lördag, oktober 31, 2015

Flickan som slutade tala

Flickan som slutade tala (övers. Ragna Essén) är en tunn liten bok men väldigt fin. Och lite speciell i vad den handlar om - jag kommer till det senare. Flickan som slutade tala är skriven av den fransk-libanesiska författaren Yasmine Ghata och ni är säkert några här som reagerar på efternamnet Ghata. Det är nämligen så att Yasmine Ghata är dotter till en annan fransk-libanesisk poet och författare: Vénus Khoury-Ghata som jag med stor behållning har läst två böcker av: Flickan som vandrade i öknen (se här) och Sju stenar till den otrogna hustrun (se här).

Kortromanen Flickan som slutade tala är självbiografisk och skildrar historien om faderns tidiga bortgång. Yasmine var bara sex år gammal när hennes pappa dog och mamman, den stora poeten, gjorde sitt bästa för att undanhålla sanningen om faderns död för dottern och hittade i stället på andra orsaker till hans frånvaro. Sagor och berättelser, lustigheter och fantasibilder. Samtidigt flydde modern till sitt skrivande, hennes nedtecknande av dikter var hennes eget desperata sätt att hantera sorgen. Om dagarna fylldes lägenheten av andra författare, poeter och konstnärer, om nätterna kom ensamheten.
"Vår tvåsamhet som mor och dotter gav näring åt lusten att gå in i sagans värld. Utan att veta det invigde mamma mig i diktandet. En invigning i förtid för att fylla saknaden."
Yasmine Ghata berättar om en barndom där bortträngningen tryggade både moderns och hennes egen överlevnad, så till den grad att hon till slut övertygade sig själv om att pappa aldrig hade funnits. Det är en bok om ett barns sorg och längtan och ensamhet. För problemet med en mor som Vénus var att när hon flydde till skrivandet, upplevde Yasmine det som om hon även var moderlös.
"Natten gav näring åt hennes fantastiska tro på det värsta. Viskande i mörkret försökte hon tala med pappas ande. På morgonen skrev hon - en del meningar snabbt nedkastade på papperet och andra längre, efter hand.
Jag kom att avsky det där ceremonielet, för mig betydde det att mamma hade gått över till andra sidan livet, till den rumtid där fantasin är ens skydd och tillflykt."
Det är tragiskt att ett barn tvingas leva med sådana känslor och det ligger nära till hands att undra vad Vénus Khoury-Ghata tycker om dotterns anklagelser. Vad får ett författarskap kosta? Det är en fråga som förstås infinner sig och som av tradition känns också mer brinnande eftersom det är fråga om en mor som är författare. Frågan skulle tyvärr inte vara lika angelägen om det var en far som flydde till sitt skrivande i stället för att ta hand om sitt barn. Könsaspekten blir så tydlig.

När jag läser Yasmine Ghatas bok tycker jag inte alls att hon är bitter, möjligen besviken. Hennes språk är både poetiskt vackert och rakt på sak och hon avstår helt från överdrivna känsloutbrott. Texten är åtstramad, genomtänkt. Jag gillar liknelserna och hur hon beskriver sin mors desperata agerande och hur hon samtidigt försöker ge beteendet en mening. När allt kommer omkring inser också flickan att skrivande har makt att besvärja döden. I det finns en tröst.
Arbetstakten blev ett tvång. Mamma lämnade inte skrivmaskinen, kanske tänkte hon att hon skulle få kontakt med den andra sidan genom att hamra på tangenterna som för att öppna ett lås. Hon ville ta sig förbi den förbjudna spärren med ordens hjälp. Skriva för att få tillbaka pappa.
Det finns en kärlek i det, visst finns det. På något sätt accepterar barnet hur det är och att hon kan få lägga beslag på sin mor om nätterna när hon kan ligga nära henne och känna hennes doft. På något sätt är det då de har varandra. Och sagorna.

Fiktiviteter och Lyrans noblesser har också läst och bloggat om boken.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: