En ny bok. 12 kapitel. 365 oskrivna sidor. Gott Nytt År bokvänner!

2015: Hur gick det med TBR:burken och årets läslista?

Hur gick det med TBR:burken och årets läslista? Tja, varken särskilt bra eller särskilt dåligt, ungefär som det brukar göra. Av de tjugo kvinnliga författarna som jag koncentrerade mig på blev hälften lästa. Manliga "glömde" jag helt bort. I att-läsa-burken fanns det från början tio titlar som fick högsta prioritet bland hyllvärmarna, och av dem är två stycken kvar: Diamanttorget (Merce Rodoreda) och Den stulna romanen (Nawal El Saadawi). De förs automatiskt över till nästa år. Att jag inte hann läsa alla böckerna ur burken är en besvikelse, det trodde jag att jag skulle fixa. Men, men... Och en roman slutade jag att läsa halvvägs, nämligen Den amerikanska flickan (Monika Fagerholm). Jag hade svårt för den då men den ska få en ny chans framöver.

Sammanlagt har jag läst/lyssnat på 103 böcker, så när det gäller antalet titlar märks ingen lässvacka, konstigt nog. Det brukar röra sig om 90-100 lästa böcker per år. Men som jag redan har skrivit i ett annat inlägg, så är det rekordmånga ljudböcker inblandade i år. Fast en bok är en bok, jag gör ingen skillnad mellan tryckta böcker och ljudböcker.

Om jag ska göra i ordning en ny läslista inför 2016? Nja, inte på en gång i alla fall. Jag avvaktar med listor, tar hellre den bok som känns mest lockande i stunden. Jag vill bli säker på att läslusten och läsorken håller innan jag tar på mig läsutmaningar, även de självförvållade. Jag har många underbara böcker olästa här hemma, så någon lästorka hotar inte.

Fast en ny läsdagbok har jag skaffat mig för den gamla blåa har jag haft sedan 2010 och den är full nu. Den nya är med nypon på. Jag gillar nyponrosor och nypon. Undrar vilken boktitel som kommer att bli först att skrivas in? Kanske Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen? Kanske Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis? Kanske Hana och Joza av Kveta Legátová? Det är de här tre böckerna som ligger på soffbordet och närmast till hands.

2015: Ett år med rekordmånga ljudböcker

Det här året, som nu raskt lider mot sitt slut, är tveklöst ett rekordår när det gäller antalet ljudböcker som jag har lyssnat på. Nästan 60 stycken har det blivit och det betyder att jag har läst fler böcker med öronen än med ögonen (se hela boklistan här). Det har aldrig tidigare hänt, trots att jag är en hängiven ljudbokslyssnare även i vanliga fall. Det finns alltså en orsak till årets rekord. Dels beror mitt extra flitiga ljudbokslyssnande i år på att jag höll på med att skriva och jobba mer än vanligt och lästiden krympte, dels på att jag var sjuk under hösten och inte orkade läsa tryckt text medan det gick bra att lyssna samtidigt som jag promenerade eller virkade.

Den höga ljudbokskonsumtionen ledde till att jag slutade köpa ljudböcker styckvis och i stället skaffade mig ett ljudboksabonemang på Adlibris Mondo. Jag testade det i två månader. Först var jag nöjd men sedan insåg jag att Mondo inte erbjuder nyutkomna titlar medan Storytel gör det, så jag avslutade Mondo och gick över till Storytel. Priset är det samma (169 kr/månad) men utbudet är större hos Storytel.

Jag har noggrant finkammat Storytels bokkatalog och sparat massor av lockande titlar i biblioteket i appen. Jag har många härliga ljudboksstunder framför mig, det är ett som är säkert. Eftersom jag har tagit skärmdumpar i mobilen, kan du se vilka ljudböcker jag har lagt i "läshögen". En del nytt, en del gammalt. I vilket fall som helst så räcker lagret en bra stund. Perfekt.

Ge mig gärna dina bästa ljudbokstips. Vilken ljudbok borde jag inte missa tycker du?

2015: Femtio år fyllda och nybliven Muminmuggsamlare

I år har jag fyllt femtio och blivit tokig i Muminmuggar - det är två av alla möjliga personliga saker att minnas 2015 för. Det började med ett litet gäng muggar som jag gav mig själv i tidig födelsedagspresent när jag fyllde år i våras. De åtta muggarna blev nästan omgående tolv.

