Flickan som slutade tala

Flickan som slutade tala (övers. Ragna Essén) är en tunn liten bok men väldigt fin. Och lite speciell i vad den handlar om - jag kommer till det senare. Flickan som slutade tala är skriven av den fransk-libanesiska författaren Yasmine Ghata och ni är säkert några här som reagerar på efternamnet Ghata. Det är nämligen så att Yasmine Ghata är dotter till en annan fransk-libanesisk poet och författare: Vénus Khoury-Ghata som jag med stor behållning har läst två böcker av: Flickan som vandrade i öknen (se här) och Sju stenar till den otrogna hustrun (se här).

Kortromanen Flickan som slutade tala är självbiografisk och skildrar historien om faderns tidiga bortgång. Yasmine var bara sex år gammal när hennes pappa dog och mamman, den stora poeten, gjorde sitt bästa för att undanhålla sanningen om faderns död för dottern och hittade i stället på andra orsaker till hans frånvaro. Sagor och berättelser, lustigheter och fantasibilder. Samtidigt flydde modern till sitt skrivande, hennes nedtecknande av dikter var hennes eget desperata sätt att hantera sorgen. Om dagarna fylldes lägenheten av andra författare, poeter och konstnärer, om nätterna kom ensamheten.

"Vår tvåsamhet som mor och dotter gav näring åt lusten att gå in i sagans värld. Utan att veta det invigde mamma mig i diktandet. En invigning i förtid för att fylla saknaden."

Yasmine Ghata berättar om en barndom där bortträngningen tryggade både moderns och hennes egen överlevnad, så till den grad att hon till slut övertygade sig själv om att pappa aldrig hade funnits. Det är en bok om ett barns sorg och längtan och ensamhet. För problemet med en mor som Vénus var att när hon flydde till skrivandet, upplevde Yasmine det som om hon även var moderlös.

"Natten gav näring åt hennes fantastiska tro på det värsta. Viskande i mörkret försökte hon tala med pappas ande. På morgonen skrev hon - en del meningar snabbt nedkastade på papperet och andra längre, efter hand.

Jag kom att avsky det där ceremonielet, för mig betydde det att mamma hade gått över till andra sidan livet, till den rumtid där fantasin är ens skydd och tillflykt."

Det är tragiskt att ett barn tvingas leva med sådana känslor och det ligger nära till hands att undra vad Vénus Khoury-Ghata tycker om dotterns anklagelser. Vad får ett författarskap kosta? Det är en fråga som förstås infinner sig och som av tradition känns också mer brinnande eftersom det är fråga om en mor som är författare. Frågan skulle tyvärr inte vara lika angelägen om det var en far som flydde till sitt skrivande i stället för att ta hand om sitt barn. Könsaspekten blir så tydlig.

När jag läser Yasmine Ghatas bok tycker jag inte alls att hon är bitter, möjligen besviken. Hennes språk är både poetiskt vackert och rakt på sak och hon avstår helt från överdrivna känsloutbrott. Texten är åtstramad, genomtänkt. Jag gillar liknelserna och hur hon beskriver sin mors desperata agerande och hur hon samtidigt försöker ge beteendet en mening. När allt kommer omkring inser också flickan att skrivande har makt att besvärja döden. I det finns en tröst.

Arbetstakten blev ett tvång. Mamma lämnade inte skrivmaskinen, kanske tänkte hon att hon skulle få kontakt med den andra sidan genom att hamra på tangenterna som för att öppna ett lås. Hon ville ta sig förbi den förbjudna spärren med ordens hjälp. Skriva för att få tillbaka pappa.

Det finns en kärlek i det, visst finns det. På något sätt accepterar barnet hur det är och att hon kan få lägga beslag på sin mor om nätterna när hon kan ligga nära henne och känna hennes doft. På något sätt är det då de har varandra. Och sagorna.

Fiktiviteter och Lyrans noblesser har också läst och bloggat om boken.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Stockholm literature 2015: del 6

Så här en vecka senare måste jag komplettera blogganteckningarna något. Har nämligen fått en bild av Anna som fotograferade när Colm Tóibín signerade mitt exemplar av boken Nora Webster. Tyvärr lyssnade jag inte på Tóibíns framträdande på festivalen men boken vill jag hemskt gärna läsa, bara jag får tiiiiiid nångåååång.

Och nu blir det film. Jag har roat mig med att sätta ihop de korta videoklippen som jag filmade på Moderna museet och göra en kortfilm av dem. Som ett minne av Olafur Eliasson-utställningen som jag tyckte så mycket om.

Stockholm literature 2015: del 5

Så, sista programpunkten är kommen (på sätt och vis den som jag kanske har sett fram emot mest): ett samtal mellan Hassan Blasim och Philip Teir. Men eftersom de samtalar på engelska och min engelska är för kass för att både hinna förstå någonting och anteckna samtidigt, koncentrerar jag mig helt enkelt endast på att lyssna och förstå. Men jag hänvisar nyfikna läsare till Enligt O:s blogg för Linda har som vanligt antecknat flitigt.

"Jag älskar Finland, Finland älskar inte mig" säger Hassan och pratar om sin kärkek till ett land, ett land som i hans fall är Finland. Han älskar Finland på sitt sätt, fast han inte gillar hockey. Hans kärlek är inte samma som den infödda finländare känner, men likväl en kärlek. Kärlek kan - och måste få vara - olika. Det är en fin tanke, tycker jag.

Öppna gränser, stängda gränser orsakar krig i Europa. Arabisktalande länder är inte bara religion. Det är konst och litteratur och kultur också och Europa behöver öppna sig mer och våga ta del av den kulturen.

Hassan Blasim är skön kille med humor och distans. 

Hans novellsamling heter Irakisk Kristus (recenseras här).

Stockholm literature 2015: del 4

Nu är det paus och uppladdning inför sista programpunkten om ca en timme.

Jag har hunnit med utställningarna och tyckt mest om Olafur Eliasson installationer "Verklighetsmaskiner" (läs mer hos Kulturkollo). Färger, ljus, glaskroppar, rörelser, speglingar, lek med den egna skuggan. 

Geten är hemma, det är bra. Trodde han var bortrest och utlånad nånstans. 

Francesca Woodmans fotokonst var märklig, gripande och mycket deprimerande. Men jag var besviken (i brist på ett bättre ord) över att fotona var så himla små. Det räknade jag inte med. 

Men även andra fotografers bilder finns till beskådan på Moderna museet just nu, den mest knda är väl Robert Mapplethorpe med sina bilder på Patti Smith. 

Det här är ett snyggt parapply av något som liknar svamp. 

Och så måste jag presentera dagens (enda!) bokinköp: Flykten av Jesús Carrasco. Killen tog god tid på sig vid signeringen - alla skulle få en liten teckning. Om samtalet som Carrasco förde med Colm Tóibín kan du återigen läsa hos Enligt O.

Stockholm literature 2015: del 3

Tredje punkten på mitt program är samtalet mellan Duong Thu Huong och Ebba Witt-Brattström. Thu Huong (f. 1947) är Vietnams nu största levande författare, en dissidentförfattare. Sedan 2006 lever hon i exil i Paris. Tyvärr finns ingen av hennes böcker översatt till svenska ännu.

Den politiska kampen är primär för Thu Huong, litteraturen kommer i andra hand, säger hon inledningsvis. Det är ett uttalande som förvånar Witt-Brattström och får henne nästan ur fattningen, eftersom hon påstår sig ha läst ett fullständigt litterärt mästerverk - skrivet i andra hand (!). Hur sjutton är det möjligt? Undrar W-B. Och så nämner hon ett flertal kännetecken på mästerverk som hon finner i Thu Huongs roman Novel without a Name. W-B förnekar sig inte som litteraturvetare och kritiker utan kör på med sin tolkning av Thu Huongs roman. Men författaren är en författare och låter sig inte påverkas av W-B:s analyserande. Åh, reagerar Thu Huong på W-B:s omdöme och kallar henne för ett riktigt läsproffs. 

En ny fråga handlar om kvinnogestalterna. En ny analys av W-B.  Thu Huong levererar en lång och intressant utläggning om kvinnans roll och ställning i stort i Vietnam. Vietnamesiska kvinnor är starka, de jobbar hårt och de bestämmer hemma även om de tiger offentligt. De är som bufflar, säger författaren. Arbetar och bär. Män är mest som stenstodar. Då blir W-B nästan irriterad för hon hade tänkt att köra en tolkning av de manliga gestalterna och nu är hennes fråga inte så angelägen längre. 

I boken finns starka porträtt av både kvinnor och män, fortsätter W-B,  och alla är märkta av kriget. I vissa fall kommer det lägsta i människan fram i ljuset. Thu Huong pratar i stället om ett helt folk som är fruset av erfarenheterna och utvecklar bilden av män som är som stenstoder. Och så är samtalet abrupt slut för tiden är ute. Om inte W-B hade tagit så mycket tid i anspråk på sina analyser så hade man kunna höra mer från författaren själv.

Jag hoppas att Thu Huongs böcker kommer ut på svenska snart. De verkar väldigt intressanta. 

Läs gärna också en sammanfattning av samtalet hos Enligt O.

Stockholm literature 2015: del 2

Programpunkt 2: Samtal mellan Lev Rubinstein och Rosa Liksom på tema Homo Sovjeticus.

Rosa Liksom inleder med att undra vilka känslor begreppet Sovjetunionen väcker i Lev Rubinstein. Rent estetiskt och idémässigt rent negativa, säger han utan att blinka. Det var lögnens och ondskans stat han växte upp och levde i. Idag är han en av Rysslands största samtida författare (han är född 1947). Han delar med sig av några sovjetminnen. Hans framtoning är ganska torr när han talar men det han berättar är roligt i sin absurditet och med de kommentarer han ger. Han skildrar några "politiska" minnen från sin barndom.

En dyster, tråkig och talanglös epok har Sovjetunionen varit. Men personligen de lyckligaste åren i hans liv: åren av kärlek och vänskap och åren då han mognade som konstnär och hittade sinnstil.

På 80-talet konstaterade han och hans vänner att de levde i ett svart hål och var rätt stolta över det - att leva nånstans där det egentligen inte går att leva kändes stort på nåt sätt. Vilken grej när Sovjetunionen föll sedan! 

Erfarenheterna har gett motståndskraft, säger Rubinstein. 

En ny fråga från Rosa handlar om språket. Hur har det förändrats efter Sovjettiden? 

Lev Rubinstein kan inga andra språk än ryska, hans dotter kan nio språk så tja, det är visst nya tider, säger han. Han funderar över uttrycket "den gåtfulla ryska själen" för det är problematiskt: han tror inte att Ryssland har nån själ överhuvudtaget. Så skrattar han. För övrigt ska språket tala genom konstnären, inte tvärtom. Och det är inte så himla lätt alla gånger. Själv förlitar han sig mycket på språket. Visst, språket har förändrats. Det har det gjort flera gånger redan under Sovjetunionen. Tydligast märks det förstås på ordnivå. Men det finns gränser och "institutioner" inom språket som inte tillåter språket att bära iväg hur mycket som helst. Två saker är beständiga: den stora ryska litteraturen och svårdomar. Det höga och det låga håller språket på plats från var sitt håll. 

Jag kan inte låta bli att mer och mer tycka om mannen på scenen, han är ganska cool, klok och rolig i sitt snustorra sätt att prata och med sin oansenliga framtoning. En mycket charmig man. Även om jag inte känner mig lockad av hans bok som är en samling texter om Ryssland och heter Ryska dagsedlar.

