måndag, augusti 31, 2015

Ställ ut en väktare

Efter att ha läst ut Ställ ut en väktare som är en fortsättning på romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) från 1960 vet jag inte vad jag ska ta mig till med alla motstridiga känslor som sköljer över mig. Jag pendlar mellan sorg och upprördhet över att en djupt älskad romanfigur oväntat störtas ner från sin piedestal och ett slags primitiv tillfredsställelse över att inte ens den gudalike Atticus Finch som tack vare Dödssynden blivit själva sinnebilden för antirasism, är så ren och kompromisslös i sin människokärlek som jag och miljontals andra läsare hela tiden har inbillat oss. Det är frustrerande med insikten att han visserligen är antirasist, men med förbehåll.

Författaren Harper Lee (f. 1926) debuterade med Dödssynden och drog sig därefter tillbaka. Det kom inga fler böcker, inte förrän nu. Ställ ut en väktare som i sommar har publicerats både i USA och i en mängd översättningar (sv. övers. Eva Johansson) är i verkligheten skriven redan före Dödssynden men manuset låg gömt i en låda i nästan 60 år. När det gäller handlingen, utspelar sig båda romanerna i den fiktiva småstaden Maycomb i Alabama men det har gått 20 år mellan det som sker i Ställ ut en väktare och händelserna i Dödssynden. Det var 1930-tal när advokaten och ensamstående pappan Atticus Finch åtog sig att mot alla odds försvara en svart man anklagad för våldtäkt på en ung, vit kvinna.

I nya boken är det 1950-tal och Atticus nu 26-åriga dotter Jean Louise är på besök i Maycomb. En liten bit in i boken råkar hon bevittna medborgargardets möte och chockas över vad hon hör där, inte minst ur sin gamle fars mun. När det gäller rasproblematik är Jean Louise helt färgblind, vilket placerar henne åsiktsmässigt långt bort från de flesta andra i Maycomb. Besvikelsen som Jean Louise känner över sin far är djup och konflikten som uppstår utgör romanens kärna. Det intressanta är att jag som läsare reagerar exakt likadant som Jean Louise, för min bild av Atticus har alltid varit den samma som hennes. Läsaren genomlever samma dilemma som Jean Louise som i och med att romanen framskrider tvingas att sluta luta sig mot idolen Atticus och bli vuxen. Det innebär bland annat att sluta fly från verkligheten bara för att den har den dåliga smaken att vara mångfacetterad.

I nya boken är det 1950-tal och Atticus nu 26-åriga dotter Jean Louise är på besök i Maycomb. En liten bit in i boken råkar hon bevittna medborgargardets möte och chockas över vad hon hör där, inte minst ur sin gamle fars mun. När det gäller rasproblematik är Jean Louise helt färgblind, vilket placerar henne åsiktsmässigt långt bort från de flesta andra i Maycomb. Besvikelsen som Jean Louise känner över sin far är djup och konflikten som uppstår utgör romanens kärna. Det intressanta är att jag som läsare reagerar exakt likadant som Jean Louise, för min bild av Atticus har alltid varit den samma som hennes. Läsaren genomlever samma dilemma som Jean Louise som i och med att romanen framskrider tvingas att sluta luta sig mot idolen Atticus och bli vuxen, vilket bland annat innebär att sluta fly från verkligheten bara för att den har den dåliga smaken att vara mångfacetterad.


Eftersom Ställ ut en väktare i första hand skildrar en far-och-dotter-relation som är byggd på kärlek och tillit fast den utsätts för en svår prövning, är det en lättillgänglig berättelse. Samtidigt finns här en tyngd på grund av bokens övergripande ämne: rasism. Vi lever på en annan plats och i en annan tid idag men jag kan ändå inte undvika att se vissa paralleller till dagens aktuella frågor som rör främlingsfientlighet och integration av invandrare. I en scen ondgör sig Jean Louise över att en aktiv Ku Klux Klan-medlem tilläts uttala sina vidriga åsikter om svarta på medborgargardets möte i rådhuset och anser att han borde ha stoppats, medan Atticus åberopar åsiktsfrihet. Vi har en liknande diskussion när det gäller exempelvis SD och vad för typ av budskap de för fram på offentliga platser. Ett annat exempel på saker som Jean Louise retar sig på är ingrodda strukturella skillnader och systematisk diskriminering av människor på grund av hudfärg. Är vi inte alla människor? När hon diskuterar detta med sin far, hör jag en inledning till argumentation som jag väldigt ofta hör även här, i Sverige: ”Jag är inte rasist, men…” Hur ställer vi oss till det? Är det acceptabelt att vara ickerasist med förbehåll?

Översättning: Eva Johansson

Den här recensionen publicerades ursprungligen i dagstidningarna Sörmlands nyheter, Eskilstuna Kuriren och Katrineholms kuriren 2015-08-18.

Jag har tidigare bloggat om Dödssynden HÄR.

2 kommentarer:

Hanna på Feministbiblioteket sa...

Jag tyckte att temat var fantastiskt bra, men jag tyckte däremot inte att utförandet var lika bra. Den var ganska seg och tradig enligt mig.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Håller med dig. Stilistiskt kan den inte jämföras med "Dödssynden".