Vad jag dock inte visste då (och ingen varnade mig för) var att Muminmuggar är starkt beroendeframkallande. Jag har fallit i fällan så det sjöng om det och det vete katten om och när jag nånsin kommer ur den. Mitt begär efter muggarna och även glädjen över dem har bara blivit större, särskilt efter att jag hade upptäckt att det går att få tag på många utgångna Muminmuggar på Tradera och det till acceptabla priser. Men visst har jag satt ett pristag på vad en mugg får kosta mig och accepterar att vissa inte är åtkomliga för mig och aldrig kommer att bli det för det finns trots allt gränser. Vissa specialmuggar kostar helt sjukt mycket, det är så man baxnar när man ser priserna. Vem sjutton köper en mugg för åtta tusen spänn, va? Det fattar jag inte. Dessutom vill jag använda de Muminmuggar jag köper, inte ha dem inlåsta i bankfacket. Döda samlarobjekt utställda i ett vitrinskåp vill jag inte heller ha.

Jag vill avnjuta mitt dagliga frukost- och kvällste och kaffe på helgerna ur de här muggarna. I nuläget består min Muminmuggsfamilj av tjugoåtta underbara medlemmar och jag umgås med alla. Det är så roligt att kunna välja en mugg efter humör eller dagens aktivitet. Sommarmuggarna håller sig visserligen i bakgrunden nu, till förmån för vintermuggarna, men när våren och sommaren kommer, kommer de att byta plats. Om jag har några favoriter? Hm, det är svårt, men jag är extra svag för Snorkfröken och poeten, Primadonnans häst, Lilla My (gul) och Hemulen (lila). Muminhuset älskar jag också. Hemulen fick jag i julklapp av Mr Bokmania. Jag suktade efter den muggen rätt länge utan att klicka hem den eftersom den var dyrare än min tillåtna Mumin-budget. Så gissa om jag var glad när jag öppnade paketet!

Jag har aldrig tidigare samlat på något. Förutom frimärken och klistermärken när jag var barn, men det räknas inte. Nu samlar jag plötsligt på Muminmuggar och det bara blev så, kanske som en konsekvens av kärleken jag hyser till Muminberättelserna som jag också har konsumerat intensivt under hela året. Länge leve Muminfamiljen! 

Är du också en sån som gillar Muminmuggar? Samlar du på något?

Å så fick jag ett nytt paraply i julklapp. Vad finns det för motiv på det, tro?

Life in squares - en miniserie om Bloomsburygruppen

Ett stort tv-måste i jul är BBC Two:s dramaserie om konstnärskollektivet Bloomsburygruppen: Life in squares. Serien är i i 3 delar och handlingen som fokuserar en hel del på relationen mellan Vanessa Bell och den homosexuelle konstnären Duncan Grant sträcker sig över ganska lång tid. Medlemmarna i Bloomsburygruppen var ganska flexibla när det gällde sexuella förbindelser, trots att flera i gruppen var gifta med någon annan medlem. Jag är mest nyfiken på porträtten av systrarna Vanessa Bell och Virginia Woolf och hoppas få se hur deras konstnärsskap utvecklades.

Serien är regisserad av svensken Simon Kaijser och sänds i svt 2 (ordinarie sändningstid är onsdagar kl. 20.00). Första avsnittet sändes den 23 december. Jag gillade det. Kanske mest för att jag redan tillhör de frälsta, men kvinnoporträtten (Vanessa och Virginia) är bra och fångar kvinnornas självständiga sinne, drömmar och frihetsbehov. De vet vad de vill och vågar uttrycka det. I andra delen hoppas jag få mer av Virginia. Har du börjat följa serien?

Om mörker

Vad är det jag har läst? En poetisk roman? En prosadikt? Att boken också innehåller inslag av drama, dikt och essäliknande passager gör genrebestämningen inte lättare. Men så är också Josefine Klougart (f. 1985) från Danmark en författare som vågar ställa höga krav på läsaren, inte minst i den just utkomna Om mörker. Förra året kom Klougarts roman En av oss sover från 2012 på svenska och den drabbade mig och många andra både med sin handling, skönhet, stämningsfullhet och innebörd (läs min recension här). Det var tydligt att Josefin Klougart erövrade svenska läsare med denna sin då femte bok, ingen tvekan om saken. Så räknas Klougart också till nordens bästa i sin generation. Hon är prisbelönt och varit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris flera gånger.

Nu har Om mörker (övers. Johanne Lykke Holm) kommit ut och jag är besviken. Eller förvirrad, borde jag kanske säga. Jag förstår inte Om mörker. Det finns ingen egentlig handling. Det finns sekvenser, scener, bilder, utsagor och diktfragmet. Det finns tid, det finns ljus, det finns varianter av blickar och bilder, det finns kroppar, stränder, stenar, pärlor och havsvågor. Det finns mycket blått. Det finns mörker: vintermörker och själsligt mörker. Det finns en flickvän som försöker tränga igenom pojkvännens sorg efter sin döde far. Död finns. Det finns en mor, en syster och en ridolycka. Avsked, separation och saknad finns. Sapfo och Virginia Woolf finns också.

Kanske är det inte alls meningen att läsaren ska förstå Om mörker. Kanske är boken endast till att låta sig svepas med av språkets överväldigande skönhet och ordens rytm. För språket är otroligt vackert, som om det ibland inte ens var av denna värld. Klougart är fenomenal på att uttrycka stämningar, skälvningar, ljusglimmer, skuggor och sprickor i världen. ”Kroppen är en kam man kan dra tankarna igenom”, kan det heta. Eller: ”Alla de levande och alla de döda. Hur ska man få plats med sig själv i en sådan värld.” Och så denna: ”En märklig sammanstörtning av tiden, som en rad med böcker i en bokhylla där allt lim i ryggarna är borta, där trådarna i de inbundna böckerna har multnat bort.” Det är exempel på meningar som jag har sugit länge på som om de var karameller. Men efter tvåhundra sidor började jag tyvärr känna mig överdoserad. Då hade jag hundra sidor kvar att läsa. Ibland kan det helt enkelt bli för mycket av det goda. All perfektion. Den blev som en mur mellan mig och texten till slut.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren, Sörmlands nyheter och Katrineholms Kuriren 2015-12-08.)

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris .

Radioföljetongen: Lärkan av Kosztolányi

Idag har jag börjat lyssna på en ny radioföljetong - romanen Lärkan av den ungerske författaren Deszö Kosztolányi - och ser det som ett perfekt tillfälle att bekanta mig med en bok som är en modern ungersk klassiker. Författaren är ett stort namn i den ungerska litteraturen och förebild till bl.a. Péter Esterházy. Jag har aldrig hört talas om Kosztolányi (1885-1936) tidigare, klassisk ungersk litteratur är en vit fläck på min litterära karta.

Lärkan utspelar sig i en landsortsstad i Ungern vid förra sekelskiftet och på hemsidan beskrivs handlingen så här:

Året är 1899. Det åldrande paret Vajkay bor i den lilla landsortsstaden Sárszeg någonstans i Ungern. De har fått en vecka ledigt från sin vuxna dotter Lärkan, som annars bor hemma hos dem men nu rest för att hälsa på släktingar på landet. Lärkan är så gräsligt ful att de alla gett upp hoppet om att få henne bortgift, och den lilla familjen har i något slags självtillräcklig, skamsen stolthet dragit sig undan omvärlden i sitt hem i utkanten av staden.
Men under veckan återupptäcker makarna Vajkay livets olika njutningar och glädjeämnen. De träffar människor, går på teater där de påminns om Passionen, och på restaurang där de smörjer kråset med allsköns läckerheter.

Eftersom Kosztolányi tydligen är en stor ironiker och dessutom en "stillistisk ekvilibrist", känns radioföljetongen onekligen lockande. Och som uppläsare hör man den här gången Johan Rabaeus, en av mina favoriter. 18 avsnitt finns det.

Kanske är jag redo för hårda bokpärmar igen

Känner mig allt mer sugen på att läsa "på riktigt" igen och inte bara lyssna på ljudböcker. Saknar jättemycket att vistas bland hårda bokpärmar och tror att jag börjar bli redo att sätta mig med en bok och läsa. Det måste väl vara ett gott tecken, tror ni inte det? Jag är även tillbaka på jobbet, vilket känns bra. Man kan ju inte bara virka hela tiden. Och att bjuda på muminmuggar på tradera blir ganska dyrt efter ett tag. Mycket dyrare än att shoppa böcker, har jag upptäckt. Jag tror att jag satsar på noveller att lästräna med. Kan jag få lite pepp av er?

Radioföljetongen: De sista vittnena av Aleksijevitj

Jag måste tipsa er, som eventuellt har missat det, att Radioföljetongen i P1 sänder De sista vittnena av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj. Radioföljetongen har tio avsnitt och innehåller ett urval av de hundra berättelser som finns återgivna i bokutgåvan. De sista vittnena som boken handlar om är människor som var barn under andra världskriget och de som överlevde, ibland mot alla odds. Aleksijevitj har intervjuat dem och sammanställt deras berättelser skönlitterärt. Aleksijevitj ville att de intervjuade skulle använda sina barnsliga ord och sitt barnsliga språk när de berättade. Hon menar att det fasansfulla som de nu vuxna barnen minns skulle inte kunna återberättas på ett annat sätt. Det är ofta närmast outhärdligt att lyssna på berättelserna. Det är ofattbara och hemska saker som barnen har varit med om. Krigets fasor är ohyggliga, hundrafalt mer när det gäller barn. Och det pågår krig i världen just nu, det är massor av barn som är krigsvittnen och krigsoffer idag. Därför är boken De sista vittnena så angelägen.

Jag har laddat ner radioföljetongen till min mobil och hört redan alla avsnitt. Naturligtvis var jag mycket berörd av texten och omskakad av innehållet - men jag njöt också av Aleksijevitj mjuka, vackra språk. Det var en stor upplevelse. Uppläsaren är Evabritt Strandberg och hennes interpretation är högklassig. Alla avsnitt finns på webben och kommer att vara tillgängliga för nedladdning i några veckor till.

Bokmania i viloläge

Det var länge sedan jag var inne här på min egen blogg för att skriva något om någon bra bok eller för att skriva om någonting överhuvudtaget. Så har jag i princip inte läst nånting heller på en hel månad. Augustpriset? Orkade inte bry mig om det heller.

Det var en hektisk höst för mig och stressen tog slutligen ut sitt pris.  Puff, sa det bara. Det blev sjukskrivning i tre veckor, jag orkade ingenting. Inget som krävde mental ansträngning och koncentration i alla fall. Så bokläsning funkade inte. Värsta krisen! Att tugga sig igenom tre sidor på en timme och ändå inte veta vad det är man läser, det är ingen hit. Men jag lyssnade på en hel del bra ljudböcker i november: Jag är en tjuv (Jonas Karlsson), Lollo (Linna Johansson), Gubbe och katt: en kärlekshistoria (Nils Uddenberg), Skammens boning (Doris Dahlin), Yxa (Ludvík Vaculík) samt Det osynliga barnet och Småtrollen och den stora översvämningen (Tove Jansson). Tur att ljudböcker finns. Och jag fortsätter med ljudbokslyssnadet - just har jag Krigets barn av Per Anders Fogelström i hörlurarna. Att läsa på vanligt sätt är fortfarande ganska jobbigt. Men tipsa mig gärna om en bok som som du tycker skulle garanterat hjälpa mig att ta mig över tröskeln och bli en aktiv läsare igen.

Som tur är finns det annat trevligt man kan pigga upp sig med när man är sjuk och inte kan läsa men behöver fästa blicken och tankarna mot något konkret och handfast. Virkning är en bra terapi för mig och jag är snart klar med en stor filt av 91 stycken mormorsrutor. Det är kul att virka mormorsrutor, nästan som en meditation. Så ser man ett resultat, något som växer fram.

Jag upptäckte Tradera också. Roade mig flera kvällar i rad med att bjuda på utgångna Muminmuggar och skaffade fem nya, superfina exemplar till samlingen. Det var jätteroligt att hålla på, men mindre roligt blev det förstås när kalaset skulle betalas. Men, men... huvudsaken att jag blev glad och är det fortfarande. Och så säger folk att man inte kan köpa sig lycka, va?

Tack och lov mår jag bättre idag (ett bevis för det är att jag ens orkar skriva det här inlägget) och har börjat möta världen utanför hemmets lilla skyddsbubbla. Nästa vecka börjar jag jobba halvtid och det känns bra för jag saknar mina elever. Men bloggen får vara kvar i viloläge ett tag till. Lika bra att hålla "stängt" fram till jul, känns det som. Jag ska virka mera, dricka massor av te och kaffe ur mina fina Muminmuggar, lyssna på fler ljudböcker och vara med dem jag älskar. Jag ska också se till att utan press bygga upp min läslust igen. Ha det gott så länge, och god jul! Vi ses sen.