onsdag, juni 17, 2015

Min sommar med Proust, del 3: Om att läsa Proust och om Proust

För mig som gillar att stryka under intressanta tankar och vackra formuleringar i böcker och som också gillar att anteckna citat, var läsningen av En sommar med Proust av Antoine Compagnon (red.) en orgie i allt sådant. Min fina gröna penna flög fram över sidorna som nu är fulla av understrykningar och tecken i marginalen. Helt underbart.

Att läsa En sommar med Proust kan vara/är ett effektivt botemedel mot en eventuell Proust-fobi för vad jag framför allt har förstått tack vare Compagnons bok när det gäller vad jag har att vänta mig under mitt fortsatta läsprojekt, så är det att Proust ofta är rolig. Och jag har faktiskt fått uppleva det redan.
"Proust är inte bara den snobbiga och förfinade författare som folk inbillar sig när de inte har läst honom på riktigt. Han är rolig och han är grym." (S. 96)
"... det är en bok som får en att tänka, på livet, på döden, kärleken, tiden, åldrandet, minnet och även politik, strategi, skvaller... Det är en allvarlig bok men också en där man skrattar mycket." (S. 48)
Det står också klart att På spaning är en roman om kärlek (även den homosexuella) och svartsjuka.
"... kärleken är det vanligaste ordet i På spaning efter den tid som flytt. Ur ett lexikalt synpunkt vore det alltså inte fel att säga att kärleken är romanens viktigaste ämne. Men det måste genast korrigeras med tillägget att den skildrar besvikelse lika ofta som kärlek." (S. 110)
"Kärleken är hos Proust en väntan på en lycka som drar sig undan i samma takt som vi närmar oss den." (S. 111)
"... det är stor skillnad mellan att uppleva en frånvaro som outhärdlig och att verkligen längta efter en närvaro. Hela kärleksdramatiken hos Proust har sin grund i denna förväxling." (S. 119)
 "Att påverka ett annat medvetande, oroa det och ansätta det är att förvissa sig om att existera i henne. Således längtar den unge berättaren mindre efter att älska än efter att bli älskad. Ty att vara älskad är att ha förankrat sin existens i en annan." (S. 117)
Förutom om kärlek och begär handlar På spaning om mycket annat också, som till exempel om litteratur och skrivande eftersom berättaren laddar inför att börja skriva en roman och bli författare, vilket då förverkligas först i sjunde boken.
"På spaning är romanen om ett liv och historien om ett tänkande som utvecklas i berättelsens inre, men utan att boken någonsin tar formen av en essäroman. Proust bestred att han hade skrivit en avhandling om litteratur." (S. 209)
Mycket lär handla om det mänskliga minnet, vilket redan scenen med madeleinekakan i första boken antyder. Hos Proust förekommer något som litteraturforskare har döp till "det ofrivilliga minnet" och som är kroppens minne i motsats till intellektets, ett slags återerinringens lycka som går genom kroppen, menar Compagnon (s. 46).
"Det finns en minnets skönhet hos Proust." (S.45)
 "Allt som Proust har upplevt finns i hans verk, omvandlat naturligtvis, men allt finns med." (S. 80) 
"Proust förkroppsligar litteraturen. Han är bokmänniskan personifierad, den som vänder på tiden och skriver på natten och sover på dagen." (S. 104)
Jag har släppt den sista rädslan inför att det skulle vara svårt att läsa Proust. Varför jag nu ens oroade mig, för läsningen av Swanns värld i fjol var det inget konstigt med alls. Tvärtom. Dessa ständiga fördomar om snobbiga och jobbiga klassiker, det är sjukt. Pinsamt att komma på sig själv att man bär på dem. Många avskräcks av längden också, tror jag. Men längden tycks vara en nödvändighet.
"Ja, På spaning är verkligen en lång roman, nära tretusen sidor... Men den längden var nödvändig för Proust, som ville visa hur tiden drar fram över våra liv, hur den omvandlar oss och hur vi trots allt kan hålla fast den." (S. 23)
Hos Proust "ser man hur litteraturen blir en revansch på ödet. Döden är vårt öde men litteraturen är platsen där man inte dör." (S. 63)
Som sagt har jag noterat en massa olika citat. Om du orkar, så kommer här några till - om Marcel Proust som filosof, författare, läsare och konstälskare.
 "Proust är lika mycket filosof som romanförfattare." (S.210)
"På spaning är ett koncentrat av allt vi inte har något svar på." (S. 211)
"Den verkliga världen består av lästa böcker lika mycket som av älskade målningar. Proust ger oss några recept, som vi själva kan följa, på hur man kan se boksidor i den verkliga världen och känna igen ansikten som man har sett på museer hos människor som vi stöter på." (S. 274)
"Och läsaren? Han är den ende som inte gestaltas i någon person i På spaning efter den tid som flytt. Berättaren önskar att hans läsare sist och slutligen ska bli läsare av sig själva. Det är därför som vitt skilda läsare får intrycket att Marcel Proust har skrivit en bok enbart för dem. /.../ ... och förstå att det finns en Proust inom oss själva - och att han beskriver oss." (S. 276) 
Ett uppslag i Prousts anteckningsbok när han skrev På spaning (se mer här).

I En sommar med Proust finns det också ett avsnitt som handlar om manuskriptet till På spaning efter den tid som flytt och om hur Proust gjorde när han skrev. Han skrev massor och använde bl.a. små lappar att klistra in när anteckningsboken var full. Vilket slit att redigera manuset!

Inga kommentarer: