Det känns som att gamle Eco har börjat leka på ålderns höst. Han fabulerar av hjärtats glada lust och berättelsen är bitvis både spännande och rolig och det hände att jag både skrattade högt och ville läsa upp ett och annat roligt passage för Mr Bokmania. Men minst lika ofta kändes humorn för stel och konstruerad. Vad går då handlingen ut på?
Romanen utspelar sig på en nystartad tidnings redaktion i början av 1990-talet. Tidningen ska heta I morgon eftersom den inte ska rapportera om sådant som redan har hänt utan om sådant som kommer att hända i morgon, alternativt ska journalisterna omvandla gamla, bortglömda nyheter till nya eller göra icke nyheter till förstasidesstoff. Det verkar konstigt men å andra sidan, visar det sig, är det inte överhuvudtaget meningen att tidningen någonsin ska börja trycka sitt första nummer, bara en upplaga noll. Fast det är en hemlighet som bara en person känner till. Hela idén är en rik mans projekt vars syfte är att skaffa sig mer makt.
När en av journalisterna på tidningen, Braggadoccio, råkar komma över vissa intressanta uppgifter från det förflutna (ja, det finns historiska inslag trots allt), börjar det verka som att man borde omformulera vissa delar av den italienska historieskrivningen eftersom det plötsligt framstår som mycket sannolikt att Mussolini inte alls dog 1945 utan försvann i stället i bästa välmåga till Argentina. I samband med det rullas en historia om maktspel, påvemord, hemliga organisationer och konspiration fram. Det händer en massa saker på bokens lite drygt 200 sidor.
Berättaren är en ung man som också fått ett hemligt uppdrag på tidningsredaktionen och hans berättande börjar den 6 juni 1992 och går sedan bakåt i händelsekedjan för att i slutet av boken vara tillbaka på samma dag. Vad som är speciellt med datumet 6 juni (nej, inte Sveriges nationaldag) berättar jag inte här, inte heller hur mannens liv och omvärldsuppfattning har påverkats av det han varit med om. Men så mycket kan jag ändå säga att medan han delger oss sin historia sitter han inlåst i en lägenhet för att hålla sig undan. Det där med Mussolini är ju ett livsfarligt ämne med stor explosionsrisk, det förstår man. Tänk om det faktiskt är så att han inte dog 1945? Jag känner mig indragen i Ecos konspirationsteori.
Upplaga noll är en underhållande och lättsam bok men den väcker också allvarliga och lite skrämmande tankar. Inte huruvida Mussolini överlevde 1945 eller inte, utan hur media och makthavare bakom dem manipulerar nyhetsflödet och verkligheten medan vi som konsumerar nyheterna mest blir utnyttjade i syften som vi inte har en blekaste aning om. Den tanken är obehaglig och jag har inte släppt den än.