Rosa Liksoms nu aktuella bok heter Sånt är livet. Jag har inte läst den men jag gillade hennes förra bok Kupé nr 6 (recenseras här).

Läs gärna också Kulturkollos sammanfattning av samtalet.

I en av utställningshallarna fanns för övrigt en liten utställning med ett passande tema, nämligen Sovjetunionen.

Stockholm literature 2015- del 1

Första programpunkten är Marie NDiaye i samtal med Jonas Hassen Khemiri och temat är att mejsla fram en människa med ord. Khemiri är lite av en svensk litterär motsvarighet till Marie NDiaye, säger moderatorn Yukiko Duke. Och ja, det stämmer nog rätt bra när jag tänker efter. Intressant jämförelse. 

Khemiri fastställersamtalets inriktning:  generationer, ord och hundar. 

När förstod du att skrivandet var det du ville ägna ditt liv åt?

- Nej, ingen specifik situation, utan mer som ett öde. Ingen möjlighet fanns att göra ett val. Hon var alltid full av ord, trots att hon var mycket tystlåten som barn, och de måste ut på nåt sätt. Skrivandet har i viss mening till och med föregått min födelse, säger hon. Hon ville aldrig göra något annat. 

Var föddes Ladivine? Hur kom den berättelsen till dig?

- Det var en bild av en hund. Var det en hund? Eller en människa som genomgått en metamorfos? Hon säger att hon tycker att det är spännande med berättelser där människor kan anta nya skepnader. Av straff? Av belöning? Det ville hon undersöka. 

Sedan pratar Marie och Jonas om romanfiguren Ladivine den äldre. Marie talar länge innan tolken tar över och jag väntar otåligt på författarens beskrivning av figuren. Hon skulle förbli vag i boken, man skulle uppfatta henne som gåtfull. Det är knappt det framgår att hon är svart, förrän på ett visst ställe i boken. Jag tänker att jag minns det stället bra, det var speciellt. Detta att låta läsaren förstå detta med hudfärg, inte säga det rakt ut. Fast det är viktigt.

Nästa sak Khemiri undrar över är namnen i boken som han uppfattar som centrala och undrar varför de är det. Det finns ju En kvinna som har lämnat sitt namn och antagit ett annat. Ett namn som hör ihop med ett visst liv nen inte med ett annat. Förnamnet påverkar vilka vi blir, menar Marie NDiaye. Vi efterliknar vårt förnamn till slut. I boken väljer en person en annan identitet, bl a genom ett namn. Och i afrikanska kulturer kan man bära olika namn i olika faser i livet. Det tycker MN är mycket bättre än att tvingas ha samma förnamn som dessutom någon annan har valt åt oss genom hela livet. Själv känner hon att hennes namn inte riktigt stämmer med vem hon är. Och Jonas håller med om att beteckningsrna inte är stabila. Han känner sig inte heller som en Jonas, inte när det gäller den svenska formen av namnet i alla fall. 

Så var det den där hunden som förekommer i romanen och är lite mystisk. Hunden är både ett hot, en trygghet eller kanske en ställföreträdande mor och det varierar lite beroende på vem som ser honom, menar Khemiri. Han har ingen riktig fråga om det, erkänner han, men undrar helt enkelt om hunden. Jag ler lite, för det gör jag med. Ska bli kul att höra svaret när tolken översatt klart. (Det är bra med tolkade samtal, man hinner ju blogga i realtid.)

Hunden som bild är fri från associationer till skillnad från tex katter. I hundens blick kan man se nånting outgrundligt. Samtidigt är en hund inte mycket värd. En hundskepnad att fly till, varför inte? 

Det är (relativt) länge sedan jag läste romanen Ladivin och nu samlar minnesskärvor ifrån. Tack vare det hör samtalet kommer boken tillbaka till mig. Det välkomnar jag. 

Nu signering. 

Läs gärna också Kulturkollos sammanfattning av samtalet. Linda satt bredvid mig och skrev febrilt.

När Jonas skulle signera en äldre av sina böcker åt mig (Jag ringer mina bröder) visade det sig att boken redan var signerad. Så snäll och vänlig som han är ville han skriva allt en gång till men det behövde han förstås inte. Så det kan bli, va? 

De aktuella böckerna är: Ladivine (recenseras här) och Allt jag inte minns (recenseras här).

Vad hjulet snurrar fort nu!

Knappt jag hinner. Om kvällarna håller jag mig knappt vaken. Tack för att jag fick gnälla lite.

Stockholm Literature 2015

Imorgon kväll invigs årets upplaga av litteraturfestivalen Stockholm Literature på Moderna museet.

Festivalen av en rad framstående internationella författare som: Marie NDiaye (Frankrike), Lev Rubinstein (Ryssland), Jesús Carrasco (Spanien), Colm Tóibín (Irland), Duong Thu Huong (Vietnamn/Frankrike), Andrei Codrescu (USA/Rumänien), Hassan Blasim (Irak/Finland), Olga Tokarczuk (Polen), Ljudmila Ulitskaja (Ryssland), Katja Petrowskaja (Tyskland) och Binyavanga Wainaina (Kenya).

Jag kommer att åka till Stockholm på lördag för att vara med och tycker förstås att det blir jätteroligt. Det var det ju både i fjol och året dessförinnan. Jag har köpt biljett till fyra seminarier: 

1. Marie NDiaye och Jonas Hassen Khemiri
2. Lev Rubinstein och Rosa Liksom 
3. Duong Thu Huong och Ebba Witt Brattström
4. Hassan Blasim och Philip Teir

Hade velat att lyssna på Olga Tokarczuk från Polen men hon gästar festivalen först under söndagen, så det går inte. Sedan ser jag också fram emot uppläsningar, signeringar, poesivandringen, konstutställningarna (särskilt utställningen med Francesca Woodmans fotokonst). Och att träffa en och annan bokbloggare. Hoppas jag hinner blogga om min upplevelse därifrån, men bäst att inte lova för mycket. 

Har du planer på att besöka Stockholm Literature i år?

Höststämning

Vilken vacker höstdag idag. Sol, blå himmel, träden som sakta ändrar färg dag för dag. Fast kyligt har det blivit. Det lockar till läsning inomhus, kanske tända en brasa. Göra en kopp te i någon favoritmugg. Ha en fortsatt trevlig dag - här kommer några stämningshöjande höst- och bokbilder.

Domaren

Tack vare romaner som Kärlekens raseri, Lördag, På Chesil Beach och Hetta är Ian McEwan en författare som jag håller ett öga på och gärna läser. Senast jag läste en roman av honom var jag dock besviken, det var när Uppdrag Sweet Tooth kom (2012) och som jag inte alls gillade, men i höst bevisar McEwan på nytt att det är rätt att betrakta honom som en av den anglosaxiska litteraturens främsta författare. Romanen Domaren (i övers. av Niclas Hval) är en allvarlig berättelse som ställer allvarliga existentiella och religiösa frågor men som samtidigt är en historia om kärlek och ett långt men barnlöst äktenskap i kris.

Romanens huvudperson är en kvinnlig överrättsdomare vars specialitet är familjerätt och svåra juridiska dilemman där religion spelar en roll. Hon heter Fiona och är runt de sextio. Barnlös. Gift. Maken vill lämna henne och det lär vara hennes fel. De borde prata med varandra men av olika anledningar känns det svårt. Mitt i den äktenskapliga röran får Fiona ett akut rättsfall på sitt bord: det handlar om en nästan artonårig pojke som blivit svårt sjuk och är i behov av blodtransfusion om hans liv ska gå att rädda. Problemet är att pojkens föräldrar och pojken själv är Jehovas vittnen och på grund av sin religiösa tro vägrar den medicinska behandlingen. Eftersom pojken i juridisk mening inte är myndig ännu, kan ett domstolsbeslut ge sjukhuset rätt att behandla pojken mot föräldrarnas (och pojkens) vilja. Tiden är knapp, mycket knapp. I egenskap av domare och eftersom pojken nästan är myndig, bestämmer sig Fiona att besöka honom på sjukhuset för att trots allt höra hans tankar och argument i frågan innan hon fattar sitt beslut och utfärdar domen. Det blir ett mycket speciellt möte. Hennes dom, så som hon fattar den, får stora konsekvenser för de inblandade och även för henne själv. Inte minst för henne själv.

