fredag, juli 17, 2015

2 x Duras: Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen

Marguerite Duras böcker Horan på den normandiska kusten och Atlantmannen är inte bara några av de tunnaste verken som jag läst utan också två av de allra bästa.

De här två böckerna är fantastiska texter. Varken kortromaner eller noveller eller dagboksanteckningar - de är, ja..., texter. Men vilka texter! Dessutom med väldigt snygga omslag i guld och silver. Som smycken.

Horan på den normandiska kusten (övers. Kennet Klements) är sjävbiografisk och handlar om skrivande, våld och kärlek och alltså ämnen som är återkommande i Duras författarskap. I den här boken som sträcker sig över blott 29 sidor befinner sig Duras vid havet och arbetar med att skriva klart en av sina böcker. Hennes sekreterare, tillika älskare, är tillsammans med henne. Duras skriver, älskaren Yann skriker. I texten blandas det skrivna med skriken och bildar ett slags märklig enhet.
"Det är sommaren 1986. Jag skriver på historien. Hela sommaren, varje dag, ibland på kvällarna, ibland på nätterna. Det är vid den här tiden som Yann går in i en period då han skriker, vrålar. Han skriver ut boken på maskin, två timmar per dag. I boken är jag arton år, jag älskar en man som hatar min åtrå, min kropp. Yann skriver efter diktamen. Medan han skriver skriker han inte. Det är efteråt som det inträffar. Han skriker på mig, han blir en man som vill något, men som inte vet vad. Han vill, men han vet inte vad. Så han skriker, för att säga att han inte vet vad han vill."
Yann åker runt i bilen, träffar vänner, vandrar bland kullarna, dricker. Duras skriver. När han kommer tillbaka, börjar han skrika. Då kan Duras inte skriva längre, skrivandet upphör att finnas, först endast när Yann är närvarande, sedan även när han är borta. Som om skriken förgiftade skriften och gjorde den beroende av sig själva, som om det uppstod en märklig symbios mellan dem. Till slut kunde den kommande boken skönjas i skuggorna.
"Vi hade hamnat någonstans på en plats där livet inte var fullständigt frånvarande. Vi tog emot signaler från det, ibland. Det passerade, livet, längs havet. Ibland korsade det staden, i sedlighetsrotelns piketbussar."
Det är otroligt fascinerande hur Duras förmår att skildra djupen i tillvaron med så få meningar som i den här texten. Jag blir stum och jag blir överväldigad.

Atlantmannen (övers. Jonas Ellerström) är lite annorlunda och med en handling och stil som inte är alldeles lätt att greppa. Texten bygger på en film inspelad på franska atlantkusten 1981 och ur texten framträder först en man som befinner sig på ett övergivet badortshotell och på stranden och någon, som antagligen är Duras, tilltalar mannen och instruerar honom i hur han ska uppträda framför kameran, att han ska glömma att han finns och endast röra sig mot havet, tills hans närvaro blir till frånvaro.
"Ni och havet, ni är ett och detsamma för mig, ett enda föremål, det som är min uppgift i detta äventyr. Också jag ser på det. Ni måste se på det som jag, som jag ser på det, med all min kraft, i ert ställe.
Ni har lämnat kamerans synfält.
Ni är frånvarande.
I och med er avfärd har er frånvaro inträtt, den har fotograferats på samma sätt som er närvaro nyss."
Sedan dyker en kvinna upp i handlingen, jaget i berättelsen. Duras. Duras som skriver. Hon finns i ett hus med en terass och en trädgård, det är natt först och hennes blick är riktad mot döden. Skrivandet går trögt. När solen går upp får hon en idé. Hon ska göra en film, en film om mannens frånvaro. "Vid resans slut är det kameran som bestämmer vad ni kommer att ha sett. Se. Kameran ljuger inte", läser jag. Mellan jaget och mannen har det funnits kärlek en gång, det förstår man, men den är borta nu. Ändå inte borta alls.
"Nu när jag inte älskar er längre älskar jag inte längre någonting, någonting, utom er, än en gång."
Atlantmannen är en märklig text för den följer sina egna spår samtidigt som den utvecklas med varje upprepning, varje motsägelse och med varje nytt varv. Jag läste texten ganska mycket som en dikt, fast den inte är en dikt. Jag vet inte vad Atlantmannen är för en text, men den är häftig och snygg. Man kliver in i den och vill inte lämna den. Jag läste sakta och jag läste om för jag ville slicka och suga på vartenda ord i boken så länge det bara gick.  Men allt har ett slut och underbart är kort (Atlantmannen är bara 41 sidor lång). Nu slår det mig: Är det det här boken handlar om? Om att när något är slut så är det slut?

Smaka ännu en gång på Duras förföriska språk:
"Filmen kommer att bli så här, som den är. Jag har inte fler bilder att ge den. Jag vet inte längre var vi är, vid vilket slut på vilken kärlek, i vilken ny början på vilken annan kärlek, i vilken berättelse vi förirrat oss. Det är bara inför filmen jag vet. Bara inför filmen vet jag, vet jag att ingen bild, inte en enda bild kommer att kunna förlänga den."
Så fantastisk Duras är, visst är hon.


Inga kommentarer: