Det här är hjärtat

Det här är hjärtat av Bodil Malmsten, en tunn liten bok i gult och med små prickar som löper tvärs över omslaget som om de var linjer på en ekg-maskin, är nog det vackraste jag läst i år. Jag tror inte att jag kommer att läsa något vackrare på länge än. Så vacker är den här boken. Och så sorglig. Det är en dikt, eller kanske är det många dikter som tillsammans bildar en enda, och dikten är en kärleksdikt och en sorgedikt. En morgon ringde telefonen hemma hos Bodil Malmsten och hon fick veta att hennes människa har dött.

Hej det är jag
Det var inte du

Det här är hjärta är en dikt om den förlusten, om det stora hål som heter sorg och som vill sluka ens eget hjärta och förstånd. Det är en dikt om att gå vidare ensam fast det känns omöjligt. Det är också en dikt om ilskan över och obegripligheten i att den egna älskade människan går och dör ifrån en, bara så där.

Min människa är död.
Gud ljög.

Det här är hjärtat går rakt in. Bodil Malmstens konstnärskap när det gäller ord och hennes fenomenala känsla för ordens minsta nyanser och känslovalörer, hennes absoluta språkgehör får mig att vilja gråta. Inte av lycka, inte av sorg, utan av ren förundran och hänförelse över att hon kan utrycka saker som ord ofta inte räcker till att uttrycka och att hon dessutom kan göra med så små medel. Några få ord bara. En stavelse här, en snarlik stavelse där och i skillnaden mellan dem ett universum av längtan och saknad.

Det är inte de avlidna
som lider
Det är de kvarblivna

Du är mitt enda bevis på
att jag har funnits
Du är mitt alibi
Mitt vi

Kom tillbaka
Kom tillbaks

Det är så mycket som ryms i dikterna. Skuldkänslor, till exempel. Att jaget inte var där när hennes människa dog, att hon låg hemma och sov. Vad gör man åt det? Hur sonar man den skulden? Det går ju inte. Eller gnistan av hopp som tänds när jaget tycker sig se sin människa i tunnelbanan men det är förstås bara någon som liknar henne.

Det var inte du
Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du

Avgrunden när insikten kommer, detta "det kommer alltid att vara inte du". Ser du? Ser du vad Bodil Malmsten gör med språket? Det är så enkelt. Det är så genialt. Bara lite ordföljd, negationen på en annan plats än man förväntar sig den och hopplösheten grinar mot jaget, mot oss, från tunnelbanevagnen.

Vem ska man dela sina minnen med när ens människa försvunnit? "Minnet blöder allena numera", konstaterar diktjaget torrt. Och tiden läker visst inga sår alls. Tiden bara går. Smärtan förblir. Och det att gamla par dör samtidigt? Nej, för "det är i dödsannonserna / och bara där".

Det här är hjärtat -  Bodil Malmsten är bättre än nånsin och jag har fått en ny bok att bära med mig och ha nära hjärtat. I hjärtat. Tack Bodil.

Lyssna gärna på en fantastisk konversation mellan Bodil Malmsten och Daniel Sjölin från maj i år, den finns att ladda ner som podd. Under en timme samtalar Bodil och Daniel om jaget, om skrivande och om panik som grundtillstånd. Och om mycket annat. Det är härligt att lyssna på de två för de matchar varandra så väl. och så säger de en massa kloka och trevliga saker.

Här finns Bodil Malmstens blogg.



Några andra bokbloggare som har läst boken: Enligt O, Fiktiviteter, Dagens bok.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.