I ett tyskt fångläger för kvinnor tjänstgör barnmorskan Vildöga, en ung finska som gör vad som helst för att kunna vara nära SS-officeren Johannes som hon är gränslöst och vanvettigt förälskad i. Att kalla hennes kärlek till Johannes för passionerad beskriver inte relationens karaktär på rätt sätt för passionen borde innehålla något vackert, tycker jag, och det gör kärleken mellan Vildöga och Johannes definitivt inte. Kärleken mellan de är, ja, snedvriden. Inte förljugen eller falsk, utan sjukt vanvettig.
Johannes är märkt av sina krigsupplevelser och allt det onda han varit med om och deltagit i och beter sig mer grymt och manipulativt än kärleksfullt gentemot Vildöga. Men Vildöga är också avtrubbad, hon gör alldeles förfärliga saker i fånglägret där kvinnor utsätts för hårt tvångsarbete om dagarna och systematiskt sexuellt våld om nätterna. Fostren som växer i kvinnornas magar tar Vildöga hand om, bland annat. Vildöga själv blir inte heller i längden förskonad från våldtäkter, men fostret som börjar växa i henne är Johannes far till och hon blir alldeles besatt av att komma att föda detta barn till världen eftersom hon ser det som det yttersta kärleksbeviset.
Å min Gud, vad gjorde du när du skapade Johann Angelhurst, jämrade jag mig när de lyfte upp mig och bar mig tillbaka till lägret. Du Johannes är en man, som man borde ha tagit till kärret så snart du blivit född och trampat ner dig där, så mycket lidande du har förorsakat det kvinnliga släktet. Mig. Bara mig. Mig i synnerhet, mig som blev kär i dig och som fick uppleva dig en stund ...Ett litet men viktigt sidospår i romanen är förhållandet mellanVildöga och hennes far Brännansikte. Han sysslar med underrättelser och är borta men skriver brev till sin dotter. Dessa brev handlar om svek, förlåtelse, försoning och, trots allt, faderskärlek.
Romanen är baserad på verkliga händelser och Vildögats och Johannes dotter har funnits och också så småningom fått barn. I slutet av boken finns ett efterord där Vildögats dotterdotter skriver en kort sammanfattning av händelserna. Romanen slutar i en liten fjordstuga i februari 1945 och de närvarande är Vildöga, Johannes och barnet. Hur Vildöga och Johannes har kommit till stugan som ser ut som "en tyst skorv på Guds hud", vad som ledde de dit och vad som sker med dem där i Död Mans fjorden avslöjar jag förstås inte någonting om här men det är en spännande och ganska omskakande läsning, kan jag lova.
Barnmorskan är en mustig berättelse och att säga att den handlar om förbjuden, passionerad kärlek i krigstid är en förenklande underdrift, även om det var så jag hade tänkt innan jag läste boken. Verkligheten överträffar ofta dikten men här har det blivit en dikt som också är svår att överträffa. Katja Kettu har ett fantastiskt och unikt språk när hon förmedlar händelserna och trots all smuts, ondska, smärta och vanvett skriver hon påfallande ofta poetiskt och mjukt. Kanske för att hennes bildspråk är sprunget ur naturen som både representerar förgörande krafter och oändlig skönhet. Tänk att Johannes röst är för Vildöga som "bärnsten och svedjerök från tjärtall", att han lägger hennes kläder bredvid sängen lika vant som om han "flått en hare" och att han kan ha "så stora pupiller att en rentjur som villat bort sig i dem inte skulle ha känt sig instängd". Katja Kettus metaforer är enastående.
Barnmorskan är en fascinerande och fängslande roman.
Svensk översättning: Janina Orlov
