
Bokens smarta och fascinerande hjältinna heter Boel Märgåker, är 62 år gammal och en stor kulturkonsument och passionerad litteraturälskare. Men aldrig att hon har fått erkännande för sin gärning som outtröttlig kulturbärare!
Vidare är kulturtanten Boel också grymt utled på sin triste make Greger och trött på sina fyra utflugna barn. De något enfaldiga medlemmarna (verkligen ett sorgligt gäng) i det av henne grundade och ledda litterära sällskapet Oscar Levertins vänner har även de länge frestat hennes tålamod och sinnesro. Det är med andra ord dags för Boel att väcka rebellen inom sig och göra en rejäl revolt. Boel ska knarka, supa och knulla och som den perfekta platsen för ändamålet utser hon en Finlandsfärja. Låt gå att den kommer att vara abonnerad av tidskriften Läslust.
Så Boel tar sin stora, spolformade kroppshydda och bokar biljetter till en litteraturkryssning på Östersjön. Alla Oscar Levertins vänner ska med och lyssna till några namnkunniga författares prat om sitt liv och skrivande men Boel känner upphetsning inför mer än blott den stundande intellektuella förkovran.
Vad som händer ombord på färgan liknar en surrealistisk fars med erotisk innehåll och små inslag av thriller (risken för att någon borde dö är nämligen överhängande ju närmare slutet man kommer). I samma stund som färjan med all sin vulgära inredning och äckliga heltäckningsmattor når internationellt vatten öppnas slussarna inom Boel och ut väller allt som av pryda individer skulle kallas lössläppt, våghalsigt, oansvarigt och smått perverst. Att ett av romanens troligen mest frekventa ord (sammansättningar inräknade) är substantivet fitta måste väl ändå betraktas som en ovanlighet när det gäller romaner om bokälskande tanter nära pensionsåldern.
Boel, vars främsta mål med kryssningen är att få njuta av både fitta och kuk, tar ohämmat för sig av bägge ombord på båten och jag kan lova att dylika sexskildringar har ni inte läst maken till. Det är fråga om explicita beskrivningar där hudveck och fettvalkar dryper av kroppsvätskor och åtrån gör luften tjock. Det är galet och uppskruvat. Till slut blir det lite för mycket för Boel och hon drabbas av en emotionell härdsmälta med livshotande konsekvenser och det står klart att det måste ske någon form av uppbrott ty någon väg tillbaka till gamla livet finns inte längre att finna.
Martina Montelius stil och jargong är fullständigt egen, hon är som en språklig kulspruta och det är ofta väldigt kul. Montelius använder en välavvägd mix av uppburet språk, anatomisk exakthet, erotisk vulgaritet, humor och ironi och och tar extra av allt. Jag föreställer mig att synonymordboken var Montelius bästa vän vid skrivandet, för det verkar som att bruket av de minst frekventa ordvarianterna är liksom själva grejen här. Och ur denna språkliga karneval träder en djup existentiell insikt fram.
Utan att riktigt förstå hur det har gått till handlar romanen plötsligt om en äldre, intelligent kvinna som törstar efter fysisk närhet, emotionell stimulans och erkännande för den hon är och de behov hon har och den skildringen är sorglig. Skrattet fastnar i halsen, satiren får en bitter ton. Romanen är roligt berättad med rolig är den inte, den som hoppas på en komedi hela boken igenom blir besviken. Det finns ett allvar i galenskapen. I den brytpunkten når boken sina höjder.
Jag har lyssnat på romanen som ljudbok i författaruppläsning och kan knappast kunna tänka mig en bättre uppläsare än Montelius själv. Möjligen finns det en nackdel med att lyssna på romanen i stället för att läsa texten själv - rytmen i språket hackar något när texten läses högt, vilket kanske är priset för den halsbrytande stilen.
Oscar Levertins vänner är Martina Montelius andra roman (läs om Främlingsleguanen här) och det står klart att vi har att göra med med en säregen och orädd författare som har förmågan att analysera världen på ett lite annorlunda, fräckare sätt. Jag uppslattar Montelius blick och berättande.
Oscar Levertin av Carl Larsson (1906) |
Köp boken på t.ex. Bokus