Första programpunkten är Marie NDiaye i samtal med Jonas Hassen Khemiri och temat är att mejsla fram en människa med ord. Khemiri är lite av en svensk litterär motsvarighet till Marie NDiaye, säger moderatorn Yukiko Duke. Och ja, det stämmer nog rätt bra när jag tänker efter. Intressant jämförelse.
Khemiri fastställersamtalets inriktning: generationer, ord och hundar.
När förstod du att skrivandet var det du ville ägna ditt liv åt?
- Nej, ingen specifik situation, utan mer som ett öde. Ingen möjlighet fanns att göra ett val. Hon var alltid full av ord, trots att hon var mycket tystlåten som barn, och de måste ut på nåt sätt. Skrivandet har i viss mening till och med föregått min födelse, säger hon. Hon ville aldrig göra något annat.
Var föddes Ladivine? Hur kom den berättelsen till dig?
- Det var en bild av en hund. Var det en hund? Eller en människa som genomgått en metamorfos? Hon säger att hon tycker att det är spännande med berättelser där människor kan anta nya skepnader. Av straff? Av belöning? Det ville hon undersöka.
Sedan pratar Marie och Jonas om romanfiguren Ladivine den äldre. Marie talar länge innan tolken tar över och jag väntar otåligt på författarens beskrivning av figuren. Hon skulle förbli vag i boken, man skulle uppfatta henne som gåtfull. Det är knappt det framgår att hon är svart, förrän på ett visst ställe i boken. Jag tänker att jag minns det stället bra, det var speciellt. Detta att låta läsaren förstå detta med hudfärg, inte säga det rakt ut. Fast det är viktigt.
Nästa sak Khemiri undrar över är namnen i boken som han uppfattar som centrala och undrar varför de är det. Det finns ju En kvinna som har lämnat sitt namn och antagit ett annat. Ett namn som hör ihop med ett visst liv nen inte med ett annat. Förnamnet påverkar vilka vi blir, menar Marie NDiaye. Vi efterliknar vårt förnamn till slut. I boken väljer en person en annan identitet, bl a genom ett namn. Och i afrikanska kulturer kan man bära olika namn i olika faser i livet. Det tycker MN är mycket bättre än att tvingas ha samma förnamn som dessutom någon annan har valt åt oss genom hela livet. Själv känner hon att hennes namn inte riktigt stämmer med vem hon är. Och Jonas håller med om att beteckningsrna inte är stabila. Han känner sig inte heller som en Jonas, inte när det gäller den svenska formen av namnet i alla fall.
Så var det den där hunden som förekommer i romanen och är lite mystisk. Hunden är både ett hot, en trygghet eller kanske en ställföreträdande mor och det varierar lite beroende på vem som ser honom, menar Khemiri. Han har ingen riktig fråga om det, erkänner han, men undrar helt enkelt om hunden. Jag ler lite, för det gör jag med. Ska bli kul att höra svaret när tolken översatt klart. (Det är bra med tolkade samtal, man hinner ju blogga i realtid.)
Hunden som bild är fri från associationer till skillnad från tex katter. I hundens blick kan man se nånting outgrundligt. Samtidigt är en hund inte mycket värd. En hundskepnad att fly till, varför inte?
Det är (relativt) länge sedan jag läste romanen Ladivin och nu samlar minnesskärvor ifrån. Tack vare det hör samtalet kommer boken tillbaka till mig. Det välkomnar jag.
Nu signering.
Läs gärna också Kulturkollos sammanfattning av samtalet. Linda satt bredvid mig och skrev febrilt.
När Jonas skulle signera en äldre av sina böcker åt mig (Jag ringer mina bröder) visade det sig att boken redan var signerad. Så snäll och vänlig som han är ville han skriva allt en gång till men det behövde han förstås inte. Så det kan bli, va?
