Vad är det jag har läst? En poetisk roman? En prosadikt? Att boken också innehåller inslag av drama, dikt och essäliknande passager gör genrebestämningen inte lättare. Men så är också Josefine Klougart (f. 1985) från Danmark en författare som vågar ställa höga krav på läsaren, inte minst i den just utkomna Om mörker. Förra året kom Klougarts roman En av oss sover från 2012 på svenska och den drabbade mig och många andra både med sin handling, skönhet, stämningsfullhet och innebörd (läs min recension här). Det var tydligt att Josefin Klougart erövrade svenska läsare med denna sin då femte bok, ingen tvekan om saken. Så räknas Klougart också till nordens bästa i sin generation. Hon är prisbelönt och varit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris flera gånger.
Nu har Om mörker (övers. Johanne Lykke Holm) kommit ut och jag är besviken. Eller förvirrad, borde jag kanske säga. Jag förstår inte Om mörker. Det finns ingen egentlig handling. Det finns sekvenser, scener, bilder, utsagor och diktfragmet. Det finns tid, det finns ljus, det finns varianter av blickar och bilder, det finns kroppar, stränder, stenar, pärlor och havsvågor. Det finns mycket blått. Det finns mörker: vintermörker och själsligt mörker. Det finns en flickvän som försöker tränga igenom pojkvännens sorg efter sin döde far. Död finns. Det finns en mor, en syster och en ridolycka. Avsked, separation och saknad finns. Sapfo och Virginia Woolf finns också.
Kanske är det inte alls meningen att läsaren ska förstå Om mörker. Kanske är boken endast till att låta sig svepas med av språkets överväldigande skönhet och ordens rytm. För språket är otroligt vackert, som om det ibland inte ens var av denna värld. Klougart är fenomenal på att uttrycka stämningar, skälvningar, ljusglimmer, skuggor och sprickor i världen. ”Kroppen är en kam man kan dra tankarna igenom”, kan det heta. Eller: ”Alla de levande och alla de döda. Hur ska man få plats med sig själv i en sådan värld.” Och så denna: ”En märklig sammanstörtning av tiden, som en rad med böcker i en bokhylla där allt lim i ryggarna är borta, där trådarna i de inbundna böckerna har multnat bort.” Det är exempel på meningar som jag har sugit länge på som om de var karameller. Men efter tvåhundra sidor började jag tyvärr känna mig överdoserad. Då hade jag hundra sidor kvar att läsa. Ibland kan det helt enkelt bli för mycket av det goda. All perfektion. Den blev som en mur mellan mig och texten till slut.
(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren, Sörmlands nyheter och Katrineholms Kuriren 2015-12-08.)
