onsdag, november 11, 2015

M Train

På fotot på omslaget till M Train sitter Patti Smith vid ett cafébord och framför sig har hon en stor kopp kaffe samt, ser det ut som, sin polaroidkamera. Hon är försjunken i tankar. Bilden är en direkt ingång till rockikonen, konstnären, poeten, fotografen och författaren Patti Smiths nya bok vars titel M Train också rätt väl beskriver bokens innehåll: ett medvetandetåg.

M Train skiljer sig från succén Just Kids från 2010 (läs min recension här). Där Just Kids skildrar en ung och livfull Patti, där målar M Train fram bilden av en trött åldrad kvinna. Där Just Kids är energiskt inför framtiden, där är M Train melankolisk. Där Just Kids präglas av kärleken till konstnären Robert Mapplethorpe som tidigt dog av aids, där är M Train full av saknad efter Patti Smiths tragiskt bortgångne man, gitarristen Fred Sonic Smith. Där Just Kids bygger på händelseförlopp och handling, där bygger M Train på reflektion. ”Det är inte så lätt att skriva om ingenting”, lyder bokens allra första mening. Nej, det är det inte. Därför kan boken ytligt sett uppfattas som flummig.

M Train är en självbiografisk resebok, dagbok och anteckningsbok. Patti Smith har alltid en penna och en anteckningsbok med sig. Hon älskar kaffe och cafémiljöer. Hemma i Greenwich Village är det lilla haket Café Íno som är hennes favoritställe och där sitter hon om dagarna, dricker kaffe, doppar en bit mörkt bröd i olivolja och skriver. När caféägaren en dag bestämmer sig att slå igen stället för gott, kommer han hem till Patti med bordet och stolen hon brukade sitta vid. En gest av uppskattning.

Det där ”ingenting” som Pattis Smith skriver om i M Train har mycket med konst, litteratur och resor att göra men berör också ämnen som kärlek, moderskap, åldrande och död. Hon reflekterar kring sina bästa litterära husgudar Bolaño, Murakami, Camus, Akutagawa, Plath, Woolf och Genet och berättar om sin inre relation till Frida Kahlos konstnärskap och livsöde. Hon reser kors och tvärs över världen i dessa storheters spår och i de fall de är döda, fotograferar hon gärna deras gravar eller något föremål som de har ägt. Det kan vara Kahlos säng eller Woolfs promenadkäpp. Fotografierna finns med i boken som stämningshöjare. Ibland kan Patti Smith i tanken dröja sig kvar vid föremålen, bli nästan lite besatt av dem. Så undrar hon till exempel vad som har hänt med ugnen som Sylvia Plath stoppade sitt arma huvud in i, om den blev kvar i lägenheten.

Patti Smith skriver för att minnas och hon plågas av saknaden efter saker som var. Hon sörjer sin strandpromenad som försvann i orkanen Sandy och hon vill hitta sin älskade svarta rock som är borta. Hon saknar även sig själv så som hon var när hon var ung och när livet var full av möjligheter. Den idag 69-åriga Patti Smith känner tydligt att allt fler saker och människor tas ifrån henne och att vägskälen också blir allt färre. Ensamheten i det, känslan av att vara utlämnat. Den märks. Då tar melankolin lätt överhanden och stilen blir bitvis högtravande. Men så ändras tonen och blir pladdrig i stället.


M Train är en bok som ska läsas utan brådska och helst utan överdrivna krav på stilistisk perfektion. Den här bokens värde finns främst i vad som berättas.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i dagstidningarna Sörmlands nyheter, Eskilstuna Kuriren och Katrineholms Kuriren 15-10-27.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

3 kommentarer:

MissMagic sa...

Åh vilket bra inlägg! Denna bok blir jag grymt sugen på :)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Tack. Om du gillar PS, är boken ett måste.

♥ Hanneles bokparadis sa...

kanske läser jag den, läst recension.