar om en nödlandning och en märklig upplevelse på ett flygplan och jag läste den här berättelsen just under en flygresa. Fråga mig inte varför jag inte hoppade över den bara, för det vet jag inte. Antagligen för att det är en jättebra novell som fängslar en. Som tur var gick nödlandningen i novellen och vår egen landning alldeles problemfritt. Dessa sammanträffanden...

Det är häftigt och mycket trevligt att läsa Lydia Davis och det är spännande att se på världen genom hennes lins. I ett tidigare inlägg presenterar jag några munsbitar ur boken och här finns min recension av förra novellsamlingen I samarbete med fluga.


Om du vill läsa boken (eller redan har läst den) och är sugen på att prata om den och din läsupplevelse, kan du hänga med Kulturkollo läser. Läs mer här.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Några munsbitar ur Lydia Davis noveller

Lydia Davis noveller är i allra högsta grad något utöver det vanliga. Det förstod jag redan förra gången jag läste henne. Nu läser jag Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare (titelnovellen är förresten rätt tänkvärd) och är som förväntat förtjust. Har kommit lite drygt halvvägs i läsningen och de kortaste novellerna, som ibland bara är ett par rader långa, är mina favoriter. Varsågod, här kommer några godbitar att suga på.

Tänk, att beskriva sorgen och saknaden över ett älskat djur så här. Vackert.

Lydia Davis noveller handlar gärna om allt möjligt smått.

Jag gillar Lydia Davis vardagshumor och ... 

... därför gillar jag också bokkassen jättemycket.
Och ja, man kan köpa ett paket med bok & kasse.

Två rader - och mellan dem ett universum av möjliga skeenden.

Boken innehåller en längre novell om kor.
När jag läste den under en flygresa härom dagen, häpnade jag över
det faktum att också en beskrivning av tre kossors liv
kan bli stor litteratur. Så nu vet jag varför det finns en bild
av en ko på omslaget. Det var en fantastisk fin novell.

På jakt efter Ett eget rum - på tjeckiska

Jag är i Tjeckien nu och har som ambition att genomsöka stadens antikvariat efter Virginia Woolfs Ett eget rum. Boken finns inte att få tag på i vanliga bokhandlar då alla utgåvorna är slutsålda överallt sedan länge. Det är ju iof positivt. Men syrran ska (läs: måste) läsa den, det har jag bestämt. Håll tummarna så att jag hittar den nånstans. Om jag skulle ha en sådan tur att jag hittade fler exemplar, då köper jag två till och ger till mina två tjejkompisar.

Matchande accessoarer

Tygkassen som jag köpte på bokmässan i höstas ska äntligen ut och resa. Det är viktigt med matchande accessoarer, visst är det. Och när allt kommer omkring är orange är en ganska fin färg. En glad en.

Axels tid

Eftersom jag tyckte så mycket om (ljud)böckerna Snigelsommar och Det tysta köket av Lars Lerin och eftersom jag överhuvudtaget gillar Lars Lerin både som konstnär, författare och berättare, var jag förväntansfull inför nya (ljud)boken Axels tid.  I inbunden version innehåller Axels tid en del akvareller som illustrerar berättelsen, precis som det var i de tidigare böckerna. Med en ljudbok går man tyvärr miste om den visuella upplevelsen, vilket förstås är synd. Men å andra sidan är Lars Lerins uppläsning alltid en trevlig upplevelse i sig.

Fast jag måste säga att jag är lite besviken över Axels tid. Berättelsen om konstnären Axel Florins liv känns urvattnad, trots att den på ett sätt är Lerins hyllning till sin mentor, vän och äldre konstnärskollega. Visst är Axels livsväg och konstnärlig utveckling intressant och även Lerins bild av tid och rum, men helheten lyckades aldrig att fånga mig. Det var något som fattades.

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie (som för övrigt är en av mina absoluta favoritförfattare och feministidoler) är en text som angår och engagerar. Den kommer från ett hyllat TED-talk på youtube och handlar om feminism och jämställdhet på vardagsnivå. Adichie beskriver ojämlika strukturer som präglar kvinnors dagliga liv och som också kastar skuggor högt upp i samhällshierarkin. Alla borde vara feminister bygger på konkreta exempel över hur olika män och kvinnor blir bemötta beroende på att de har olika kön och hon visar hur galet det är. Hon hämtar sina exempel från Nigeria men det spelar ingen roll. Som kvinna känner man igen modellen ändå för den är universell och oberoende av geografi. Dessutom är en av hennes poänger att det är nonsens att feminism är något "oafrikanskt".

Förutom allt det resonerar Adichie om själva begreppet feminism. Hon gör upp med myten om att feminister bara är manshatare som vägrar smink och väljer att behålla hår under armarna. Hon slår fast att det funkar alldeles utmärkt att vara feminist och samtidigt klä sig kvinnligt och använda läppglans.

Adichie skriver jordnära, okonstlat och personligt och det märks att hon skriver både med hjärtat och med hjärnan. Hennes iakttagelser är skarpa och resonemang kloka. Den här är feminism för alla. Kanske var det därför som boken också delades ut till samtliga gymnasieelever i åk 2 (läs mer här).

Alla borde vara feminister (övers. Niclas Hval) finns även som ljudbok i uppläsning av Katarina Wennstam. Rekommenderas varmt.

Här nedan kan du se och höra hela Adichies tal i original:

Vårens böcker som jag ser fram emot

Nu har jag tittat vilka böcker som olika bokförlag kommer att ge ut under våren och antecknat titlarna som jag själv är intresserad av att läsa. Listan är ganska sparsmakad för jag försöker att ta det lugnt och begränsa mig. Förutom den där mystiska Elena Ferrante är det bara författare som jag har läst förut, som jag gillar och som jag ser fram emot att träffa igen.

Weyler förlag

Ur vinterarkivet (Merethe Lindström), januari

Norstedts

Fader vår (Inger Edelfeldt), februari

Min fantastiska väninna (Elena Ferrante), mars

Natur & kultur

De fördrivna (Negar Naseh), mars

Wahlström & Widstrand

Tidsklyftan (Jeanette Winterson), april

Sekwa

Vi (Kim Thúy), maj

Vilka böcker ur vårens utbud längtar du efter lite extra?