onsdag, augusti 19, 2015

Min sommar med Proust, del 15: Om läsning

Som jag berättade i förra avsnittet av Proust-serien, har jag köpt (och också redan läst) essän Om läsning som Marcel Proust skrev före På spaning efter den tid som flytt men som genom att han bl.a. gå in på sina läsupplevelser från barndomen anses förebåda romansviten.

Om läsning (övers. Vibeke Emond) behandlar läsandets betydelse för människan och Prousts huvudtes är att läsning aldrig får bli ett självändamål. Han menar att det förstås är bra att läsa jättemycket, men inte så mycket att böckernas värld helt tränger undan vårt andliga liv för då förvandlas man till en passiv individ. Jag skulle vilja invända att det beror på vad man läser, eller vad tycker ni?
"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."
Essän är intressant och är förstås en liten guldgruva för oss läsfrälsta, även om jag kan tycka att Proust ibland uttrycker sig lite för omständigt för att karamellen ska vara riktigt skön att suga på hela vägen. Ibland fastnar man med tänderna. Men trots en viss krånglighet i uttrycket (alltid kortvarig och övergående) har understrykningspennan varit framme väldigt ofta. Inledningsmeningen är en kär klassiker:
"Det finns kanske inga dagar i vår barndom som vi har upplevt så fullständigt som de vi trott oss ha lämnat utan att uppleva, dem som vi tillbringat med en favoritbok."

Bokläsning i barndomen kan inte nog överskattas, menar Proust, för den spelar en avgörande roll i livet och undantas från ståndpunkten att läsning inte får vara ett mål i sig eftersom barndomens fängslande läsning "bör vara en välsignelse att minnas" för var och en av oss.

I ett annat avsnitt citerar Proust bl.a. Descartes som ser läsning som ett samtal och polemiserar med honom:
"Att läsa alla goda böcker är som att samtala med de mest kultiverade människor i gångna tider som var deras författare."
Och även:
"... läsning är just ett samtal med människor som är mycket klokare och intressantare än de människor vi kan få tillfälle att lära känna runt omkring oss."
Men Proust håller inte riktigt med om att läsning kan liknas vid ett samtal, för det som enligt honom utgör den största skillnaden mellan en bok och en vän är inte...
"...deras större eller mindre klokhet utan det sätt på vilket man kommunicerar med dem, eftersom läsning i motsats till samtal för var och en av oss består i att ta emot kommunikation om någon annan tanke men allt under det att man själv förblir ensam, det vill säga allt under det att man fortsätter att njuta av den intellektuella makt som man har i ensamheten men som ett samtal omedelbart skingrar, allt under det att man fortfarande har kvar förmågan att inspireras, att förbli uppe i sinnets fruktbara arbete med sig själv."
Det finns en tanke som tilltalar mig särskilt och den handlar om en "väsentlig och samtidigt begränsande roll som läsandet kan spela i vårt andliga liv" och som han kallar slutsatser (för författarens del) och incitament (för läsarens del):
"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar, och vi skulle vilja att han gav oss svar, när allt han kan göra är att ge oss önskningar. Och dessa önskningar kan han inte väcka hos oss annat än genom att få oss att betrakta den yttersta skönhet som hans konsts högsta bemödande gjort det möjligt för honom att uppnå."
Proust förklarar också i texten varför läsning är hälsosam, vilket är lätt att hålla med om:
"Så länge läsningen för oss är den som initierar oss och vars magiska nycklar längst inne i oss själva öppnar dörren för oss till de boningar vi inte hade kunnat ta oss in i, är dess roll i vårt liv hälsosam."
Som en boknörd med fallenhet för allehanda bokprylar skulle jag gärna vilja ge mig in i en diskussion med Proust angående hans åsikt om att varje "fetischistisk respekt" för böcker som liksom all annan passion åtföljs av en förkärlek för allt som omger dess föremål är osund, om än naturlig och oundviklig. Han kallar besatthet av bokprylar för en litterär sjukdom. Haha, då kanske hela bokbloggarmaffia kan söka en gemensam gruppterapi.

Hur är det då med påståendet att böcker är våra vänner? Där tycker Proust att böcker faktiskt är att föredra.
"I läsningen förs vänskapen plötsligt tillbaka till sin första renhet. Med böcker behövs ingen älskvärdhet. Om vi tillbringar kvällen med dessa vänner är det verkligen för att vi har lust att göra det. Åtminstone dem lämnar vi ofta bara mycket ogärna. Och när vi har lämnat dem slipper vi sådana där tankar som förstör vänskapen: Vad har de tänkt om oss? - Vi har väl inte varit tanklösa? - Har vi varit till behag? - och rädslan att glömmas bort för en annan person. Allt detta som man oroar sig för i samband med vänskap försvinner vid tröskeln till denna rena och lugna vänskap som läsandet är. Inte heller behövs några vördnadsbetygelser."
Jag känner igen mig i det. Av någon outgrundlig anledning tillbringar jag nämligen mycket mer tid på tu man hand med mina böcker än med vänner.

I slutet av essän uttrycker Proust en åsikt om att läsning är den mest förädlade och vittraste av förströelser och menar till och med att personer som inte är belästa och inte heller känner till vissa böcker eller detaljer i litteraturvetenskapen (oavsett hur bildade de är för övrigt), kommer alltid att förbli "intellektuellt ofrälse". Det är hårda bud. Och så slår han ett slag för klassikerna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för en välskriven presentation. Den inspirerar till inköp. Vänner och böcker...en riktigt bra bok är större än sin skapare? Proust och Duras kanske skulle vara smått odrägliga att ha som vänner eftersom de var människor med fel och förtjänster? Vi bokälskare är bortskämda med fantastisk litteratur och får lite för höga krav på oss själva och omgivningen? Hellre en god bok av Proust än att ha en vän som Proust? Bokhälsningar Annika

Bokmania / Ivana Eklund sa...

haha, fast jag har läst nånstans att Proust var en gaska rolig kille.