En ny bok. 12 kapitel. 365 oskrivna sidor. Gott Nytt År bokvänner!

2015: Hur gick det med TBR:burken och årets läslista?

Hur gick det med TBR:burken och årets läslista? Tja, varken särskilt bra eller särskilt dåligt, ungefär som det brukar göra. Av de tjugo kvinnliga författarna som jag koncentrerade mig på blev hälften lästa. Manliga "glömde" jag helt bort. I att-läsa-burken fanns det från början tio titlar som fick högsta prioritet bland hyllvärmarna, och av dem är två stycken kvar: Diamanttorget (Merce Rodoreda) och Den stulna romanen (Nawal El Saadawi). De förs automatiskt över till nästa år. Att jag inte hann läsa alla böckerna ur burken är en besvikelse, det trodde jag att jag skulle fixa. Men, men... Och en roman slutade jag att läsa halvvägs, nämligen Den amerikanska flickan (Monika Fagerholm). Jag hade svårt för den då men den ska få en ny chans framöver.

Sammanlagt har jag läst/lyssnat på 103 böcker, så när det gäller antalet titlar märks ingen lässvacka, konstigt nog. Det brukar röra sig om 90-100 lästa böcker per år. Men som jag redan har skrivit i ett annat inlägg, så är det rekordmånga ljudböcker inblandade i år. Fast en bok är en bok, jag gör ingen skillnad mellan tryckta böcker och ljudböcker.

Om jag ska göra i ordning en ny läslista inför 2016? Nja, inte på en gång i alla fall. Jag avvaktar med listor, tar hellre den bok som känns mest lockande i stunden. Jag vill bli säker på att läslusten och läsorken håller innan jag tar på mig läsutmaningar, även de självförvållade. Jag har många underbara böcker olästa här hemma, så någon lästorka hotar inte.

Fast en ny läsdagbok har jag skaffat mig för den gamla blåa har jag haft sedan 2010 och den är full nu. Den nya är med nypon på. Jag gillar nyponrosor och nypon. Undrar vilken boktitel som kommer att bli först att skrivas in? Kanske Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen? Kanske Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis? Kanske Hana och Joza av Kveta Legátová? Det är de här tre böckerna som ligger på soffbordet och närmast till hands.

2015: Ett år med rekordmånga ljudböcker

Det här året, som nu raskt lider mot sitt slut, är tveklöst ett rekordår när det gäller antalet ljudböcker som jag har lyssnat på. Nästan 60 stycken har det blivit och det betyder att jag har läst fler böcker med öronen än med ögonen (se hela boklistan här). Det har aldrig tidigare hänt, trots att jag är en hängiven ljudbokslyssnare även i vanliga fall. Det finns alltså en orsak till årets rekord. Dels beror mitt extra flitiga ljudbokslyssnande i år på att jag höll på med att skriva och jobba mer än vanligt och lästiden krympte, dels på att jag var sjuk under hösten och inte orkade läsa tryckt text medan det gick bra att lyssna samtidigt som jag promenerade eller virkade.

Den höga ljudbokskonsumtionen ledde till att jag slutade köpa ljudböcker styckvis och i stället skaffade mig ett ljudboksabonemang på Adlibris Mondo. Jag testade det i två månader. Först var jag nöjd men sedan insåg jag att Mondo inte erbjuder nyutkomna titlar medan Storytel gör det, så jag avslutade Mondo och gick över till Storytel. Priset är det samma (169 kr/månad) men utbudet är större hos Storytel.

Jag har noggrant finkammat Storytels bokkatalog och sparat massor av lockande titlar i biblioteket i appen. Jag har många härliga ljudboksstunder framför mig, det är ett som är säkert. Eftersom jag har tagit skärmdumpar i mobilen, kan du se vilka ljudböcker jag har lagt i "läshögen". En del nytt, en del gammalt. I vilket fall som helst så räcker lagret en bra stund. Perfekt.

Ge mig gärna dina bästa ljudbokstips. Vilken ljudbok borde jag inte missa tycker du?

2015: Femtio år fyllda och nybliven Muminmuggsamlare

I år har jag fyllt femtio och blivit tokig i Muminmuggar - det är två av alla möjliga personliga saker att minnas 2015 för. Det började med ett litet gäng muggar som jag gav mig själv i tidig födelsedagspresent när jag fyllde år i våras. De åtta muggarna blev nästan omgående tolv.

Vad jag dock inte visste då (och ingen varnade mig för) var att Muminmuggar är starkt beroendeframkallande. Jag har fallit i fällan så det sjöng om det och det vete katten om och när jag nånsin kommer ur den. Mitt begär efter muggarna och även glädjen över dem har bara blivit större, särskilt efter att jag hade upptäckt att det går att få tag på många utgångna Muminmuggar på Tradera och det till acceptabla priser. Men visst har jag satt ett pristag på vad en mugg får kosta mig och accepterar att vissa inte är åtkomliga för mig och aldrig kommer att bli det för det finns trots allt gränser. Vissa specialmuggar kostar helt sjukt mycket, det är så man baxnar när man ser priserna. Vem sjutton köper en mugg för åtta tusen spänn, va? Det fattar jag inte. Dessutom vill jag använda de Muminmuggar jag köper, inte ha dem inlåsta i bankfacket. Döda samlarobjekt utställda i ett vitrinskåp vill jag inte heller ha.

Jag vill avnjuta mitt dagliga frukost- och kvällste och kaffe på helgerna ur de här muggarna. I nuläget består min Muminmuggsfamilj av tjugoåtta underbara medlemmar och jag umgås med alla. Det är så roligt att kunna välja en mugg efter humör eller dagens aktivitet. Sommarmuggarna håller sig visserligen i bakgrunden nu, till förmån för vintermuggarna, men när våren och sommaren kommer, kommer de att byta plats. Om jag har några favoriter? Hm, det är svårt, men jag är extra svag för Snorkfröken och poeten, Primadonnans häst, Lilla My (gul) och Hemulen (lila). Muminhuset älskar jag också. Hemulen fick jag i julklapp av Mr Bokmania. Jag suktade efter den muggen rätt länge utan att klicka hem den eftersom den var dyrare än min tillåtna Mumin-budget. Så gissa om jag var glad när jag öppnade paketet!

Jag har aldrig tidigare samlat på något. Förutom frimärken och klistermärken när jag var barn, men det räknas inte. Nu samlar jag plötsligt på Muminmuggar och det bara blev så, kanske som en konsekvens av kärleken jag hyser till Muminberättelserna som jag också har konsumerat intensivt under hela året. Länge leve Muminfamiljen! 

Är du också en sån som gillar Muminmuggar? Samlar du på något?

Å så fick jag ett nytt paraply i julklapp. Vad finns det för motiv på det, tro?

Life in squares - en miniserie om Bloomsburygruppen

Ett stort tv-måste i jul är BBC Two:s dramaserie om konstnärskollektivet Bloomsburygruppen: Life in squares. Serien är i i 3 delar och handlingen som fokuserar en hel del på relationen mellan Vanessa Bell och den homosexuelle konstnären Duncan Grant sträcker sig över ganska lång tid. Medlemmarna i Bloomsburygruppen var ganska flexibla när det gällde sexuella förbindelser, trots att flera i gruppen var gifta med någon annan medlem. Jag är mest nyfiken på porträtten av systrarna Vanessa Bell och Virginia Woolf och hoppas få se hur deras konstnärsskap utvecklades.

Serien är regisserad av svensken Simon Kaijser och sänds i svt 2 (ordinarie sändningstid är onsdagar kl. 20.00). Första avsnittet sändes den 23 december. Jag gillade det. Kanske mest för att jag redan tillhör de frälsta, men kvinnoporträtten (Vanessa och Virginia) är bra och fångar kvinnornas självständiga sinne, drömmar och frihetsbehov. De vet vad de vill och vågar uttrycka det. I andra delen hoppas jag få mer av Virginia. Har du börjat följa serien?

Om mörker

Vad är det jag har läst? En poetisk roman? En prosadikt? Att boken också innehåller inslag av drama, dikt och essäliknande passager gör genrebestämningen inte lättare. Men så är också Josefine Klougart (f. 1985) från Danmark en författare som vågar ställa höga krav på läsaren, inte minst i den just utkomna Om mörker. Förra året kom Klougarts roman En av oss sover från 2012 på svenska och den drabbade mig och många andra både med sin handling, skönhet, stämningsfullhet och innebörd (läs min recension här). Det var tydligt att Josefin Klougart erövrade svenska läsare med denna sin då femte bok, ingen tvekan om saken. Så räknas Klougart också till nordens bästa i sin generation. Hon är prisbelönt och varit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris flera gånger.

Nu har Om mörker (övers. Johanne Lykke Holm) kommit ut och jag är besviken. Eller förvirrad, borde jag kanske säga. Jag förstår inte Om mörker. Det finns ingen egentlig handling. Det finns sekvenser, scener, bilder, utsagor och diktfragmet. Det finns tid, det finns ljus, det finns varianter av blickar och bilder, det finns kroppar, stränder, stenar, pärlor och havsvågor. Det finns mycket blått. Det finns mörker: vintermörker och själsligt mörker. Det finns en flickvän som försöker tränga igenom pojkvännens sorg efter sin döde far. Död finns. Det finns en mor, en syster och en ridolycka. Avsked, separation och saknad finns. Sapfo och Virginia Woolf finns också.

Kanske är det inte alls meningen att läsaren ska förstå Om mörker. Kanske är boken endast till att låta sig svepas med av språkets överväldigande skönhet och ordens rytm. För språket är otroligt vackert, som om det ibland inte ens var av denna värld. Klougart är fenomenal på att uttrycka stämningar, skälvningar, ljusglimmer, skuggor och sprickor i världen. ”Kroppen är en kam man kan dra tankarna igenom”, kan det heta. Eller: ”Alla de levande och alla de döda. Hur ska man få plats med sig själv i en sådan värld.” Och så denna: ”En märklig sammanstörtning av tiden, som en rad med böcker i en bokhylla där allt lim i ryggarna är borta, där trådarna i de inbundna böckerna har multnat bort.” Det är exempel på meningar som jag har sugit länge på som om de var karameller. Men efter tvåhundra sidor började jag tyvärr känna mig överdoserad. Då hade jag hundra sidor kvar att läsa. Ibland kan det helt enkelt bli för mycket av det goda. All perfektion. Den blev som en mur mellan mig och texten till slut.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren, Sörmlands nyheter och Katrineholms Kuriren 2015-12-08.)

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris .

Radioföljetongen: Lärkan av Kosztolányi

Idag har jag börjat lyssna på en ny radioföljetong - romanen Lärkan av den ungerske författaren Deszö Kosztolányi - och ser det som ett perfekt tillfälle att bekanta mig med en bok som är en modern ungersk klassiker. Författaren är ett stort namn i den ungerska litteraturen och förebild till bl.a. Péter Esterházy. Jag har aldrig hört talas om Kosztolányi (1885-1936) tidigare, klassisk ungersk litteratur är en vit fläck på min litterära karta.

Lärkan utspelar sig i en landsortsstad i Ungern vid förra sekelskiftet och på hemsidan beskrivs handlingen så här:

Året är 1899. Det åldrande paret Vajkay bor i den lilla landsortsstaden Sárszeg någonstans i Ungern. De har fått en vecka ledigt från sin vuxna dotter Lärkan, som annars bor hemma hos dem men nu rest för att hälsa på släktingar på landet. Lärkan är så gräsligt ful att de alla gett upp hoppet om att få henne bortgift, och den lilla familjen har i något slags självtillräcklig, skamsen stolthet dragit sig undan omvärlden i sitt hem i utkanten av staden.
Men under veckan återupptäcker makarna Vajkay livets olika njutningar och glädjeämnen. De träffar människor, går på teater där de påminns om Passionen, och på restaurang där de smörjer kråset med allsköns läckerheter.

Eftersom Kosztolányi tydligen är en stor ironiker och dessutom en "stillistisk ekvilibrist", känns radioföljetongen onekligen lockande. Och som uppläsare hör man den här gången Johan Rabaeus, en av mina favoriter. 18 avsnitt finns det.

Kanske är jag redo för hårda bokpärmar igen

Känner mig allt mer sugen på att läsa "på riktigt" igen och inte bara lyssna på ljudböcker. Saknar jättemycket att vistas bland hårda bokpärmar och tror att jag börjar bli redo att sätta mig med en bok och läsa. Det måste väl vara ett gott tecken, tror ni inte det? Jag är även tillbaka på jobbet, vilket känns bra. Man kan ju inte bara virka hela tiden. Och att bjuda på muminmuggar på tradera blir ganska dyrt efter ett tag. Mycket dyrare än att shoppa böcker, har jag upptäckt. Jag tror att jag satsar på noveller att lästräna med. Kan jag få lite pepp av er?

Radioföljetongen: De sista vittnena av Aleksijevitj

Jag måste tipsa er, som eventuellt har missat det, att Radioföljetongen i P1 sänder De sista vittnena av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Radioföljetongen har tio avsnitt och innehåller ett urval av de hundra berättelser som finns återgivna i bokutgåvan. De sista vittnena som boken handlar om är människor som var barn under andra världskriget och de som överlevde, ibland mot alla odds. Aleksijevitj har intervjuat dem och sammanställt deras berättelser skönlitterärt. Aleksijevitj ville att de intervjuade skulle använda sina barnsliga ord och sitt barnsliga språk när de berättade. Hon menar att det fasansfulla som de nu vuxna barnen minns skulle inte kunna återberättas på ett annat sätt. Det är ofta närmast outhärdligt att lyssna på berättelserna. Det är ofattbara och hemska saker som barnen har varit med om. Krigets fasor är ohyggliga, hundrafalt mer när det gäller barn. Och det pågår krig i världen just nu, det är massor av barn som är krigsvittnen och krigsoffer idag. Därför är boken De sista vittnena så angelägen.

Jag har laddat ner radioföljetongen till min mobil och hört redan alla avsnitt. Naturligtvis var jag mycket berörd av texten och omskakad av innehållet - men jag njöt också av Aleksijevitj mjuka, vackra språk. Det var en stor upplevelse. Uppläsaren är Evabritt Strandberg och hennes interpretation är högklassig. Alla avsnitt finns på webben och kommer att vara tillgängliga för nedladdning i några veckor till.

Bokmania i viloläge

Det var länge sedan jag var inne här på min egen blogg för att skriva något om någon bra bok eller för att skriva om någonting överhuvudtaget. Så har jag i princip inte läst nånting heller på en hel månad. Augustpriset? Orkade inte bry mig om det heller.

Det var en hektisk höst för mig och stressen tog slutligen ut sitt pris.  Puff, sa det bara. Det blev sjukskrivning i tre veckor, jag orkade ingenting. Inget som krävde mental ansträngning och koncentration i alla fall. Så bokläsning funkade inte. Värsta krisen! Att tugga sig igenom tre sidor på en timme och ändå inte veta vad det är man läser, det är ingen hit. Men jag lyssnade på en hel del bra ljudböcker i november: Jag är en tjuv (Jonas Karlsson), Lollo (Linna Johansson), Gubbe och katt: en kärlekshistoria (Nils Uddenberg), Skammens boning (Doris Dahlin), Yxa (Ludvík Vaculík) samt Det osynliga barnet och Småtrollen och den stora översvämningen (Tove Jansson). Tur att ljudböcker finns. Och jag fortsätter med ljudbokslyssnadet - just har jag Krigets barn av Per Anders Fogelström i hörlurarna. Att läsa på vanligt sätt är fortfarande ganska jobbigt. Men tipsa mig gärna om en bok som som du tycker skulle garanterat hjälpa mig att ta mig över tröskeln och bli en aktiv läsare igen.

Som tur är finns det annat trevligt man kan pigga upp sig med när man är sjuk och inte kan läsa men behöver fästa blicken och tankarna mot något konkret och handfast. Virkning är en bra terapi för mig och jag är snart klar med en stor filt av 91 stycken mormorsrutor. Det är kul att virka mormorsrutor, nästan som en meditation. Så ser man ett resultat, något som växer fram.

Jag upptäckte Tradera också. Roade mig flera kvällar i rad med att bjuda på utgångna Muminmuggar och skaffade fem nya, superfina exemplar till samlingen. Det var jätteroligt att hålla på, men mindre roligt blev det förstås när kalaset skulle betalas. Men, men... huvudsaken att jag blev glad och är det fortfarande. Och så säger folk att man inte kan köpa sig lycka, va?

Tack och lov mår jag bättre idag (ett bevis för det är att jag ens orkar skriva det här inlägget) och har börjat möta världen utanför hemmets lilla skyddsbubbla. Nästa vecka börjar jag jobba halvtid och det känns bra för jag saknar mina elever. Men bloggen får vara kvar i viloläge ett tag till. Lika bra att hålla "stängt" fram till jul, känns det som. Jag ska virka mera, dricka massor av te och kaffe ur mina fina Muminmuggar, lyssna på fler ljudböcker och vara med dem jag älskar. Jag ska också se till att utan press bygga upp min läslust igen. Ha det gott så länge, och god jul! Vi ses sen.

M Train

På fotot på omslaget till M Train sitter Patti Smith vid ett cafébord och framför sig har hon en stor kopp kaffe samt, ser det ut som, sin polaroidkamera. Hon är försjunken i tankar. Bilden är en direkt ingång till rockikonen, konstnären, poeten, fotografen och författaren Patti Smiths nya bok vars titel M Train också rätt väl beskriver bokens innehåll: ett medvetandetåg.

M Train skiljer sig från succén Just Kids från 2010 (läs min recension här). Där Just Kids skildrar en ung och livfull Patti, där målar M Train fram bilden av en trött åldrad kvinna. Där Just Kids är energiskt inför framtiden, där är M Train melankolisk. Där Just Kids präglas av kärleken till konstnären Robert Mapplethorpe som tidigt dog av aids, där är M Train full av saknad efter Patti Smiths tragiskt bortgångne man, gitarristen Fred Sonic Smith. Där Just Kids bygger på händelseförlopp och handling, där bygger M Train på reflektion. ”Det är inte så lätt att skriva om ingenting”, lyder bokens allra första mening. Nej, det är det inte. Därför kan boken ytligt sett uppfattas som flummig.

M Train är en självbiografisk resebok, dagbok och anteckningsbok. Patti Smith har alltid en penna och en anteckningsbok med sig. Hon älskar kaffe och cafémiljöer. Hemma i Greenwich Village är det lilla haket Café Íno som är hennes favoritställe och där sitter hon om dagarna, dricker kaffe, doppar en bit mörkt bröd i olivolja och skriver. När caféägaren en dag bestämmer sig att slå igen stället för gott, kommer han hem till Patti med bordet och stolen hon brukade sitta vid. En gest av uppskattning.

Det där ”ingenting” som Pattis Smith skriver om i M Train har mycket med konst, litteratur och resor att göra men berör också ämnen som kärlek, moderskap, åldrande och död. Hon reflekterar kring sina bästa litterära husgudar Bolaño, Murakami, Camus, Akutagawa, Plath, Woolf och Genet och berättar om sin inre relation till Frida Kahlos konstnärskap och livsöde. Hon reser kors och tvärs över världen i dessa storheters spår och i de fall de är döda, fotograferar hon gärna deras gravar eller något föremål som de har ägt. Det kan vara Kahlos säng eller Woolfs promenadkäpp. Fotografierna finns med i boken som stämningshöjare. Ibland kan Patti Smith i tanken dröja sig kvar vid föremålen, bli nästan lite besatt av dem. Så undrar hon till exempel vad som har hänt med ugnen som Sylvia Plath stoppade sitt arma huvud in i, om den blev kvar i lägenheten.

Patti Smith skriver för att minnas och hon plågas av saknaden efter saker som var. Hon sörjer sin strandpromenad som försvann i orkanen Sandy och hon vill hitta sin älskade svarta rock som är borta. Hon saknar även sig själv så som hon var när hon var ung och när livet var full av möjligheter. Den idag 69-åriga Patti Smith känner tydligt att allt fler saker och människor tas ifrån henne och att vägskälen också blir allt färre. Ensamheten i det, känslan av att vara utlämnat. Den märks. Då tar melankolin lätt överhanden och stilen blir bitvis högtravande. Men så ändras tonen och blir pladdrig i stället.

M Train är en bok som ska läsas utan brådska och helst utan överdrivna krav på stilistisk perfektion. Den här bokens värde finns främst i vad som berättas.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i dagstidningarna Sörmlands nyheter, Eskilstuna Kuriren och Katrineholms Kuriren 15-10-27.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Gästkatten

Det är visst något speciellt med kombinationen författare och katter. Snubblar jag över en bok som har författare och katter som tema, vill jag genast läsa den. Alldeles nyliken kom det ut en ny sådan bok, skriven av den japanske författaren Takashi Hiraide. Boken heter Gästkatten. Det är en kortroman, skriven i lågmäld ton och med poetiska inslag. Det är en vacker bok. Redan när man ser boken fastnar man för de glittrande gröna kattögonen på omslaget. Och så de glittrar! Som riktiga kattögon i mörkret. Men berättelsen då? Vad går den ut på?

Gästkatten bjuder på en självbiografisk berättelse och utspelar sig i Tokyo i slutet av 80-talet. På den tiden var både författaren och hans fru (som också är författare) ganska unga och hyrde ett litet hus i utkanten av Tokyo. De satt hemma och skrev båda två, de hade inga barn. En dag kom grannkatten Chibi på besök och hennes uppdykande blev början till en stark relation mellan dem och den lilla katten.

"Hon är vår katt", sade min fru, trots att hon mycket väl visste att det inte var vår katt. Det fick oss att känna ännu intensivare att hon var en gåva som kommit oss till skänks mycket långt bortifrån.

Chibi är en mycket självständig, nyfiken och söt katt. Ungefär som katter brukar vara, kan man tycka. Men den här är verkligen ganska speciell. Tillgiven, men undflyende. Hon är och förblir lite mystisk och drottninglik.

Chibi uppförde sig som hon brukade göra. Som vanligt hade hon ett uttryck som visade att hennes intresse var riktat mot himlakroppar, flora och fauna och att människornas värld var henne likgiltig.

Det är fint hur Hiraide beskriver katten Chibis väsen och hur de kom att älska henne djupt. Kortromanen är en poetisk djupdykning i parets kärlek till katten, hur den påverkade deras liv och hela synen på det. Så dör Chibi en dag och omständigheterna kring hennes död är som gjorda för att skapa en myt om ett högre väsen och, kanske också, en alternativ kattvärld någon annanstans. Den närmaste omgivningen i kvarteret upplevs hädanefter av paret som full av hopplös vilsenhet.

Gästkatten handlar förutom om två författares ömsinta förhållande till grannens katt också om deras skrivande, om konst, om den japanska vardagen och om människorna i förorten där de bor. Det är en berättelse om livet och hur bräckligt det är. Det är också en klok och allmän berättelse om människans förhållande till katter - och katters förhållande till människor. Gästkatten är en liten pärla.

Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Flickan som slutade tala

Flickan som slutade tala (övers. Ragna Essén) är en tunn liten bok men väldigt fin. Och lite speciell i vad den handlar om - jag kommer till det senare. Flickan som slutade tala är skriven av den fransk-libanesiska författaren Yasmine Ghata och ni är säkert några här som reagerar på efternamnet Ghata. Det är nämligen så att Yasmine Ghata är dotter till en annan fransk-libanesisk poet och författare: Vénus Khoury-Ghata som jag med stor behållning har läst två böcker av: Flickan som vandrade i öknen (se här) och Sju stenar till den otrogna hustrun (se här).

Kortromanen Flickan som slutade tala är självbiografisk och skildrar historien om faderns tidiga bortgång. Yasmine var bara sex år gammal när hennes pappa dog och mamman, den stora poeten, gjorde sitt bästa för att undanhålla sanningen om faderns död för dottern och hittade i stället på andra orsaker till hans frånvaro. Sagor och berättelser, lustigheter och fantasibilder. Samtidigt flydde modern till sitt skrivande, hennes nedtecknande av dikter var hennes eget desperata sätt att hantera sorgen. Om dagarna fylldes lägenheten av andra författare, poeter och konstnärer, om nätterna kom ensamheten.

"Vår tvåsamhet som mor och dotter gav näring åt lusten att gå in i sagans värld. Utan att veta det invigde mamma mig i diktandet. En invigning i förtid för att fylla saknaden."

Yasmine Ghata berättar om en barndom där bortträngningen tryggade både moderns och hennes egen överlevnad, så till den grad att hon till slut övertygade sig själv om att pappa aldrig hade funnits. Det är en bok om ett barns sorg och längtan och ensamhet. För problemet med en mor som Vénus var att när hon flydde till skrivandet, upplevde Yasmine det som om hon även var moderlös.

"Natten gav näring åt hennes fantastiska tro på det värsta. Viskande i mörkret försökte hon tala med pappas ande. På morgonen skrev hon - en del meningar snabbt nedkastade på papperet och andra längre, efter hand.

Jag kom att avsky det där ceremonielet, för mig betydde det att mamma hade gått över till andra sidan livet, till den rumtid där fantasin är ens skydd och tillflykt."

Det är tragiskt att ett barn tvingas leva med sådana känslor och det ligger nära till hands att undra vad Vénus Khoury-Ghata tycker om dotterns anklagelser. Vad får ett författarskap kosta? Det är en fråga som förstås infinner sig och som av tradition känns också mer brinnande eftersom det är fråga om en mor som är författare. Frågan skulle tyvärr inte vara lika angelägen om det var en far som flydde till sitt skrivande i stället för att ta hand om sitt barn. Könsaspekten blir så tydlig.

När jag läser Yasmine Ghatas bok tycker jag inte alls att hon är bitter, möjligen besviken. Hennes språk är både poetiskt vackert och rakt på sak och hon avstår helt från överdrivna känsloutbrott. Texten är åtstramad, genomtänkt. Jag gillar liknelserna och hur hon beskriver sin mors desperata agerande och hur hon samtidigt försöker ge beteendet en mening. När allt kommer omkring inser också flickan att skrivande har makt att besvärja döden. I det finns en tröst.

Arbetstakten blev ett tvång. Mamma lämnade inte skrivmaskinen, kanske tänkte hon att hon skulle få kontakt med den andra sidan genom att hamra på tangenterna som för att öppna ett lås. Hon ville ta sig förbi den förbjudna spärren med ordens hjälp. Skriva för att få tillbaka pappa.

Det finns en kärlek i det, visst finns det. På något sätt accepterar barnet hur det är och att hon kan få lägga beslag på sin mor om nätterna när hon kan ligga nära henne och känna hennes doft. På något sätt är det då de har varandra. Och sagorna.

Fiktiviteter och Lyrans noblesser har också läst och bloggat om boken.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Stockholm literature 2015: del 6

Så här en vecka senare måste jag komplettera blogganteckningarna något. Har nämligen fått en bild av Anna som fotograferade när Colm Tóibín signerade mitt exemplar av boken Nora Webster. Tyvärr lyssnade jag inte på Tóibíns framträdande på festivalen men boken vill jag hemskt gärna läsa, bara jag får tiiiiiid nångåååång.

Och nu blir det film. Jag har roat mig med att sätta ihop de korta videoklippen som jag filmade på Moderna museet och göra en kortfilm av dem. Som ett minne av Olafur Eliasson-utställningen som jag tyckte så mycket om.

Stockholm literature 2015: del 5

Så, sista programpunkten är kommen (på sätt och vis den som jag kanske har sett fram emot mest): ett samtal mellan Hassan Blasim och Philip Teir. Men eftersom de samtalar på engelska och min engelska är för kass för att både hinna förstå någonting och anteckna samtidigt, koncentrerar jag mig helt enkelt endast på att lyssna och förstå. Men jag hänvisar nyfikna läsare till Enligt O:s blogg för Linda har som vanligt antecknat flitigt.

"Jag älskar Finland, Finland älskar inte mig" säger Hassan och pratar om sin kärkek till ett land, ett land som i hans fall är Finland. Han älskar Finland på sitt sätt, fast han inte gillar hockey. Hans kärlek är inte samma som den infödda finländare känner, men likväl en kärlek. Kärlek kan - och måste få vara - olika. Det är en fin tanke, tycker jag.

Öppna gränser, stängda gränser orsakar krig i Europa. Arabisktalande länder är inte bara religion. Det är konst och litteratur och kultur också och Europa behöver öppna sig mer och våga ta del av den kulturen.

Hassan Blasim är skön kille med humor och distans. 

Hans novellsamling heter Irakisk Kristus (recenseras här).

Stockholm literature 2015: del 4

Nu är det paus och uppladdning inför sista programpunkten om ca en timme.

Jag har hunnit med utställningarna och tyckt mest om Olafur Eliasson installationer "Verklighetsmaskiner" (läs mer hos Kulturkollo). Färger, ljus, glaskroppar, rörelser, speglingar, lek med den egna skuggan. 

Geten är hemma, det är bra. Trodde han var bortrest och utlånad nånstans. 

Francesca Woodmans fotokonst var märklig, gripande och mycket deprimerande. Men jag var besviken (i brist på ett bättre ord) över att fotona var så himla små. Det räknade jag inte med. 

Men även andra fotografers bilder finns till beskådan på Moderna museet just nu, den mest knda är väl Robert Mapplethorpe med sina bilder på Patti Smith. 

Det här är ett snyggt parapply av något som liknar svamp. 

Och så måste jag presentera dagens (enda!) bokinköp: Flykten av Jesús Carrasco. Killen tog god tid på sig vid signeringen - alla skulle få en liten teckning. Om samtalet som Carrasco förde med Colm Tóibín kan du återigen läsa hos Enligt O.

Stockholm literature 2015: del 3

Tredje punkten på mitt program är samtalet mellan Duong Thu Huong och Ebba Witt-Brattström. Thu Huong (f. 1947) är Vietnams nu största levande författare, en dissidentförfattare. Sedan 2006 lever hon i exil i Paris. Tyvärr finns ingen av hennes böcker översatt till svenska ännu.

Den politiska kampen är primär för Thu Huong, litteraturen kommer i andra hand, säger hon inledningsvis. Det är ett uttalande som förvånar Witt-Brattström och får henne nästan ur fattningen, eftersom hon påstår sig ha läst ett fullständigt litterärt mästerverk - skrivet i andra hand (!). Hur sjutton är det möjligt? Undrar W-B. Och så nämner hon ett flertal kännetecken på mästerverk som hon finner i Thu Huongs roman Novel without a Name. W-B förnekar sig inte som litteraturvetare och kritiker utan kör på med sin tolkning av Thu Huongs roman. Men författaren är en författare och låter sig inte påverkas av W-B:s analyserande. Åh, reagerar Thu Huong på W-B:s omdöme och kallar henne för ett riktigt läsproffs. 

En ny fråga handlar om kvinnogestalterna. En ny analys av W-B.  Thu Huong levererar en lång och intressant utläggning om kvinnans roll och ställning i stort i Vietnam. Vietnamesiska kvinnor är starka, de jobbar hårt och de bestämmer hemma även om de tiger offentligt. De är som bufflar, säger författaren. Arbetar och bär. Män är mest som stenstodar. Då blir W-B nästan irriterad för hon hade tänkt att köra en tolkning av de manliga gestalterna och nu är hennes fråga inte så angelägen längre. 

I boken finns starka porträtt av både kvinnor och män, fortsätter W-B,  och alla är märkta av kriget. I vissa fall kommer det lägsta i människan fram i ljuset. Thu Huong pratar i stället om ett helt folk som är fruset av erfarenheterna och utvecklar bilden av män som är som stenstoder. Och så är samtalet abrupt slut för tiden är ute. Om inte W-B hade tagit så mycket tid i anspråk på sina analyser så hade man kunna höra mer från författaren själv.

Jag hoppas att Thu Huongs böcker kommer ut på svenska snart. De verkar väldigt intressanta. 

Läs gärna också en sammanfattning av samtalet hos Enligt O.

Stockholm literature 2015: del 2

Programpunkt 2: Samtal mellan Lev Rubinstein och Rosa Liksom på tema Homo Sovjeticus.

Rosa Liksom inleder med att undra vilka känslor begreppet Sovjetunionen väcker i Lev Rubinstein. Rent estetiskt och idémässigt rent negativa, säger han utan att blinka. Det var lögnens och ondskans stat han växte upp och levde i. Idag är han en av Rysslands största samtida författare (han är född 1947). Han delar med sig av några sovjetminnen. Hans framtoning är ganska torr när han talar men det han berättar är roligt i sin absurditet och med de kommentarer han ger. Han skildrar några "politiska" minnen från sin barndom.

En dyster, tråkig och talanglös epok har Sovjetunionen varit. Men personligen de lyckligaste åren i hans liv: åren av kärlek och vänskap och åren då han mognade som konstnär och hittade sinnstil.

På 80-talet konstaterade han och hans vänner att de levde i ett svart hål och var rätt stolta över det - att leva nånstans där det egentligen inte går att leva kändes stort på nåt sätt. Vilken grej när Sovjetunionen föll sedan! 

Erfarenheterna har gett motståndskraft, säger Rubinstein. 

En ny fråga från Rosa handlar om språket. Hur har det förändrats efter Sovjettiden? 

Lev Rubinstein kan inga andra språk än ryska, hans dotter kan nio språk så tja, det är visst nya tider, säger han. Han funderar över uttrycket "den gåtfulla ryska själen" för det är problematiskt: han tror inte att Ryssland har nån själ överhuvudtaget. Så skrattar han. För övrigt ska språket tala genom konstnären, inte tvärtom. Och det är inte så himla lätt alla gånger. Själv förlitar han sig mycket på språket. Visst, språket har förändrats. Det har det gjort flera gånger redan under Sovjetunionen. Tydligast märks det förstås på ordnivå. Men det finns gränser och "institutioner" inom språket som inte tillåter språket att bära iväg hur mycket som helst. Två saker är beständiga: den stora ryska litteraturen och svårdomar. Det höga och det låga håller språket på plats från var sitt håll. 

Jag kan inte låta bli att mer och mer tycka om mannen på scenen, han är ganska cool, klok och rolig i sitt snustorra sätt att prata och med sin oansenliga framtoning. En mycket charmig man. Även om jag inte känner mig lockad av hans bok som är en samling texter om Ryssland och heter Ryska dagsedlar.

Rosa Liksoms nu aktuella bok heter Sånt är livet. Jag har inte läst den men jag gillade hennes förra bok Kupé nr 6 (recenseras här).

Läs gärna också Kulturkollos sammanfattning av samtalet.

I en av utställningshallarna fanns för övrigt en liten utställning med ett passande tema, nämligen Sovjetunionen.