onsdag, september 30, 2015

Irakisk Kristus

Det översätts generellt väldigt lite arabisk litteratur till svenska och när det väl händer kan man vara tämligen säker på att verket och författaren tillhör det arabiskspråkiga toppskiktet. Så är det med författaren Hassan Blasim som är Sverigeaktuell med novellsamlingen Irakisk kristus (övers. Jonathan Morén). Blasim föddes i Bagdad 1978 men flydde landet för 15 år sedan och är numera bosatt i Finland. Han beskrivs som författaren som har revolutionerat den arabiska litteraturen och har kallats ”vår tids främsta arabiska författare” av The Guardian. I fjol vann Irakisk Kristus den brittiska tidningen The Independents pris för bästa utländska skönlitterära bok och den amerikanska utgåvan av novellsamlingen blev årets bok i Publishers Weekly.

Irakisk Kristus innehåller sjutton noveller som berättar om ett Irak präglat av åratal med diktatur, sanktioner, krig och invasioner. Blasim beskriver vardagshändelser som dels utspelar sig i Irak under de senaste decenniers olika perioder, dels längs flyktvägarna mot Europa eller i Blasims nya hemland Finland. En kväll när jag satt och läste i Irakisk Kristus hände något speciellt. Litteraturen tangerade nämligen verkligheten. Samtidigt som nyhetsrapporteringen på tv dominerades helt av inslag om den pågående flyktingkrisen i Europa och om läget på tågstationen i Budapest, läste jag en novell som innehöll följande rader: ”Vi korsade den rumänsk-ungerska gränsen i sällskap med en professionell smugglare. I gryningen berättade han för oss att dimman hade börjat tätna och att vi skulle bli tvungna att hålla oss nära inpå varandra tills vi nådde floden som vi skulle korsa för att komma in i Ungern.” I litteraturprogrammet Babel senare samma vecka berättade Hassan Blasim att han under sin flykt till Europa tog samma rutt till Europa som dagens flyktingar gör.

Hassan Blasim väjer inte för den mardröm som blivit vardag i Irak. Människor dör och lemlästas, bilar sprängs, barn råkar illa ut och mödrar gråter av oro. Fast först på kvällen, för på dagen har de sysslor att utföra. Människor går sönder av skräck och sorg och hämndlystnad kan anta de mest bisarra proportionerna. Också språket påverkas. Blasims bildspråk bär spår av krig och signalerar hur det politiska och sekteristiska våldets permanenta närvaro trubbar av människor. Det är också främst i språket den irakiska mardrömmen görs synlig. Ändå är Blasim sparsam med sakliga beskrivningar, frossar inte i blod. Det är mest i det psykologiska och underförstådda som det hemska framträder. Eller genom att fokusera på vardagliga detaljer runt omkring. Som till exempel i novellen Carlos Fuentes mardrömmar där huvudpersonen städar upp efter ett bombdåd på en marknad. Eller i titelnovellen Irakisk kristus som kretsar kring det moraliska dilemmat huruvida det är försvarbart att offra ett flertal okända människor för att rädda en man älskar. Den novellens slut har skakat om mig ordentligt.

Blasims berättarstil är alltså inte realism, för det är stämningen alldeles för absurd och surrealistisk. Däremot är han besläktad med magisk realism och det är inte sällan som jag associerar till Julio Cortázars novellvärld. Liksom till Kafka och Dostojevskij. I många av novellerna dyker det upp märkliga ting på oväntade ställen: ett ägg i en kaninbur, en varg i en lägenhet, en polisman inuti en annan mans kropp, knivar i en trädgård. En kvinna ägnar sig åt häpnadsväckande trollkonster, en man möter Kristus, en annan äger en gåtfull kompass, en tredje är en korsordspoet. Verkligheten i Blasims noveller är elastisk, liksom tiden. Nästan alla noveller innehåller ytterligare en berättelse eller två inom sin egen ram, lite som i Tusen och en natt där den ena berättelsen öppnar dörren till annan. Den arabiska sagotraditionen finns således också där.


Irakisk Kristus är en storartad och fascinerande ström av röster som alla vill berätta just sin historia. Som i inledningsnovellen Getternas sång i vilken människor är inbjudna till ett radioprogram för att dela med sig av sina historier, den ena märkvärdigare än den andra. Den här novellsamlingen är ett bevis på hur litteratur förmår förklara, beskriva, visualisera och zooma in vår samtid. Där nyhetsrapporteringar nämner siffror, där visar oss Hassan Blasim människor.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Sörmlands nyheter, Eskilstuna kuriren och Katrineholms kuriren 15-09-15.


Köp boken på t.ex. Bokus eller på AdLibris .

lördag, september 26, 2015

#bokutmaningseptember 26: Har satt spår

Jag fick fundera en stund innan jag kunde välja rätt bok, en bok som har satt spår. Och så stod den framför mig i bokhyllan och kändes som det självklara valet: 1984. Fram till 1989 då muren föll visste jag knappt om bokens existens, än mindre hade jag ens en chans att läsa den i Tjeckoslovakien. När jag väl gjorde det, var den som en knytnäve. Jag förstod något viktigt, jag förstod själva mekanismen med diktatur. 1984 har satt djupa spår.


Vägen mot Bålberget

Jag läste Therése Söderlinds roman Vägen mot Bålberget i somras, så det är flera veckor sedan nu. Men läsupplevelsen finns kvar och det som finns kvar och det jag minns av romanen är kanske ändå det som på ett sätt är dess substans och väsen. Jag ska försöka att berätta om boken så bra det bara går.

Romanens styrka - men även svaghet - är att den utspelar sig på fyra tidsnivåer: 1970-tal, 2000-tal och 1600-tal när personerna är unga och sedan även senare när en av personerna är mycket gammal och de andra sedan länge döda. I skärningspunkterna mellan fyra personers livsöden utspelar sig ett drama som sträcker sig från häxprocesserna på 1670-talet ända in i våra dagar.

Vi möter tonårspappan Jacke och hans dotter Veronica som på 1970-talet fastnar för släktforskning och hembyggen Nylands historia och tvingar sin pappa att följa med henne upp på Bålberget, platsen där man skulle ha halshuggit och bränt ett sjuttiotal kvinnor år 1674. Jacke är inte så förtjust i dotterns nya intresse eftersom han själv brottas med frågor kring vem som var hans biologiske far, något som visar sig vara avgörande för i vilken ände Veronica måste börja dra i trådarna. Jacke hjälper i alla fall Veronica med att få fram tekniska bevis för att det har förekommit massiva bränningar på berget i det förflutna.

Veronica återupptar släktforskningen i vuxen ålder och upptäcker att hon är släkt i rakt nedstigande led med en av de dömda kvinnorna: Malin. Men Malin undkom avrättningen. Hur var det möjligt? Denna Malin var en oerhört stark kvinna som bestämde sig för att göra vad som helst för att rädda sin egen dotter inte bara från att bli anklagad och dömd för häxeri utan också från en del grymma obehagligheter på hemmaplan. Segrid och Malin måste tillsammans se till att en skandalös familjehemlighet inte kom ut. Samtidigt minns jag romanfiguren Malin som en elak, svartsjuk och långsint person. Via Malin lär man vidare känna många andra av byns invånare och man får inblick i deras inbördes relationer, inte sällan fulla av agg och präglade av en massa groll. Sedan har vi Olof, sonen till ett av Malins hatobjekt vid namn Annika. Unge Olof är en försynt pojke som är upp i öronen förälskad i Segrid och gifter sig med henne kort efter avrättningarna. Annika var en av dem som dömdes till döden och det var mycket på grund av Olofs vittnesmål. För det var så på den tiden att alla anklagade alla, till och barn sina mödrar.

I slutet av boken får Olof, redan en åldring, ett stort utrymme att berätta sitt livs historia och på så sätt även Segrids och Malins. Den historien minns jag som omskakande. Det är då man får veta vad som verkligen hände åren efter häxprocesserna, hur turerna gick och varför och hur människorna påverkades av det hemska som skedde i byn 1674. Jag gillade väldigt mycket hur pusslet lades och hur Veronica fick klarhet i sitt släktskap med Malin. Den biten kändes som en liten deckargåta kryddad med det faktum att Veronica förstod att hon hade ett föremål i sin ägo (hon fick det av mormor innan hon dog utan att veta om det) och som Malin för tre hundra år sedan bestämde skulle ärvas på spinnsidan. Så Veronica letar och letar...

Vägen mot Bålberget är som helhet en utmärkt roman men jag tyckte ändå att det fanns ungefär hundra sidor (ca bokens andra fjärdedel) som var sega och svåra att få ett logiskt grepp om eftersom sammanhanget var ännu för diffust. Men när jag tog mig genom den delen, tog berättelsen fart så det rykte om det och bitarna började falla på plats en efter en. Det var spännande att ta del av Veronicas, Malins och Olofs livsöden. Jag tyckte också om Therése Söderlinds språk. Det är präglat av gammaldags uttryck och sätt att tala och jag tyckte att det var skickligt gjort med språket som historiskt markör. Det var levande och kändes fullt naturligt.

Jag gillar böcker som visar på ett sammanhang mellan då och nu och att vi är förbundna med våra förfäder och förmödrar vare sig vi är medvetna om det eller inte. Vi är barn av vår tid, sägs det. Men det vore mer rätt att säga att vi också är barn av svunna tiders händelser. En bra bok helt enkelt.

Köp boken på t.ex Bokus eller AdLibris.




HÄR finns extramaterial till boken - ett material som består av anteckningar, kartor, länkar och bildmaterial som Therése Söderlind har samlat på sig i samband med romanen.

Vill du leka bibliotek med mig?

Jag är så barnslig ibland att jag nästan blir orolig. Ni vet, det där Personal Library Kit som jag köpte i torsdags på bokmässan? Det packade jag upp igår kväll. Bokkort, utlåningskort, en gammaldags datumstämpel, en stämpeldyna, en liten blyertspenna. Mr Bokmania som är väldigt luttrad och van vid det mesta efter vårt drygt tjugoåriga äktenskap och har lärt sig att leva med mina barnsliga tokerier frågade genast om han kunde låna en bok av mig. Det fick han. Fast det fick bli bara ett korttidslån. Tyvärr råkade jag sätta datumstämplarna upp och ner. Att vara bibliotekarie är stressigt, har jag hört.



Jag tror jag måste fråga grannfrun om hon möjligtvis vill låna en bok igen. Hon vill göra det ibland. 

Bokmässan 2015 i korthet: Fredagens bildkavalkad

Min andra och sista dag på årets bokmässa fick bli fyra timmar kortare än planerat eftersom SJ:s tågstrul tvingade mig att omboka hemresan till ett mycket tidigare tåg mot Stockholm. Ännu mer irriterande blev det när jag fick veta att tågstrulet var åtgärdat och att jag alltså inte alls behövde boka om. SJ suger. Ursäkta uttrycket.

På det stora hela är jag nöjd med mässbesöket i år, trots att vistelsen var kort och trots att jag inte hade något seminariekort. men eftersom det pågår ett intressant program på de öppna scenerna runt om på bokmässan, var mitt lilla schema ändå fulltecknat. Mest hängde jag i DN:s monter och vid Molnet (för jobbets skull) som är en plats för skola och digital undervisning.



Fredagens bildkavalkad kommer här:

1. Utsikten från frukostrummet på hotellet var det inget fel på men hotellets wi-fi var under all kritik. Jag höll på att bli gråhårig av hur segt nätverket var.


