Jag trodde inte att jag skulle falla för noveller av Agatha Christie men se, det gjorde jag! Det var kul att läsa dem. Trevligt och liksom helt opretentiöst, lässtunder att njuta av. Alla fyra är klassiska pusseldeckare och i två av dem förekommer den snillrika miss Marple. Den tanten lurar man inte så lätt, hon har verkligen både ögonen och huvudet på skaft. I en av novellerna möter vi Poirot och i en två andra detektiver.
Döden i floden handlar om ett påstått självmord av en ung kvinna men miss Marple förstår snart att det inte var ett självmord utan (förstås!) ett mord och pekar också slutligen ut vem som mördade den stackars flickan och varför. Det är lätt att redan från början gissa sig till att det är fråga om ett mord, det skulle inte finnas någon deckargåta att lösa annars, men det gör inget. Det är underhållande och spännande att följa turerna och tankegångarna fram tills miss Marple serverar lösningen. Hon skriver så elegant, Agatha Christie.
Diomedes hästar var kanske den mest oförutsägbara av novellerna. Här möter man nämligen en rik gammal general och fyra ljuvliga och förtjusande flickor som utnyttjas till knarkaffärer. Det är en kokainhärva som heter duga och den som ska reda ut härvan är Hercule Poirot.
Den blå pelargonen var en klar favorit och den bästa av novellerna enligt mig. Det är helt subjektivt men jag gillade gåtans mystiska och nästan lite spöklika karaktär. Här spelar en kuslig förutsägelse om en äldre kvinnans kommande död samt en tapet med blomstermotiv en stor roll. Jag ville verkligen veta hur upplösningen skulle bli och när den kom var jag rätt imponerad av miss Marple. Hon är sannerligen en smart och rar liten tant som listade ut hur det gick till när en röd pelargon hade blivit blå och vem som hade fingrarna med i spelet.
Ett vattentätt alibi är rolig eftersom berättelsen handlar om ett vad kring ett alibi som inte ska vara möjligt att punktera. En ung kvinna lämnar efter en vadslagning in bevis för att hon under en kväll befann sig på två ställen samtidigt och dessa två platser är väldigt långt ifrån varandra. Detektiverna i den här novellen heter Tommy och Tuppence och de vet att en av historierna är falsk och en är sann. Men vilken? Både historierna är vattentäta. Hur är det möjligt?
När jag läste novellerna förvånades jag över Christies sinne för humor och hur fräscht språket kändes. Det sist nämnda alldeles oavsett nyöversättningen (Helen Ljungmark). Av någon anledning hade jag helt enkelt inte förväntat mig att stilen skulle vara så modern. Men det är den. Det är också tilltalande att kvinnorna gestaltas som smarta och beslutsamma varelser som kan prata för sig.
Vill du ge novellerna i present till någon? Då kanske du gillar asken där alla fyra får plats.
