söndag, augusti 02, 2015

Min sommar med Proust, del 12: Som en tavla

Medan jag läste I skuggan av unga flickor i blom kändes det ofta som att betrakta en tavla målad av en impressionistisk konstnär. Marcel Proust var samtida med impressionismen och det märks att det finns en stark påverkan. Sällan har jag läst så stämningsfulla beskrivningar av ett hav som de som är sprungna ur Prousts penna. Den lilla kuststaden Balbec där vår unge berättaren tillbringar sommaren tillsammans med sin mormor, är en lika påhittad plats som byn Combray i första delen av På spaning men tack vare Prousts beskrivningar som inte bara inbegriper platsbilder utan också, eller kanske framför allt, beskrivningar av stämningar, ljussken, ljud, dofter och färger, framstår Balbec som en levande och mycket trevlig sommaridyll - en sådan plats som är förtjusande om sommaren men vars öde är att vara en insomnad plats så snart sommargästerna har lämnat hotellen och pensionaten och piren börjar piskas av höststormar. Det är lätt att som läsare göra sig egna bilder av Balbec.

Berättaren älskar havet och kan inte se sig mätt på det. Det finns en mängd havsbilder i boken men ingen är den andra lik.
"... det första jag gjorde på morgonen var dra ifrån gardinerna, otålig att få se vilket hav det var som i dag lekte vid stranden likt en nereid. Ty varje hav stannade högst en dag. Följande dag fanns där ett annat, ibland liknande det förra. Men jag såg aldrig detsamma två gånger."
Jag skulle gärna vilja återge här en havsbeskrivning i sin helhet men det går inte för dessa passager sträcker sig gärna över ett par sidor. Havet i soluppgången och havet i solnedgången, alltid lysande och majestätiskt men ändå aldrig detsamma, precis som berättaren säger. Men alltid magnifikt, stämningsfullt och vackert. Ibland, när berättaren skildrar oceanen som han betraktar från sitt fönster, jämför han det själv med målningar av impressionistiska konstnärer. Så någon slump att Proust skriver som han gör är det inte. Men som jag njöt av de här havsbeskrivningarna! Och som jag längtade efter att också få vara där och se havet utanför Balbec med egna ögon - trots att Balbec inte finns. Prousts språk hade mig helt enkelt i sin makt.
"... inbilla mig att detta landskap inte var något annat än ett dagligen förnyat urval av målningar, som man händelsevis ställde ut på den plats där jag befann mig, men som saknade direkt samband därmed."
På ett ställe ser berättaren sitt fönster som om det var en tavelram med en havsmålning inuti. Läckert, läckert.
"Ibland fyllde oceanen nästan hela mitt fönster, lyft av ett band himmel som högst upp kantades av en linje i samma blåa ton som havet och som jag därför tog för havet som ändrat färg till följd av en särskild belysning. En annan dag var havet målat endast i nedre delen av fönstret, medan den övre var helt uppfylld av en sådan mängd moln hopade i vågräta bälten, att rutorna tycktes föreställa en "studie i moln" enligt konstnärens avsikt eller specialitet, medan bokskåpens olika dörrar, som visade liknande moln men mer från en helt annan del av horisonten och annorlunda färgade av ljuset, tedde sig som ett slags upprepning..."

Claude Monet, Impression Sunrise 1872

 

Inga kommentarer: