Ett kristalliskt rop

Jag har läst Ett kristalliskt rop, en bok innehållande ett urval av dikter skrivna av den irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939). Eftersom Yeats fick Nobelpriset 1923 är han en av författarna på att-läsa-listan i mitt livslånga läsprojekt som handlar om just Nobelpristagare. Jag har inte läst Yeats förrän nu men det har visat sig att jag faktiskt kände till ett par tre dikter som han är upphovsman till.

Generellt kände jag mig bara delvis tilltalat av Yeats poesi, men när jag gjorde det, var det ganska intensivt. Jag hittade tillräckligt många favoriter bland dikterna för att minnas läsupplevelsen som positiv.

En av de bästa dikterna är Seglats till Byzantion som börjar med raden "Det är inget land för gamla män" som ni kanske känner igen som titel till Cormac McCartys roman. Jag gjorde det och det var speciellt att för första gången läsa hela dikten och förstå dess innebörd. Det är en mäktig dikt, tycker jag.



Men det finns även mer lättsamma dikter i samlingen, som t.ex. den här korta som heter Spilld mjölk.

Vi som har tänkt och gjort,

och gjort och tänkt igen,

ska flacka och rinna bort

som mjölk spilld på en sten.

Vad vore en diktsamling utan åtminstone en olycklig kärleksdikt? Jag gillade den här mycket trots att den verkar så tröstlös. Den heter Hennes oro.

Jord i grannlåt klädd

inväntar vårens allt.

Kärlek dör på sikt

eller blir utspädd

till något utan halt.

Säg det är dikt.

Varje älskads kropp

och andetag är glöd

är enbart älskog vikt.

För varje ömhetsklapp

går kärlek mot sin död.

Säg det är dikt.

Läs gärna mer om boken och om Yeats på Bernurs blogg.

Också en bok att förgylla sommaren med?

Den här lysande solgula boken heter En sommar med Montaigne (av Antoine Compagnon) och är ett äldre syskon till den vackert ärtgröna En sommar med Proust som jag nyss har läst. Proust-boken matchade jag med en lika grön penna och till Montaigne-bokens följeslagare har jag utsett min gula Lilla My-mugg. Jag har inte börjat läsa Montaigne-boken än men hoppas att få göra det senare i sommar om jag hinner. Boken är ett bibliotekslån men lånetiden är som bekant lång över sommaren.

Jag tror att jag skulle gilla En sommar med Montaigne eftersom jag gillade Montaignes essäer när jag läste dem och bloggade om min läsupplevelse 2008.

Äldre blogginlägg om Montaigne på Bokmania:

Läser essäer av Montaigne

Mera Montaigne

Montaigne om dumhet

Montaigne om det kvinnliga

Montaigne om äktenskap

Ingrid från Ingrids boktankar har också läst Montaigne.

Min sommar med Proust, del 7: För dig som eventuellt funderar på att också läsa...

Inget att stå och fundera över.

Min sommar med Proust, del 6: Det är skönt med utomhusläsning fast berättaren lider kärlekskval

En lässtund i skuggan under parasollet.

Jag läser och det går framåt, men gör mig ingen brådska (är på sidan 180 i pocketversionen). I går eftermiddags satt Marcel och jag i trädgården och stämningen var på topp denna fina sommardag. Vi enades om att min trädgård om sommaren är minst lika mysig och trevlig att sitta i som hans barndoms idylliska Combray.

Romanens berättare har för närvarande stora problem med kärleken ty Gilberte Swann vill inte ha honom ens en bråkdel så mycket som han vill ha henne. Tvärtom struntar hon i honom och vad värre är, säger hon det rakt ut till vår stackars förälskade romanhjälte. Kanske mest för att han hon är sur på honom för att hon anser att det är hans fel att hennes föräldrar har förbjudit henne att gå på dans, men ändå. Jag avvaktar utvecklingen på kärleksfronten. Berättaren är orolig och konstaterar att "lugn är oförenligt med kärleken, ty vad man där vinner blir bara utgångspunkt för nya önskningar".

Berättaren reflekterar mycket fram och tillbaka över detta att bli författare och sina egna förutsättningar att uppnå drömmen, fast han, som hans mor säger, är lat. Fast enligt föräldrarna skulle lättjan kunna kompenseras genom att leva ett för talangen förmånligt liv - dvs vistas i samma salonger som en viss namnkunnig författare - vilket berättaren inte riktigt tror på och förklarar sin skepsis på ett roligt och träffsäkert sätt:

"Mina föräldrar hade nära nog det intrycket att jag trots min lättja levde ett för min talang ytterst förmånligt liv, eftersom jag dvaldes i samma salong som en stor författare. Men det är lika omöjligt för en människa att bli befriad från nödvändigheten att själv skapa sin talang inifrån och i stället ta emot den utifrån, som att skaffa sig en god hälsa bara genom att ofta äta middag ute med en läkare, medan man samtidigt syndar mot alla hälsoregler och lever i de värsta utsvävningar."

Bland de meningar och stycken som jag har strukit under i boken finns till exempel det här konstaterandet angående vem som är/inte är en bra författare - och visst håller man med:

"... snillet består i själva förmågan att spegla och inte i det inneboende värdet hos den verklighet som speglas."

En annan reflektion om litteraturens väsen (som jag gillar och tycker är intressant) går ut på att skönheten i stora författares språk är omöjlig att förutse, på samma sätt som skönheten hos en okänd kvinna, eftersom den är en skapelse som inte riktar sig mot sig själv, utan mot en yttre verklighet som är föremål för diktarens tankar.

Ibland undrar jag verkligen om På spaning inte innerst inne är ett försök att sammanfatta litteraturens väsen, fast Proust lär ha förnekat det. Det finns så mycket i texten som kretsar kring språk, författande, gestaltning, minnesbilder mm. Berättaren är rätt mycket sysselsatt med att fundera kring frågor som har med författandet att göra.

Hur fungerar det mänskliga minnet? Efter episoden med madeleinekakan doppad i teet och den så mästerligt gestaltade hågkomsten av barndomen i första delen av På spaning, tänker berättaren i teoretiska banor kring minnet och analyserar hur det fungerar. Han filosoferar, kan man säga. Här är det en soffa som väcker minnen till liv:

"Och som minnet i regel inte framställer våra hågkomster i kronologisk ordning utan som en spegling där de olika delarnas inbördes förhållande är omkastat, så mindes jag först långt senare att det var just på denna soffa som jag många år tidigare för första gången lärt känna kärlekens fröjder tillsammans med en liten kusin som jag inte visste vart jag skulle ta vägen med ..."

Det är värt att notera den milda humorn och självdistansen i minnet av hånglet med kusinen för det är just den typen av formuleringar och lättsamma kommentarer som jag tycker gör boken lätt att bli kompis med.

Kärlekslängtan, författardrömmar och hågkomster - Proust i ett nötskal.

På kvällen tog vi en öl ihop, Marcel och jag.

Barnmorskan

Barnmorskan av Katja Kettu - vilken stark, välskriven, välberättad och obehaglig historia den här romanen bjuder på! Berättelsen utspelar sig långt upp i norra Finland under andra världskrigets sista år. Vi befinner oss i ett område i skärningspunkten mellan Norge, Finland och Ryssland och runt om i fjordarna och åt alla håll pågår en febril underrättelseverksamhet. Spritsmuggling blomstrar, naturen är mäktig och farorna många. Tidpunkten är också dramatisk för snart ska Finland upplösa sitt förbund med Tyskland och då vet man inte riktigt vad som kan hända.

I ett tyskt fångläger för kvinnor tjänstgör barnmorskan Vildöga, en ung finska som gör vad som helst för att kunna vara nära SS-officeren Johannes som hon är gränslöst och vanvettigt förälskad i. Att kalla hennes kärlek till Johannes för passionerad beskriver inte relationens karaktär på rätt sätt för passionen borde innehålla något vackert, tycker jag, och det gör kärleken mellan Vildöga och Johannes definitivt inte. Kärleken mellan de är, ja, snedvriden. Inte förljugen eller falsk, utan sjukt vanvettig.

Johannes är märkt av sina krigsupplevelser och allt det onda han varit med om och deltagit i och beter sig mer grymt och manipulativt än kärleksfullt gentemot Vildöga. Men Vildöga är också avtrubbad, hon gör alldeles förfärliga saker i fånglägret där kvinnor utsätts för hårt tvångsarbete om dagarna och systematiskt sexuellt våld om nätterna. Fostren som växer i kvinnornas magar tar Vildöga hand om, bland annat. Vildöga själv blir inte heller i längden förskonad från våldtäkter, men fostret som börjar växa i henne är Johannes far till och hon blir alldeles besatt av att komma att föda detta barn till världen eftersom hon ser det som det yttersta kärleksbeviset.

Å min Gud, vad gjorde du när du skapade Johann Angelhurst, jämrade jag mig när de lyfte upp mig och bar mig tillbaka till lägret. Du Johannes är en man, som man borde ha tagit till kärret så snart du blivit född och trampat ner dig där, så mycket lidande du har förorsakat det kvinnliga släktet. Mig. Bara mig. Mig i synnerhet, mig som blev kär i dig och som fick uppleva dig en stund ...

Ett litet men viktigt sidospår i romanen är förhållandet mellanVildöga och hennes far Brännansikte. Han sysslar med underrättelser och är borta men skriver brev till sin dotter. Dessa brev handlar om svek, förlåtelse, försoning och, trots allt, faderskärlek.

Romanen är baserad på verkliga händelser och Vildögats och Johannes dotter har funnits och också så småningom fått barn. I slutet av boken finns ett efterord där Vildögats dotterdotter skriver en kort sammanfattning av händelserna. Romanen slutar i en liten fjordstuga i februari 1945 och de närvarande är Vildöga, Johannes och barnet. Hur Vildöga och Johannes har kommit till stugan som ser ut som "en tyst skorv på Guds hud", vad som ledde de dit och vad som sker med dem där i Död Mans fjorden avslöjar jag förstås inte någonting om här men det är en spännande och ganska omskakande läsning, kan jag lova.

Barnmorskan är en mustig berättelse och att säga att den handlar om förbjuden, passionerad kärlek i krigstid är en förenklande underdrift, även om det var så jag hade tänkt innan jag läste boken. Verkligheten överträffar ofta dikten men här har det blivit en dikt som också är svår att överträffa. Katja Kettu har ett fantastiskt och unikt språk när hon förmedlar händelserna och trots all smuts, ondska, smärta och vanvett skriver hon påfallande ofta poetiskt och mjukt. Kanske för att hennes bildspråk är sprunget ur naturen som både representerar förgörande krafter och oändlig skönhet. Tänk att Johannes röst är för Vildöga som "bärnsten och svedjerök från tjärtall", att han lägger hennes kläder bredvid sängen lika vant som om han "flått en hare" och att han kan ha "så stora pupiller att en rentjur som villat bort sig i dem inte skulle ha känt sig instängd". Katja Kettus metaforer är enastående.

Barnmorskan är en fascinerande och fängslande roman.
Svensk översättning: Janina Orlov

Min sommar med Proust, del 5: Han tycks vara överallt

Det händer ofta att en boks ande liksom svävar över innehållet i en annan bok. Har du också tänkt på det någon gång? Säkert har du varit med om att när du har läst ut en bok och börjat på nästa, att du stöter på mer eller mindre diffusa eller tydliga hänvisningar eller sammanhang som, om inte binder de två böckerna samman, så skapar en viss kontakt på metanivå. Som ett slags hälsning från en bok till en annan, tvärs över allt vad tid och rum heter. Jag tycker att det är fascinerande och har många gånger tänkt att jag skulle notera dessa "dolda" samband men det blir aldrig av.

För närvarande läser jag, förutom På spaning efter den tid som flytt, en tjeckisk biografi över Václav Havel och rätt som det är dyker Marcel Proust upp i den. I ett kapitel om Havels barndom jämförs hans föräldrars idylliska sommarställe med Prousts Combray. Då vet jag precis hur det kunde ha sett ut där under Havels barndomssomrar.

Är det inte lite festligt? Vilken "hälsning" från en bok till en annan stötte du på senast? 

"Buddenbrooks" fixar man inte på en kafferast

Den här boken tar sin tid att läsa - eller lyssna på, vilket är det jag gör. Lyrans noblesser har precis blivit klar med att lyssna på Thomas Manns berömda debutroman Buddenbrooks (från 1901), jag har i detta ögonblick knappt 20 timmar kvar. Romanen är en släktkrönika och handlar om en förmögen familjs förfall. En bra sommarljudbok.

När jag googlade lite efter intressant, relaterad information, upptäckte jag att Buddenbrooks lästes i bokcirkeln i Lundströms bokradio 2009 och att de fyra avsnitten ligger kvar och kan laddas ner, vilket jag naturligtvis tänker göra. Det är ju perfekt! De medverkande den gången var Helena Henschen, Göran Greider och Jonas Karlsson. 

Bokcirkelns alla fyra avsnitt finns här: Del 1,  Del 2,  Del 3,  Del 4.

Ibland blir inte en bok som man har tänkt sig

Min sommar med Proust, del 4: Laddar för kvällens bok & te

Laddar för kvällens stund med Marcel Proust & te. Observera att muggen är prydd med klassiska inledningsmeningar och att den allra första meningen från På spaning också är med, den med orangeröda bokstäver högst upp och som lyder "For a long time, I went to bed early." En av de mest berömda inledningsmeningarna i världslitteraturen och klassad som genial.

Den här muggen är mycket bra att ha eftersom den matchar rätt många böcker. Sånt tycker jag är kul.

Min sommar med Proust, del 3: Om att läsa Proust och om Proust

För mig som gillar att stryka under intressanta tankar och vackra formuleringar i böcker och som också gillar att anteckna citat, var läsningen av En sommar med Proust av Antoine Compagnon (red.) en orgie i allt sådant. Min fina gröna penna flög fram över sidorna som nu är fulla av understrykningar och tecken i marginalen. Helt underbart.

Att läsa En sommar med Proust kan vara/är ett effektivt botemedel mot en eventuell Proust-fobi för vad jag framför allt har förstått tack vare Compagnons bok när det gäller vad jag har att vänta mig under mitt fortsatta läsprojekt, så är det att Proust ofta är rolig. Och jag har faktiskt fått uppleva det redan.

"Proust är inte bara den snobbiga och förfinade författare som folk inbillar sig när de inte har läst honom på riktigt. Han är rolig och han är grym." (S. 96)

"... det är en bok som får en att tänka, på livet, på döden, kärleken, tiden, åldrandet, minnet och även politik, strategi, skvaller... Det är en allvarlig bok men också en där man skrattar mycket." (S. 48)

Det står också klart att På spaning är en roman om kärlek (även den homosexuella) och svartsjuka.

"... kärleken är det vanligaste ordet i På spaning efter den tid som flytt. Ur ett lexikalt synpunkt vore det alltså inte fel att säga att kärleken är romanens viktigaste ämne. Men det måste genast korrigeras med tillägget att den skildrar besvikelse lika ofta som kärlek." (S. 110)

"Kärleken är hos Proust en väntan på en lycka som drar sig undan i samma takt som vi närmar oss den." (S. 111)

"... det är stor skillnad mellan att uppleva en frånvaro som outhärdlig och att verkligen längta efter en närvaro. Hela kärleksdramatiken hos Proust har sin grund i denna förväxling." (S. 119)

 "Att påverka ett annat medvetande, oroa det och ansätta det är att förvissa sig om att existera i henne. Således längtar den unge berättaren mindre efter att älska än efter att bli älskad. Ty att vara älskad är att ha förankrat sin existens i en annan." (S. 117)

Förutom om kärlek och begär handlar På spaning om mycket annat också, som till exempel om litteratur och skrivande eftersom berättaren laddar inför att börja skriva en roman och bli författare, vilket då förverkligas först i sjunde boken.

"På spaning är romanen om ett liv och historien om ett tänkande som utvecklas i berättelsens inre, men utan att boken någonsin tar formen av en essäroman. Proust bestred att han hade skrivit en avhandling om litteratur." (S. 209)

Mycket lär handla om det mänskliga minnet, vilket redan scenen med madeleinekakan i första boken antyder. Hos Proust förekommer något som litteraturforskare har döp till "det ofrivilliga minnet" och som är kroppens minne i motsats till intellektets, ett slags återerinringens lycka som går genom kroppen, menar Compagnon (s. 46).

"Det finns en minnets skönhet hos Proust." (S.45)

 "Allt som Proust har upplevt finns i hans verk, omvandlat naturligtvis, men allt finns med." (S. 80) 

"Proust förkroppsligar litteraturen. Han är bokmänniskan personifierad, den som vänder på tiden och skriver på natten och sover på dagen." (S. 104)

Jag har släppt den sista rädslan inför att det skulle vara svårt att läsa Proust. Varför jag nu ens oroade mig, för läsningen av Swanns värld i fjol var det inget konstigt med alls. Tvärtom. Dessa ständiga fördomar om snobbiga och jobbiga klassiker, det är sjukt. Pinsamt att komma på sig själv att man bär på dem. Många avskräcks av längden också, tror jag. Men längden tycks vara en nödvändighet.

"Ja, På spaning är verkligen en lång roman, nära tretusen sidor... Men den längden var nödvändig för Proust, som ville visa hur tiden drar fram över våra liv, hur den omvandlar oss och hur vi trots allt kan hålla fast den." (S. 23)

Hos Proust "ser man hur litteraturen blir en revansch på ödet. Döden är vårt öde men litteraturen är platsen där man inte dör." (S. 63)

Som sagt har jag noterat en massa olika citat. Om du orkar, så kommer här några till - om Marcel Proust som filosof, författare, läsare och konstälskare.

 "Proust är lika mycket filosof som romanförfattare." (S.210)

"På spaning är ett koncentrat av allt vi inte har något svar på." (S. 211)

"Den verkliga världen består av lästa böcker lika mycket som av älskade målningar. Proust ger oss några recept, som vi själva kan följa, på hur man kan se boksidor i den verkliga världen och känna igen ansikten som man har sett på museer hos människor som vi stöter på." (S. 274)

"Och läsaren? Han är den ende som inte gestaltas i någon person i På spaning efter den tid som flytt. Berättaren önskar att hans läsare sist och slutligen ska bli läsare av sig själva. Det är därför som vitt skilda läsare får intrycket att Marcel Proust har skrivit en bok enbart för dem. /.../ ... och förstå att det finns en Proust inom oss själva - och att han beskriver oss." (S. 276) 

Ett uppslag i Prousts anteckningsbok när han skrev På spaning (se mer här).

I En sommar med Proust finns det också ett avsnitt som handlar om manuskriptet till På spaning efter den tid som flytt och om hur Proust gjorde när han skrev. Han skrev massor och använde bl.a. små lappar att klistra in när anteckningsboken var full. Vilket slit att redigera manuset!

Min sommar med Proust, del 2: Jag är igång på allvar

Linden blommar inte ännu, i alla fall inte där jag bor, men jag har ändå börjat läsa Unga flickor i blom som är andra delen i romanen På spaning efter den tid som flytt.

Redan i första meningen blir läsaren påmind om hur förtjust Proust är i långa meningar. Det var enklare att ta en bild än att skriva av och citera inledningsmeningen. 

Trots att jag för ögonblicket bara är på sidan trettio, har jag, kanske något överraskande, redan skrattat högt tre gånger. Det är ironiska beskrivningar av markis de Norpois som är så träffande och roliga, för han är en något gammaldags gubbe och uppenbarligen ett tacksamt objekt att driva med.

"Vad min mor beträffar hade ambassadören kanske inte precis det slags intelligens som tilltalade henne mest."

Sedan får man veta att berättaren hyser författardrömmar (det kommer han att göra i alla böckerna, vet jag, tills han i sjunde boken bestämmer sig för att göra slag i saken) men att fadern är starkt emot sin sons eventuella litterära bana som han inte alls är villig att betrakta som en riktig levnadsbana överhuvudtaget, i alla fall intill den dag då den ovan nämnde monsieur de Norpois försäkrar berättarens far om att man "som författare kunde vinna lika mycken aktning och göra en lika stor insats som i diplomatiska kåren, och dessutom åtnjuta större personlig frihet". Berättaren är särskilt angelägen att förbli fri eftersom han inte kan tänka sig att som diplomat bli utkommenderat till någon stad där hans älskade Gilberte inte bodde. I det här skedet är det fortfarande Gilberte som berättaren är förälskad i, en kärlek som flammade upp i första delen av På spaning. Och så går berättaren på teater, ser dramat Fedra och beundrar sin favoritskådespelerska som innehar huvudrollen.

Fortsättning följer...

Mitt liv som gift

Gillar du Anna Mannheimer? Är du gift eller sambo? Då är hennes bok Mitt liv som gift något för dig. Hon och Peter Apelgren har varit gifta tillräckligt länge (ja, med varandra) för att det ska funka för henne att leka äktenskapsexpert och relationsrådgivare. De är väldigt olika, Anna och Peter, ungefär som om Ernst Kirschsteiger och Elfride Jelinek skulle vara ett par - enligt Annas Mannheimers egen jämförelse.

Idén till boken föddes utifrån föreställningen Gift som paret Mannheimer-Apelgren satte upp och spelade för utsålda hus för inte så länge sedan och boken består delvis av dagboksanteckningar från tiden då föreställningen planerades och skrevs. Sedan är det vardagsscener ur ett äktenskap, ögonblicksbilder, underhållande "analyser" av bra och förkastliga egenskaper när det gäller en framtida potentiell make, personliga berättelser och betraktelser om hur det är att få barn, om att bråka och sura, om sex, mat, tonårsuppfostran, jämställdhet och jobb. Rubb och stubb helt enkelt. Ändå är hon inte långrandig. Tvärtom skriver hon kort och koncist och rakt på sak.

Som läsare känner man igen sig i ett och annat, det är oundvikligt, för Anna Mannheimer behärskar konsten att balansera mellan det personliga/privata och det allmängiltiga. Hon är smart, hon är rolig och hon har självdistans och hon använder sig av den typen av erfarenheter som vi alla kvinnor som har levt i en parrelation tillräckligt länge delar.

Det är också uppenbart att Anna Mannheimer gillar listor, så det finns ganska många uppställningar med allt möjligt från de tio vanligaste penisnamnen till ett antal klassiska ämnen som nästan garanterat leder till bråk mellan två äkta hälfter.

Mitt liv som gift är en väldigt rolig och glad bok där tillkortakommanden tas med humor, ingen är ju perfekt. Här skildras det inga kriser utan äktenskapssamvaron ses från den ljusa sidan och ibland med en lugnande, spelad naivitet som är tilltalande i ljudboksversionen. Just det, jag lyssnade på ljudboken Mitt liv som gift i uppläsning av Anna Mannheimer själv och som det brukar vara vid den här typen av texter, är en författaruppläsning det närmaste man kommer ett scenframträdande. Jag skrattade ofta och mycket och hade allmänt trevligt under de tre timmarna som jag lyssnade på boken.


Den inbundna versionen av boken är snygg och tjejig, påminner faktiskt lite om en flickdagbok. Ett inramat citat här, ett litet foto där, boksidor med olika färger och prydda med blommor i hörnen. En perfekt presentbok till din gifta kompis, mor, syster, faster, moster eller till tanten i huset bredvid.

Sedan, när boken är utläst, kan man tillsammans med sin make fundera över vad man tycker är värst: Toalettpapper i köket eller hushållspapper på toaletten? Fler trevliga diskussionsämnen finne du i boken. Mycket nöje.




Några andra bokbloggare som har läst är: Feministbiblioteket och Enligt O.


Köp boken på t.ex. Bokus ellerAdLibris.

Upplaga noll

Giganten Umberto Ecos senaste roman Upplaga noll (i övers. av Barbro Andersson) är absolut inte jämförbar med klassikern I rosens namn och inte heller med Begravningsplatsen i Prag som kom 2011. Upplaga noll har inte samma kvaliteter och inte alls samma rika omfång och är inte heller av samma genre. Fast det är klart, även om Eco har skrivit en medioker roman med hans egna mått mätt, håller boken fortfarande hög standard i jämförelse med så mycket annat.

Det känns som att gamle Eco har börjat leka på ålderns höst. Han fabulerar av hjärtats glada lust och berättelsen är bitvis både spännande och rolig och det hände att jag både skrattade högt och ville läsa upp ett och annat roligt passage för Mr Bokmania. Men minst lika ofta kändes humorn för stel och konstruerad. Vad går då handlingen ut på?

Romanen utspelar sig på en nystartad tidnings redaktion i början av 1990-talet. Tidningen ska heta I morgon eftersom den inte ska rapportera om sådant som redan har hänt utan om sådant som kommer att hända i morgon, alternativt ska journalisterna omvandla gamla, bortglömda nyheter till nya eller göra icke nyheter till förstasidesstoff. Det verkar konstigt men å andra sidan, visar det sig, är det inte överhuvudtaget meningen att tidningen någonsin ska börja trycka sitt första nummer, bara en upplaga noll. Fast det är en hemlighet som bara en person känner till. Hela idén är en rik mans projekt vars syfte är att skaffa sig mer makt.

När en av journalisterna på tidningen, Braggadoccio, råkar komma över vissa intressanta uppgifter från det förflutna (ja, det finns historiska inslag trots allt), börjar det verka som att man borde omformulera vissa delar av den italienska historieskrivningen eftersom det plötsligt framstår som mycket sannolikt att Mussolini inte alls dog 1945 utan försvann i stället i bästa välmåga till Argentina. I samband med det rullas en historia om maktspel, påvemord, hemliga organisationer och konspiration fram. Det händer en massa saker på bokens lite drygt 200 sidor.

Berättaren är en ung man som också fått ett hemligt uppdrag på tidningsredaktionen och hans berättande börjar den 6 juni 1992 och går sedan bakåt i händelsekedjan för att i slutet av boken vara tillbaka på samma dag. Vad som är speciellt med datumet 6 juni (nej, inte Sveriges nationaldag) berättar jag inte här, inte heller hur mannens liv och omvärldsuppfattning har påverkats av det han varit med om. Men så mycket kan jag ändå säga att medan han delger oss sin historia sitter han inlåst i en lägenhet för att hålla sig undan. Det där med Mussolini är ju ett livsfarligt ämne med stor explosionsrisk, det förstår man. Tänk om det faktiskt är så att han inte dog 1945? Jag känner mig indragen i Ecos konspirationsteori.

Jag lyssnade på Upplaga noll som ljudbok i uppläsning av Anders Sahlman och jag kände att hans prestation, röst och lässtil förhöjde min upplevelse av Ecos roman. Stilen i Upplaga noll är berättande på ett sätt som passar väldigt bra för uppläsning, nästan som om man lyssnade på en skröna. Med thrillerinslag.

Upplaga noll är en underhållande och lättsam bok men den väcker också allvarliga och lite skrämmande tankar. Inte huruvida Mussolini överlevde 1945 eller inte, utan hur media och makthavare bakom dem manipulerar nyhetsflödet och verkligheten medan vi som konsumerar nyheterna mest blir utnyttjade i syften som vi inte har en blekaste aning om. Den tanken är obehaglig och jag har inte släppt den än.

Boken finns att köpa på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Min sommar med Proust, del 1

Den här lilla ärtgröna boken med den så passande titeln En sommar med Proust är en liten godbit, snabbläst och trevlig. Jag är mycket förtjust i på vilket sätt den förmedlar Proust. Den andas kärlek till Proust och till På spaning efter den tid som flytt, vilket är mycket inspirerande. Eftersom det är mycket som jag vill stryka under i texten, markera i marginalen eller anteckna, är det av stor vikt för mig att pennan som jag använder matchar bokpärmens färg. Erkänn, visst är matchningen perfekt :-)

Ur bokens förord:

"Det tråkiga är att man måste bli mycket sjuk eller bryta benet för att få tid att läsa På spaning." Robert Proust, Marcels bror, hade inte fel. Men han utelämnade en tredje möjlighet: sommarledigheten, den varma tiden då det är så skönt att sitta i solen och läsa, nära havet eller, på Prousts eget sätt, i det egna rummets lugn. Plötsligt går tiden saktare, vidgar sig, förångas. Och inget existerar längre utom På spaning efter den tid som flytt, som vi håller i händerna.

Ur första kapitlet:

Proust är ingen lätt författare: hans meningar är långa, aftnarna i societeten tar aldrig slut. Han gör en rädd. Men man gör rätt i att vara rädd för böcker eftersom böcker omvandlar en. När man ger sig in i en roman som Prousts och verkligen läser den ända till slutet kommer man ur den som en annan människa.

Fortsättning följer...

Bokskryt maj 15

En liten trave med åtta nya böcker presenteras, kommentera gärna.

En ny sommar med Proust

För exakt ett år och två dagar sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken Jag ska läsa Proust i sommar och det blev startskottet för den årligen återkommande läsutmaningen Proust i lindblomstid. Nu är det återigen sommar och linden knoppas, det är dags att väcka liv i gamle Proust igen. Jag ska läsa andra delen i På spaning efter den tid som flytt, boken som har titeln I skuggan av unga flickor i Blom (i övers. av Gunnel Vallquist).

För att komma i rätt stämning börjar jag dock med en annan bok: En sommar med Proust skriven av åtta olika författare, samtliga Proustkännare och Proustälskare (red. A Compagnon). Jag hoppas att de ärade männen och kvinnorna blir mina följeslagare och vägvisare genom Prousts värld i år. Jag menar, bara titeln är ju perfekt, inte sant.

Jag är redo för en ny sommar med Proust

Kanske bakar jag Madeleinekakor i år också, de lär vara goda att doppa i te.

Annars kommer jag att proustblogga kontinuerligt under de kommande veckorna, så häng med. Törs jag fråga om någon vill haka på läsningen?

Hyresgästerna

Det var väldigt svårt för mig att slita mig från Hyresgästerna av Sarah Waters som jag lyssnade på som ljudbok i uppläsning av Lo Kaupi (en mycket skicklig uppläsare som passar utmärkt för boken).

Hyresgästerna är en lesbisk kärlekshistoria med deckarinslag, för det är ett mord som begås en bit in i handlingen. Läsaren är närvarande både före, under och efter brottet och därför vet man vem som har mördad och hur brottet har gått till. Och, inte minst, varför det hände. Vi befinner oss i 20-talets London och skildringen av samhället och människors liv under åren strax efter första världskriget är en viktig del av romanen.

Romanens huvudperson heter Frances, är ungefär tjugosex år gammal och har ett kärleksförhållande bakom sig - med en annan ung kvinna som hon numera endast är vän med. Båda Frances yngre bröder dödades i kriget och fadern dog av hjärtattack, så hon och hennes mor är de enda i familjen som har överlevt kriget. Innan kriget tillhörde de det välbärgade samhällsskiktet men nu brottas mor och dotter med betydande ekonomiska svårigheter eftersom fadern mest lämnade skulder efter sig. Modern är också nedtyngd av sorg, medan Frances vill gå vidare, trots att hon i början av boken gett upp hoppet på att någonsin mer i livet få älska någon annan människa. Det är ju en annan kvinna hon i så fall vill ha, så chansen är liten. I det här skedet flyttar det unga paret Lilian och Leonard Barber in som hyresgäster i huset, i ett försök att få behålla det genom att hyra ut några av rummen.

För att göra en invecklad historia kort kan jag säga så mycket om handlingen att Frances och Lilian blir ett par och personen som mördas är Lilians man Leonard. Relationen mellan Lilian och Frances börjar inte plötsligt, utan utvecklas trevande och oväntat - de själva blir överrumplade. Men när passionen slutligen slår klorna i dem, går den inte att hejda, liksom den väntande katastrofen inte heller kan avvärjas. Livet blir en mardröm och utgången är inte alls given. Att kvinnorna har ett lesbiskt förhållande måste förstås hållas hemligt, homosexualitet är inte accepterad och inte heller något man på något sätt räknar med från myndigheternas sida. På så sätt är deras relation både ett skydd och en risk när mordutredningen sätter igång.

När jag lyssnade på boken var jag framför allt fascinerad av tre saker.

För det första hur mästerligt Sara Waters skildrar själva utvecklingen av kärleksrelationen mellan Frances och Lilian, alla de ambivalenta känslorna, skuldkänslorna, lyckan, den fysiska åtråns otillfredsställda plåga och kropparnas njutning och sedan fallet rakt ner i ångestens avgrund och kvinnornas balanserande på galenskapens rand och det smärtsamma tvivlet på om de kan lita på varandra och sin kärlek. Det här svajiga lyckas Waters mycket bra med. Det är starkt och det berör.

För det andra fängslades jag av det tydliga brott-och-straff-inslaget i romanen. Är det mer berättigat att ha slagit ihjäl någon om hen visar sig vara förljugen och icke snäll än om det var tvärtom? Är det värre att eventuellt låta en ung, trevlig och snygg kille dömas till döden för något han inte gjort än om killen i fråga redan ser ut som en ligist? Det finns flera sådana klassiska moraliska spörsmål som Sarah Waters berör i Hyresgästerna och det är oundvikligt för läsaren att också ställa frågorna till sig själv. Hur skulle jag ha gjort? Men den allra viktigaste moraliska kampen är den som handlar om att ta eller inte ta konsekvenserna av sina handlingar, hur svåra de än må vara. I 20-talets England var straffet för mord döden, så kvinnorna sitter verkligen i klistret.

Den tredje aspekten som gör att boken är mer en spännande relationsroman än en deckare är problemet kring det faktum att om kvinnorna lyckas klara sig undan rättvisan, kan de leva ett liv tillsammans och bygga sin kärlek på det fasansfulla de har gjort? Eller finns det ett pris som man inte längre kan betala? Har de mod att i så fall säga sanningen?

Sarah Waters behärskar konsten att berätta och att dramaturgiskt bygga upp sin berättelse och karaktärerna i Hyresgästerna är trovärdiga, mänskliga och flerbottnade. Tempot är snabbt och boken som är på sexhundra sidor är en bladvändare, förutom en lite för pladdrig passage med polisförhören och sådant i samband med att brottet börjar utredas. Då tyckte jag att boken var för deckaraktig för min smak men den känslan var lyckligtvis övergående.

Annars märks det att Sarah Waters är historiker för skildringar av det typiska för livet i London på 20-talet är mer än bara en bakgrund till berättelsen om Frances och Lilian. Det är ingen slump att de kommer från olika samhällsskikt, att gatan där Frances och hennes mor bor ligger i ett välbärgat område där sådana som tjänstemannaparen Barber normalt inte bor. Kontraster gynnar berättelsen. Utifrån kvinnornas olika erfarenheter kan vi betrakta krigets efterverkningar och människors strävan att återhämta sig från krigets förluster. Att Waters har ett kvinnoperspektiv och dessutom ett homosexuellt perspektiv gör boken desto mer intressant.

Hyresgästerna var mitt första möte med författaren Sarah Waters romanvärld och eftersom läsningen gav mersmak, kommer jag säkert att vilja läsa mer av henne framöver.

Hyresgästerna är översatta till svenska av Ylva Mörk.


Andra bokbloggare som har läst: Kulturkollo, Feministbiblioteket, Hermia says.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

3:e säsongen av Orange Is The New Black börjar också snart

Förra sommaren satt jag klistrat framför säsong 1 och 2 av Orange Is The New Black och snart börjar säsong 3 att sändas på Netflix, till min och många andras förtjusning. Med snart menas den 12 juni, alltså om drygt en vecka. Tretton nya avsnitt. Kommer du att titta?

Äntligen Wolf Hall - i en tv-kanal nära dig

Bänka er framför teven den 21 juni kl. 21.45 för då börjar svt äntligen sända det brittiska kostymdramat Wolf Hall. Serien som är i sex delar är av alla rykten att döma en fantastiskt lyckad filmatisering av Hillary Mantels mästerliga succéroman om Thomas Cromwell som blev Henrik VIII:s högra hand. Man kan kanske fråga sig hur många Tudor-historier som världen klarar av, men den här lovar verkligen gott. Och annorlunda. Jag längtar.
(Min recension av romanen Wolf Hall finns att läsa här.)

Damian Lewis som Henrik VIII i Wolf Hall (foto: BBC)
Se fler bilder här.