Min sommar med Proust, del 1

Den här lilla ärtgröna boken med den så passande titeln En sommar med Proust är en liten godbit, snabbläst och trevlig. Jag är mycket förtjust i på vilket sätt den förmedlar Proust. Den andas kärlek till Proust och till På spaning efter den tid som flytt, vilket är mycket inspirerande. Eftersom det är mycket som jag vill stryka under i texten, markera i marginalen eller anteckna, är det av stor vikt för mig att pennan som jag använder matchar bokpärmens färg. Erkänn, visst är matchningen perfekt :-)

Ur bokens förord:

"Det tråkiga är att man måste bli mycket sjuk eller bryta benet för att få tid att läsa På spaning." Robert Proust, Marcels bror, hade inte fel. Men han utelämnade en tredje möjlighet: sommarledigheten, den varma tiden då det är så skönt att sitta i solen och läsa, nära havet eller, på Prousts eget sätt, i det egna rummets lugn. Plötsligt går tiden saktare, vidgar sig, förångas. Och inget existerar längre utom På spaning efter den tid som flytt, som vi håller i händerna.

Ur första kapitlet:

Proust är ingen lätt författare: hans meningar är långa, aftnarna i societeten tar aldrig slut. Han gör en rädd. Men man gör rätt i att vara rädd för böcker eftersom böcker omvandlar en. När man ger sig in i en roman som Prousts och verkligen läser den ända till slutet kommer man ur den som en annan människa.

Fortsättning följer...