Redan i första meningen blir läsaren påmind om hur förtjust Proust är i långa meningar. Det var enklare att ta en bild än att skriva av och citera inledningsmeningen.
Trots att jag för ögonblicket bara är på sidan trettio, har jag, kanske något överraskande, redan skrattat högt tre gånger. Det är ironiska beskrivningar av markis de Norpois som är så träffande och roliga, för han är en något gammaldags gubbe och uppenbarligen ett tacksamt objekt att driva med.
"Vad min mor beträffar hade ambassadören kanske inte precis det slags intelligens som tilltalade henne mest."Sedan får man veta att berättaren hyser författardrömmar (det kommer han att göra i alla böckerna, vet jag, tills han i sjunde boken bestämmer sig för att göra slag i saken) men att fadern är starkt emot sin sons eventuella litterära bana som han inte alls är villig att betrakta som en riktig levnadsbana överhuvudtaget, i alla fall intill den dag då den ovan nämnde monsieur de Norpois försäkrar berättarens far om att man "som författare kunde vinna lika mycken aktning och göra en lika stor insats som i diplomatiska kåren, och dessutom åtnjuta större personlig frihet". Berättaren är särskilt angelägen att förbli fri eftersom han inte kan tänka sig att som diplomat bli utkommenderat till någon stad där hans älskade Gilberte inte bodde. I det här skedet är det fortfarande Gilberte som berättaren är förälskad i, en kärlek som flammade upp i första delen av På spaning. Och så går berättaren på teater, ser dramat Fedra och beundrar sin favoritskådespelerska som innehar huvudrollen.
Fortsättning följer...