2. SR:s monter kl 8.30: Inspelning av en programpunkt för Lundströms bokradio - Marie Lundström samtalar med Susanna Alakoski om hennes relation till biblioteket när hon var barn, ett mycket trevligt samtal. Jag var den enda personen i publiken eftersom vakterna vid ingången till mässan vägrade att släppa in "vanligt folk" före öppningsdags kl. 9. Jag fick uppbåda all min kulturtantscharm för att lyckas med miraklet att bli insläppt. Så jag kände mig lite utvald, haha. Lyssna på det färdiga programmet här:


3. Dagens hjälte var den samma som i torsdags - Masha Gessen. Här under samtalet med Björn Wiman (videoinspelning kan ses här). Masha Gessen är grymt bra och tuff som få, jag gillar henne verkligen. Så jag köpte pocketutgåvan av Mannen utan ansikte bara för att få den signerad. Annars har jag boken som inbunden hemma.



4. Dagens bokliga konst hittade jag i ett glasskåp i Ungerns monter. Fint. Och vilken pillgöra.



4. Boklig konst som är lite mer åt pysselhållet och som vem som helst klarar av är en sådan här skapelse av en gammal bok som kanske ingen längre vill läsa.


5. Som sagt ägnade jag mig åt pedagogisk fortbildning också. Främst var jag intresserad av programpunkter som hade med läs- och skrivinlärning med hjälp av digitala verktyg att göra samt att lära sig att läsa genom att skriva först, också digitalt förstås. Och så tänkte jag på att nästan år kommer jag, om allt går som det ska men min kommande metodikbok, också att stå på den här scenen och prata om webbaserad alfabetisering på sfi. 


6. DN:s monter igen och ett samtal med Cilla Naumann om moderskap och om hennes bok Bära barnet hem. Cilla Naumann är också en mycket klok kvinna som det är trevligt att lyssna på. Jag köpte förstås boken efteråt. Och fick den signerad.

 

7. Bokinköp fredag: tre nya böcker blev det. Att köpa Århundradets kärlekssaga av Tikkanen var det sista jag gjorde innan jag lämnade bokmässan för i år - en värdig avslutande handling, tycker jag. 


8. Dagens tygkassar i alla möjliga färger fanns i massor i DN.s monter. Själv tog jag dock ingen för min tygkassekvot var uppfylld för den här gången. Fast den gröna gillade jag. 


9. Om jag åt Den Berömda Räkmackan? Ja. Hur annars, va? Men jag avstod från att en bild på den.

10. Jag ville väldigt gärna lyssna på Jonas Hassen Khemiri på Litteraturscenen men när jag kom dit tio minuter innan var det redan så tjockt med folk där (inte bara brunstiga bibliotekarier) att jag helt enkelt gav upp. Jag står inte ut med att trängas och knuffas på det sättet och knappt kunna höra och se någonting.

11. Som tåglektyr under hemresan hade jag en bok som jag fick av Elisabeth Grate förlag och som jag gillade. Det var en speciell bok men mycket fin. Flickan som slutade tala heter den och jag hann läsa ut den, så tunn som den var.


12. Känslan av att vara på väg hem från bokmässan, ha flera nya böcker i väskan och veta att man har ett bokpaket från Adlibris att hämta vid utlämningsstället där man bor. Och att man hinner dit innan de stänger. Den perfekta pricken över i:et.




fredag, september 25, 2015

#bokutmaningseptember 25: Mitt bokmärke

Mitt bokmärke idag är ett Virginia-Woolf-bokmärke som jag fick/tog igår i Elisabeth Grates monter på bokmässan. Det matchar nya bokkassen perfekt. 



#Bokutmaningseptember 24: Närmaste bok nu

Den nyaste är också närmast just nu. 


Bokmässan 2015 i korthet: torsdagens bildkavalkad

Det är kväll och jag sitter mätt, trött och belåten på hotellrummet. Stackars mina fötter! Men dagen var rolig och trevlig (bortsett från tågstrulet som tyvärr även kommer att fortsätta imorgon). Jag har fotograferat flitigt under dagen, så nu kan jag bjuda på en sammanfattning och en liten bildkavalkad. Att jag inte går på några seminarier i år har den fördelen att jag kan ta det lugnt och bara lalla runt som jag vill.