Vi är summan av våra erfarenheter och känslor och de bär vi med oss och påverkas av dem även när vi inte är medvetna om det. Till och med när vi kämpar med att bortse ifrån dem. Romanen Domaren är mycket läsvärd tack vare det svåra dilemmat den behandlar. Är det rätt att rädda ett liv genom att beröva individen livets mening? När allt en människa hittills trott på försvinner behöver hon något nytt starkt att luta sig mot. Men om det inte finns något att ersätta förlusten med?

Ian McEwan är känd för att vara en utmärkt stilist och Domaren är en mycket välskriven roman, även om jag tyckte att mittenpartiet var något svagare och inte hade riktigt samma tempo som början och slutet. Sista tredjedelen är däremot en höjdare. Här är stämningen tät och man verkligen känner den mentala pressen Fiona utsätts för. Och upplösningen? Gripande, tänkvärd, inte helt given. Domaren är helt klart en av McEwans bästa.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Agatha Christie x 4 novellixer

Jag trodde inte att jag skulle falla för noveller av Agatha Christie men se, det gjorde jag! Det var kul att läsa dem. Trevligt och liksom helt opretentiöst, lässtunder att njuta av. Alla fyra är klassiska pusseldeckare och i två av dem förekommer den snillrika miss Marple. Den tanten lurar man inte så lätt, hon har verkligen både ögonen och huvudet på skaft. I en av novellerna möter vi Poirot och i en två andra detektiver.

Döden i floden handlar om ett påstått självmord av en ung kvinna men miss Marple förstår snart att det inte var ett självmord utan (förstås!) ett mord och pekar också slutligen ut vem som mördade den stackars flickan och varför. Det är lätt att redan från början gissa sig till att det är fråga om ett mord, det skulle inte finnas någon deckargåta att lösa annars, men det gör inget. Det är underhållande och spännande att följa turerna och tankegångarna fram tills miss Marple serverar lösningen. Hon skriver så elegant, Agatha Christie.

Diomedes hästar var kanske den mest oförutsägbara av novellerna. Här möter man nämligen en rik gammal general och fyra ljuvliga och förtjusande flickor som utnyttjas till knarkaffärer. Det är en kokainhärva som heter duga och den som ska reda ut härvan är Hercule Poirot.

Den blå pelargonen var en klar favorit och den bästa av novellerna enligt mig. Det är helt subjektivt men jag gillade gåtans mystiska och nästan lite spöklika karaktär. Här spelar en kuslig förutsägelse om en äldre kvinnans kommande död samt en tapet med blomstermotiv en stor roll. Jag ville verkligen veta hur upplösningen skulle bli och när den kom var jag rätt imponerad av miss Marple. Hon är sannerligen en smart och rar liten tant som listade ut hur det gick till när en röd pelargon hade blivit blå och vem som hade fingrarna med i spelet.

Ett vattentätt alibi är rolig eftersom berättelsen handlar om ett vad kring ett alibi som inte ska vara möjligt att punktera. En ung kvinna lämnar efter en vadslagning in bevis för att hon under en kväll befann sig på två ställen samtidigt och dessa två platser är väldigt långt ifrån varandra. Detektiverna i den här novellen heter Tommy och Tuppence och de vet att en av historierna är falsk och en är sann. Men vilken? Både historierna är vattentäta. Hur är det möjligt?

När jag läste novellerna förvånades jag över Christies sinne för humor och hur fräscht språket kändes. Det sist nämnda alldeles oavsett nyöversättningen (Helen Ljungmark). Av någon anledning hade jag helt enkelt inte förväntat mig att stilen skulle vara så modern. Men det är den. Det är också tilltalande att kvinnorna gestaltas som smarta och beslutsamma varelser som kan prata för sig.

Vill du ge novellerna i present till någon? Då kanske du gillar asken där alla fyra får plats.

Ett stort grattis till Svetlana Aleksijevitj!

Ett bra val av Nobelpristagare i litteratur, tycker jag. Svetlana Aleksijevitj från Vitryssland förtjänar helt klart priset och jag är glad att hon har vunnit trots att jag in i det sista hejade på Nawal El Saadawi. Jag har tyvärr inte läst något av Aleksijevitj ännu, men önskat det länge. Nu ska jag läsa henne så fort jag får tid. En bok är redan på väg: Kriget har inget kvinnligt ansikte heter den.

Svenska Akademiens motivering:

”För hennes mångstämmiga verk, ett monument

över lidande och mod i vår tid”. 

Grattis också till det lilla bokförlaget Ersatz.

Läs gärna det intressanta reportaget om Aleksijevitj i ViLäser.

Allt jag inte minns

Allt jag inte minns är en ny, efterlängtad roman av Jonas Hassen Khemiri. Den handlar om Samuel men Samuel är död; han har i hög hastighet kraschat med bilen in i ett träd. Kanske var det en olycka, kanske var det avsiktligt. Vi vet inte. Faktum är att Samuel hade det jobbigt ett tag: flickvännen Laide lämnade honom, kompisen Vandad verkade inte vara riktigt schysst, mormors hus drabbades av en eldsvåda som delvis var Samuels fel. Men vi vet inte. Någon som kallar sig "författaren" och som också har förlorat någon försöker att ta reda på vad som hände med Samuel tiden innan kraschen och detta utvidgas så småningom till att återskapa bilden av vem Samuel var. Det är vad hela boken går ut på - att få fram ett trovärdigt porträtt av Samuel. Men låter det sig göras?

Texten är ett ständigt växlande flöde av röster som uttalar sig och delar med sig av sinna minnen och upplevelser av Samuel. Rösterna tillhör flera olika personer, släkt, vänner och bekanta, deras öden blir en del av handlingen. Men Samuels väsen förblir ogripbart, han verkar mest vilja fly från sig själv och in i sina egna tankars värld. Han försummar sitt yttre men tänker desto mer på vad som är värt att minnas och hur man kan hjälpa minnet på traven. Och så är det det här med minnena. Minns personerna rätt eller minns de fel? Vem kan man lita på? Kan man överhuvudtaget lita på någon? Och hur viktigt är det som personerna inte minns? Vad säger allt man inte längre minns om oss? Som en motpol till alla som försöker minnas Samuel står Samuels dementa mormor som är förvirrad och har glömt det mesta. Samuels relation till henne var ömsint och kärleksfull.

Boken utspelar sig mest i ett slags samtida Stockholm som är en ganska kaotisk stad men också delvis i Berlin där barndomskompisen Panter bor. Bästa vännen Vandad och flickvännen Laide har annars det största utrymme i boken. Vandad - en småkriminell buse som längtar efter ett vanligt liv. Laide - en smart tjej som gärna odlar sin image som aktivist. De var konkurrenter om Samuel medan han ännu levde och är det även efter hans död. Till slut blir konflikten mellan dem väldigt tydlig. Via Vandads och Laides berättelser tonar en historia om kärlek och vänskap fram. Men Allt jag inte minns handlar också om pengar, snålhet, opålitlighet, otålighet, utanförskap, nudelkeso och samhälle. Bokens Stockholm är en stad där det bor många illegala imigranter som behöver hjälp. Så får vi veta av Laide hur hon övertalade Samuel att upplåta mormors hus åt migranterna, vilket han gjorde men tyvärr kom detta privata hjälpprojekt att gå i överstyr. Det var då en brand utbröt i huset. Samma morgon som Samuel dog.

Det är svårt att återge handlingen i Allt man inte minns eftersom kronologin byggs upp av så många mer eller mindre fristående scener och korta händelser och man får hålla koncentrationen uppe för att veta vem det är som för tillfället berättar och på vilket sätt pusselbiten bidrar till helhetsbilden av Samuel (och på köpet av alla de andra). Växlingarna är snabba. Några scener har etsat sig fast särskilt starkt. Till exempel scenerna när de närmaste personerna berättar för "författaren" hur det var när de tog emot beskedet om Samuels död. Ögonblicket då en glidning sker, chocken och sorgen. Fast det kan också bli tragikomiskt. Som när Vandad tar turisttåget som han kör och utan en tanke på alla turister ombord kör som besatt till platsen för bilolyckan. Han bara måste göra det. Efteråt får han sparken.

Så är det språket. Khemiriskan. Den är inte lika galet uppfinningsrik som i debuten Ett öga rött men visst finns det khemiriska och nyskapande kvar och känns igen. Som när Samuel bygger sin erfarenhets- och minnesbank eller när någon slänger sig med påhittade ordspråk. Boken bygger mycket på dialoger där den ena parten ofta är Samuel och dialogerna driver handlingen framåt, replikerna lever och andas. Det märks att Khemiri är van att skriva dramatik och att han har sinne för humor. Han har, tror jag, ett absolut gehör för hur folk pratar och driver med varandra i de mest vanliga av alla vanliga situationer som kan uppstå men han förstår sig också på pauser, gester och rörelser över scengolvet. Jag gillar visualiteten och oförutsägbarheten i Khemiris berättande.

Allt man inte minns är en den sortens bok som kräver en motprestation av läsaren i utbyte mot helhetsbilden som man vill komma åt. Läsaren tvingas att granska ledtrådarna och själv sätta ihop ett och ett bara för att upptäcka att resultatet inte blir två utan tre eller kanske fyra. Det är spännande och lockande för det håller gåtan Samuel levande. Jag tror att Allt man inte minns kommer att kamma hem Augustpriset i år och kanske flera andra priser också. Det är en storartad och konstnärligt mycket vacker roman som ställer påträngande frågor om identitet och lojalitet.




Om Jonas Hassen Khemiris roman Allt jag inte minns hade ett soundtrack, skulle det vara Rihannas låt What´s My Name?. Textraden Oh na na what´s my name? utgör också bokens motto.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.





HÄR kan du se en inspelad intervju från Bokmässan i september: Jonas Hassen Khemiri samtalar med kulturjournalisten Eric Schüldt.

Upp och hoppa

Vilken fin morgon det var idag. Till frukosten invigde jag min nyaste Muminmugg, den som är årets vintermugg och heter Dvala. Jag tror att jag kommer att älska den. Känns som en stor favorit redan nu, faktiskt. Har döpt om den Upp och hoppa-muggen.

Sedan tog jag en lång promenad med Alvin i det fina höstvädret medan jag lyssnade på Lundströms bokradio.

Och nu ska jag blogga lite, har recensioner att skriva. På eftermiddagen måste jag jobba med manuset som ska redigeras och filas på. Dagen kommer att gå i ett. Och i kväll? Då ska jag börja läsa Pattis Smiths nya: M Train. Den läsningen ser jag fram emot (i morgon är Patti Smith i Babel, då måste jag titta). Annars har jag avbrutit läsningen av Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm som jag höll på med i en månad utan att komma nånvart. Vet inte, men den passar mig inte just nu, känner mig för splittrad för att kunna tillgodogöra mig texten och språket. Jag har inte gett upp romanen än men har den vilande. Är mer sugen på några av höstens boknyheter i stället. Hur har du det?