 |
| En lässtund i skuggan under parasollet. |
Jag läser och det går framåt, men gör mig ingen brådska (är på sidan 180 i pocketversionen). I går eftermiddags satt Marcel och jag i trädgården och stämningen var på topp denna fina sommardag. Vi enades om att min trädgård om sommaren är minst lika mysig och trevlig att sitta i som hans barndoms idylliska Combray.
Romanens berättare har för närvarande stora problem med kärleken ty Gilberte Swann vill inte ha honom ens en bråkdel så mycket som han vill ha henne. Tvärtom struntar hon i honom och vad värre är, säger hon det rakt ut till vår stackars förälskade romanhjälte. Kanske mest för att han hon är sur på honom för att hon anser att det är hans fel att hennes föräldrar har förbjudit henne att gå på dans, men ändå. Jag avvaktar utvecklingen på kärleksfronten. Berättaren är orolig och konstaterar att "lugn är oförenligt med kärleken, ty vad man där vinner blir bara utgångspunkt för nya önskningar".
Berättaren reflekterar mycket fram och tillbaka över detta att bli författare och sina egna förutsättningar att uppnå drömmen, fast han, som hans mor säger, är lat. Fast enligt föräldrarna skulle lättjan kunna kompenseras genom att leva ett för talangen förmånligt liv - dvs vistas i samma salonger som en viss namnkunnig författare - vilket berättaren inte riktigt tror på och förklarar sin skepsis på ett roligt och träffsäkert sätt:
"Mina föräldrar hade nära nog det intrycket att jag trots min lättja levde ett för min talang ytterst förmånligt liv, eftersom jag dvaldes i samma salong som en stor författare. Men det är lika omöjligt för en människa att bli befriad från nödvändigheten att själv skapa sin talang inifrån och i stället ta emot den utifrån, som att skaffa sig en god hälsa bara genom att ofta äta middag ute med en läkare, medan man samtidigt syndar mot alla hälsoregler och lever i de värsta utsvävningar."Bland de meningar och stycken som jag har strukit under i boken finns till exempel det här konstaterandet angående vem som är/inte är en bra författare - och visst håller man med:
"... snillet består i själva förmågan att spegla och inte i det inneboende värdet hos den verklighet som speglas."En annan reflektion om litteraturens väsen (som jag gillar och tycker är intressant) går ut på att skönheten i stora författares språk är omöjlig att förutse, på samma sätt som skönheten hos en okänd kvinna, eftersom den är en skapelse som inte riktar sig mot sig själv, utan mot en yttre verklighet som är föremål för diktarens tankar.
Ibland undrar jag verkligen om På spaning inte innerst inne är ett försök att sammanfatta litteraturens väsen, fast Proust lär ha förnekat det. Det finns så mycket i texten som kretsar kring språk, författande, gestaltning, minnesbilder mm. Berättaren är rätt mycket sysselsatt med att fundera kring frågor som har med författandet att göra.
Hur fungerar det mänskliga minnet? Efter episoden med madeleinekakan doppad i teet och den så mästerligt gestaltade hågkomsten av barndomen i första delen av På spaning, tänker berättaren i teoretiska banor kring minnet och analyserar hur det fungerar. Han filosoferar, kan man säga. Här är det en soffa som väcker minnen till liv:
"Och som minnet i regel inte framställer våra hågkomster i kronologisk ordning utan som en spegling där de olika delarnas inbördes förhållande är omkastat, så mindes jag först långt senare att det var just på denna soffa som jag många år tidigare för första gången lärt känna kärlekens fröjder tillsammans med en liten kusin som jag inte visste vart jag skulle ta vägen med ..."Det är värt att notera den milda humorn och självdistansen i minnet av hånglet med kusinen för det är just den typen av formuleringar och lättsamma kommentarer som jag tycker gör boken lätt att bli kompis med.
Kärlekslängtan, författardrömmar och hågkomster - Proust i ett nötskal.
 |
| På kvällen tog vi en öl ihop, Marcel och jag. |