1. Åh, vill ha! Men lyckas behärskar mig.Konstigt nog.


2. Bokkassar av det här slaget? Inte en chans att jag kan behärska mig. Lycka! Fast det ÄR helt sjukt att köpa tre nya tygkassar när jag redan har typ femtielva stycken hemma. 


3. Dagens hjälte: Masha Gessen. Här i DN:s monter. Se gärna en intervju med henne här.


4. Dagens klädesplagg: en ful t-shirt, men med ett snyggt citat tryckt på framsidan.


5. Dagens bokliga möbler: en fåtölj och ett bord.


6. Dagens snyggaste boknördsvattenflaska? I alla fall den mest originella.


7. Dagens bästa boktillskott:


8. Dagens barnsliga inköp som gör mig glad 1: ett personligt bibliotekskitt. ni anar inte hur länge jag velat ha den här lilla lådan, med stämpel och allt. 


9. Dagens barnsliga inköp som gör mig glad 2: Frida Kahlo som kylskåpsmagnet


10.  En monter att undvika pga rädsla för smitta.


11. Modern konst: de hängande hörlurarna i Storytels monter.


12. IKEA-vibbar: Nu ska man alltså montera ihop kulspetspennorna själv. Vart är världen på väg?


13.  Dagens snyggaste bokannons hittade jag hos Novellix.


14. Å så var det mingel förstås - ack så trevligt.


15. Dagens mest bisarra drink (som jag dock inte vågade smaka) fanns hos Novellix - som hyllning till Agatha Christie. En kul idé, tycker jag.



16. Sist, men inte minst: är glad över att ha träffat många av mina bokvänner. 

17. Vad nu? Smida planer till imorgon. 


torsdag, september 24, 2015

En bokkramare på resa

Tågresan till Göteborg pågår tyvärr fortfarande fast man borde varit framme redan. SJ suger. Men tåggodiset som jag tog med mig var utsökt. Det var två noveller av Agatha Christie, Den blå pelargonen och Ett vattentätt alibi. Klassiska deckargåtor i charmig stil med roliga och pricksäkra dialoger. Jag njöt verkligen av båda. Ångrar att jag inte packade ner också de övriga två ur Novellix senaste fyra. 


Nu ska bokkramaren plocka fram läsplattan och fortsätta med Den amerikanska flickan. Sovit har jag redan gjort, fikat och ätit lunch likaså. Det är ca en halv timme kvar. Det grämer mig att jag inte hinner fram till mässan förrän kanske halv två. Känner mig bestulen på dyrbar bokmässetid, dumma, dumma SJ.



onsdag, september 23, 2015

#bokutmaningseptember 23: Överreklamerad

 Vilka böcker som är överreklamerade? Alla som är skrivna av folk med namn som Marklund, Läckberg, Guillou, Persson, Lagercrantz med flera. Då sparas det minnssn inte på krutet.

Imorgon börjar bokmässaaaaaaan!


Jäpp, jag är laddad. Åker i morgon bitti och stannar i Göteborg torsdag och fredag. Till skillnad från tidigare år har jag inget fyradagars seminariekort den här gången, utan kör en kortare budgetvariant som är en tidsmässig kompromiss också. Men det blir kul ändå. Det tror jag. Ser fram emot att träffa många bokbekanta och klämma på massor av böcker, inhandla böcker, mingla, lyssna på programpunkter som är gratis. Och äta Den Berömda Räkmackan - så klart. Precis som under tidigare bokmässor kommer jag att rapportera om mina bokmöten och förehavanden så mycket jag bara hinner. Häng med.

tisdag, september 22, 2015

#bokutmaningseptember 22: Favoritgenre


Favoritgenre? 
Gärna feel bad. För att parafrasera Tolstoj: lyckliga böcker liknar alla varandra men de olyckliga är alla olyckliga på sitt sätt. Jag får större behållning av en sorglig/tragisk roman än av en mysig/lycklig. Om nu det har något med genre att göra...

måndag, september 21, 2015

#bokutmaningseptember 21: På väntelistan


På väntelistan?
Kära nån, vilken av de ca 150 olästa böckerna i min bokhylla ska jag nämna? 

söndag, september 20, 2015

Det här är hjärtat

Det här är hjärtat av Bodil Malmsten, en tunn liten bok i gult och med små prickar som löper tvärs över omslaget som om de var linjer på en ekg-maskin, är nog det vackraste jag läst i år. Jag tror inte att jag kommer att läsa något vackrare på länge än. Så vacker är den här boken. Och så sorglig. Det är en dikt, eller kanske är det många dikter som tillsammans bildar en enda, och dikten är en kärleksdikt och en sorgedikt. En morgon ringde telefonen hemma hos Bodil Malmsten och hon fick veta att hennes människa har dött.

Hej det är jag
Det var inte du

Det här är hjärta är en dikt om den förlusten, om det stora hål som heter sorg och som vill sluka ens eget hjärta och förstånd. Det är en dikt om att gå vidare ensam fast det känns omöjligt. Det är också en dikt om ilskan över och obegripligheten i att den egna älskade människan går och dör ifrån en, bara så där.

Min människa är död.
Gud ljög.

Det här är hjärtat går rakt in. Bodil Malmstens konstnärskap när det gäller ord och hennes fenomenala känsla för ordens minsta nyanser och känslovalörer, hennes absoluta språkgehör får mig att vilja gråta. Inte av lycka, inte av sorg, utan av ren förundran och hänförelse över att hon kan utrycka saker som ord ofta inte räcker till att uttrycka och att hon dessutom kan göra med så små medel. Några få ord bara. En stavelse här, en snarlik stavelse där och i skillnaden mellan dem ett universum av längtan och saknad.

Det är inte de avlidna
som lider
Det är de kvarblivna

Du är mitt enda bevis på
att jag har funnits
Du är mitt alibi
Mitt vi

Kom tillbaka
Kom tillbaks

Det är så mycket som ryms i dikterna. Skuldkänslor, till exempel. Att jaget inte var där när hennes människa dog, att hon låg hemma och sov. Vad gör man åt det? Hur sonar man den skulden? Det går ju inte. Eller gnistan av hopp som tänds när jaget tycker sig se sin människa i tunnelbanan men det är förstås bara någon som liknar henne.

Det var inte du
Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du

Avgrunden när insikten kommer, detta "det kommer alltid att vara inte du". Ser du? Ser du vad Bodil Malmsten gör med språket? Det är så enkelt. Det är så genialt. Bara lite ordföljd, negationen på en annan plats än man förväntar sig den och hopplösheten grinar mot jaget, mot oss, från tunnelbanevagnen.

Vem ska man dela sina minnen med när ens människa försvunnit? "Minnet blöder allena numera", konstaterar diktjaget torrt. Och tiden läker visst inga sår alls. Tiden bara går. Smärtan förblir. Och det att gamla par dör samtidigt? Nej, för "det är i dödsannonserna / och bara där".

Det här är hjärtat -  Bodil Malmsten är bättre än nånsin och jag har fått en ny bok att bära med mig och ha nära hjärtat. I hjärtat. Tack Bodil.



Lyssna gärna på en fantastisk konversation mellan Bodil Malmsten och Daniel Sjölin från maj i år, den finns att ladda ner som podd. Under en timme samtalar Bodil och Daniel om jaget, om skrivande och om panik som grundtillstånd. Och om mycket annat. Det är härligt att lyssna på de två för de matchar varandra så väl. och så säger de en massa kloka och trevliga saker.

Här finns Bodil Malmstens blogg.



Några andra bokbloggare som har läst boken: Enligt O, Fiktiviteter, Dagens bok.

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.