Romanens styrka - men även svaghet - är att den utspelar sig på fyra tidsnivåer: 1970-tal, 2000-tal och 1600-tal när personerna är unga och sedan även senare när en av personerna är mycket gammal och de andra sedan länge döda. I skärningspunkterna mellan fyra personers livsöden utspelar sig ett drama som sträcker sig från häxprocesserna på 1670-talet ända in i våra dagar.
Vi möter tonårspappan Jacke och hans dotter Veronica som på 1970-talet fastnar för släktforskning och hembyggen Nylands historia och tvingar sin pappa att följa med henne upp på Bålberget, platsen där man skulle ha halshuggit och bränt ett sjuttiotal kvinnor år 1674. Jacke är inte så förtjust i dotterns nya intresse eftersom han själv brottas med frågor kring vem som var hans biologiske far, något som visar sig vara avgörande för i vilken ände Veronica måste börja dra i trådarna. Jacke hjälper i alla fall Veronica med att få fram tekniska bevis för att det har förekommit massiva bränningar på berget i det förflutna.
Veronica återupptar släktforskningen i vuxen ålder och upptäcker att hon är släkt i rakt nedstigande led med en av de dömda kvinnorna: Malin. Men Malin undkom avrättningen. Hur var det möjligt? Denna Malin var en oerhört stark kvinna som bestämde sig för att göra vad som helst för att rädda sin egen dotter inte bara från att bli anklagad och dömd för häxeri utan också från en del grymma obehagligheter på hemmaplan. Segrid och Malin måste tillsammans se till att en skandalös familjehemlighet inte kom ut. Samtidigt minns jag romanfiguren Malin som en elak, svartsjuk och långsint person. Via Malin lär man vidare känna många andra av byns invånare och man får inblick i deras inbördes relationer, inte sällan fulla av agg och präglade av en massa groll. Sedan har vi Olof, sonen till ett av Malins hatobjekt vid namn Annika. Unge Olof är en försynt pojke som är upp i öronen förälskad i Segrid och gifter sig med henne kort efter avrättningarna. Annika var en av dem som dömdes till döden och det var mycket på grund av Olofs vittnesmål. För det var så på den tiden att alla anklagade alla, till och barn sina mödrar.
I slutet av boken får Olof, redan en åldring, ett stort utrymme att berätta sitt livs historia och på så sätt även Segrids och Malins. Den historien minns jag som omskakande. Det är då man får veta vad som verkligen hände åren efter häxprocesserna, hur turerna gick och varför och hur människorna påverkades av det hemska som skedde i byn 1674. Jag gillade väldigt mycket hur pusslet lades och hur Veronica fick klarhet i sitt släktskap med Malin. Den biten kändes som en liten deckargåta kryddad med det faktum att Veronica förstod att hon hade ett föremål i sin ägo (hon fick det av mormor innan hon dog utan att veta om det) och som Malin för tre hundra år sedan bestämde skulle ärvas på spinnsidan. Så Veronica letar och letar...
Vägen mot Bålberget är som helhet en utmärkt roman men jag tyckte ändå att det fanns ungefär hundra sidor (ca bokens andra fjärdedel) som var sega och svåra att få ett logiskt grepp om eftersom sammanhanget var ännu för diffust. Men när jag tog mig genom den delen, tog berättelsen fart så det rykte om det och bitarna började falla på plats en efter en. Det var spännande att ta del av Veronicas, Malins och Olofs livsöden. Jag tyckte också om Therése Söderlinds språk. Det är präglat av gammaldags uttryck och sätt att tala och jag tyckte att det var skickligt gjort med språket som historiskt markör. Det var levande och kändes fullt naturligt.
Jag gillar böcker som visar på ett sammanhang mellan då och nu och att vi är förbundna med våra förfäder och förmödrar vare sig vi är medvetna om det eller inte. Vi är barn av vår tid, sägs det. Men det vore mer rätt att säga att vi också är barn av svunna tiders händelser. En bra bok helt enkelt.
Köp boken på t.ex Bokus
HÄR finns extramaterial till boken - ett material som består av anteckningar, kartor, länkar och bildmaterial som Therése Söderlind har samlat på sig i samband med romanen.
