Tisdagarna med Morrie bygger på en verklig vänskapsrelation mellan sportjournalisten Mitch Albom och hans gamle favoritprofessor Morrie Schwartz. Efter att inte ha setts på sexton år, återupptar de två männen kontakten och det vid en tidpunkt då professorn har insjuknat i ALS och har bara en kort tid kvar att leva. Hans kropp förtvinar men sinnet förblir skärpt in i det sista. Albom bestämmer sig för att besöka professorn en tisdag och sedan ännu en och ännu en. De kallar sig för tisdagsmänniskor och får fjorton tisdagar tillsammans.
De här tisdagarna blir ett slags Morries sista kurs i sociologi och ett privat forskningsprojekt om hur det är att närma sig döden. Mitch blir kursens enda "deltagare". Boken Tisdagarna med Morrie som mötena och samtalen har resulterat i är Mitchs "examen". Något kursbetyg sätts dock aldrig.
Mitch och Morrie pratar om livet, saknaden och döden, om kärleken och äktenskapet. De avhandlar känslor och vikten av förlåtelse, försoning och acceptans. Eftersom boken är en roman och inte en essäsamling, varvas tisdagskapitlen med historier ur Mitchs och Morries liv och dessa inblickar för oss närmare de båda. Deras livserfarenheter är inte unika, utan liknar många andras ur respektive generation. De är som folk är mest, med styrkor och brister och med sådant de är stolta över och med sådant de ångrar.
Morrie är en gammal, dödssjuk man som delar med sig av sin stora livsvisdom och han gör det med ödmjukhet. Han måste ha varit en fantastisk människa som jag väldigt gärna hade lärt känna på riktigt, om jag hade fått chansen. Men som det är nu känner jag honom endast som en litterär person men å andra sidan kan jag besöka honom mellan bokpärmarna när helst jag känner för det, vilket jag gör då och då. Att lyssna på boken var en fin upplevelse, jag uppskattade den. Fortfarande har jag inte tröttnat.
Pocketversionen som jag har i bokhyllan är alldeles nedklottrad av anteckningar och understrykningar och olika datum då jag fastnade för olika saker. Det finns många kloka tankar i boken och jag betraktar den som en skönlitterär handbok i konsten att leva och, faktiskt också, i konsten att dö. För det ska vi alla göra någon gång.
Man skulle kunna befara att boken är lagt åt det sentimentala hållet men det är den inte alls. Snarare är den ganska pragmatisk, mest tack vare professorns förmåga att inte tycka synd om sig själv. Tisdagarna med Morrie är en välskriven och mycket tankeväckande roman.
Tack Reine Brynolfsson för din fina uppläsning, du är som vanligt makalöst bra.
