tisdag, augusti 04, 2015

Min sommar med Proust, del 13: De vackra flickornas flock

En dag ser berättaren de vackra flickornas flock dra förbi utmed havet och därefter blir ingenting sig likt mer. Han blir förälskad i de alla, fast kanske ändå mest i Albertine Simonet. Flickgruppen blir hans första blomsterkärlek som fyller platsen efter Gilberte, den första ungflickskärleken. Han uttrycker sig så, vår kärlekstörstande, drömmande berättare. Denna sommar i Balbec som prunkar av blomster och doftar av hav fantiserar han än om alla flickorna, än bara om den ena av dem. Det är långt in i romanen som Albertine nämns för första gången med namn men innan dess har han längtat jättelänge efter att få äga och kyssa henne. Det är jättebra, tycker berättaren, att mormor lider av huvudvärk och måste ligga bakom fördragna gardiner varje förmiddag, för då kan han smita ut från hotellet och spana på flickorna i stället för flanera runt med mormodern. Men tolka inte det här fel nu. Det råder ett mycket ömsint och kärleksfullt förhållande mellan berättaren och hans mormor och jag gillade mycket hur deras relation är skildrad. Men eftersom han är ung och hormonerna forsar fram i kroppen på honom, är det inte konstigt att han passar på och utnyttjar mormors huvudvärk till att umgås med snygga tjejer.

Det som förvånar mig när det gäller dessa flickor är att de är idrottsflickor. Det känns lite ovanligt i en roman från början av förra århundradet. Men här de alltså, flickor som cyklar jämt och är spontana och har nära till skratt. Eftersom de säger saker som "leva livet" antar unge mannen att de inte är alldeles anständiga (för att de är självständiga och livfulla?) men när han äntligen lär känna Albertine närmare (efter ett försök att ligga med henne), inser han att hon definitivt inte är lättsinnig utan kan tvärtom dra den glädjande slutsatsen att hon är absolut dygdig. Här uppvisar den annars rätt sympatiske berättaren en mycket stereotyp kvinnosyn samtidigt som han gärna placerar sig själv i rollen som den store erövraren. Det retar mig lite. Men jag påminner mig själv om att boken skrevs för hundra år sedan och genast retar jag mig lite mindre. Nöjer mig med att tjejerna cyklar som galningar.

Vår hjälte väntar hela tiden på kärleken. Förut var det Gilberte Swann, nu är det Albertine han förväntar sig uppleva kärlek och sin framtid med. Den här andra delen av På spaning är lite grann som en gullig tonårsroman som handlar om en sommarförälskelse. Det kan ta tiotals sidor när berättaren redogör för hur han spanar på flickorna, fantiserar, drömmer och försöker imponera på dem. Känslorna svajar, han är ömsom lycklig, ömsom olycklig. Samtidigt känner han sig ganska ensam men det är en känsla som han anser gynnar hans framtida författarplaner.

Förutom när han är med Albertine betraktar han flickorna som en enhetlig flock och det visar sig att han på slutet nästan har lite problem med att se dem som individer. När sommaren nalkas sitt slut lämnar flickorna Balbec. Inte i flock, men en och en, och berättaren måste plötsligt anstränga sig för att minnas flickornas ansikten, vilket föranleder ett resonemang om minnet och om att minnas människor.
"Vilken av de unga flickorna det än var fråga om var jag ofrånkomligen hänvisad till minnet av det senaste ansikte jag sett henne med, ty när det gäller våra minnen av en person eliminerar intellektet allt som inte är av omedelbar nytta för det dagliga umgänget med personen i fråga (även och i synnerhet om detta umgänge är i någon mån impregnerat av kärlek, ty kärleken är ständigt otillfredsställd och lever helt i det föregående ögonblicket."
Ja, Proust gillar att filosofera. Eller om det är berättaren. Hur det än är så är båda mångordiga. Inte tunga, men mångordiga.

Berättaren och hans mormor tillbringar sommaren i Balbec, det vill säga tre hela månader. Det är en lång tid och naturligtvis dyker det upp fler personer på scenen än bara mormor och flickorna. Mormor och ynglingen umgås en hel del med societeten i Balbec och därför bjuder texten på många intressanta observationer av den här samhällsgruppen som ofta beskrivs med humor och ironi. Ärligt talat har berättaren inte mycket till övers för societeten utan är ganska kritisk. Författaren återger gärna samtal som handlar om litteratur och bråket om vem som är bättre, om Hugo eller Balzac. Det filosoferas och det diskuteras mat.

När hösten nalkas och vädret blir sämre händer något med stämningen på badorten. Hotellet är inte så mysigt och inbjudande längre, utan dragit och fuktigt. Havet är allt gråare och gatorna och hamnen allt glesare på folk. Så småningom åker också de vackra flickorna i blom hem och andra delen av På spaning efter den tid som flytt är slut.


Inga kommentarer: