Det finns mycket som är tungt och sorgligt i Flackland (och i andra böcker av Herta Müller med, för den delen) men att läsa Herta Müller är alltid en högtidsstund, inte minst tack vara hennes språk. Jag älskar hennes språk.
"En morgon kröp dagen bara med möda fram ur snön, ut i den tomma vinden. Det kom inga tidningar. Tåget hade kvävts av snön och tidningarna låg kvar på tåget."Berättelserna i Flackland skildrar vardagen och människors strävan att klara sig, att överleva, att leva. De handlar om flickans (Herta Müllers?) egen familj och tuffa uppväxt, om skvaller i byn och om inavel, om årstidernas växlingar och om arbetet, om slakt och om hushållsgöromål, om svågerpolitik, om maktmissbruk och om de rätta åsikternas värde för karriären. Det kan handla om hur familjen badar eller om en harhona som gång på gång föder kattungar. Människor som träder fram i berättelserna är levande individer; de har sin egenheter och särdrag och det är som man kände dem.
Hela boken är som ett lapptäcke. Berättelserna skiljer sig inbördes i mönster, stil och färg men bildar tillsammans en perfekt och fullt harmonisk helhet. Några berättelser är personliga med självbiografisk prägel (Min familj, Det swabiska badet eller Flackland), några är starkt samhälls- och regimkritiska (Åsikten, Herr Wultschmann), några liknar skrönor (En bykrönika), någon är en tvärtom-berättelse (Arbetsdagen). Det är trevligt med variation.
Jag uppskattar väldigt mycket Herta Müllers språk som jag tycker är unikt i sitt sätt att bruka metaforer och att beskriva och det är fascinerande att se att hon visar prov på det här redan i debutboken. Min bok är full av understrykningar nu.
"Om natten ligger byn där som en låda, i husen hörs människors kiss forsa ner i pottor."Eller:
"När jag släppte nattfjärilarna fria fladdrade de en stund nedanför mina knän. Högre lyckades de inte ta sig och för att förlösa dem trampade jag på dem med skon. En sammetslik svällande buk brast och vit mjölk sprutade över golvet. Då kröp vämjelsen upp ur mina skor och lade sitt rep om min hals och dess händer var torra och kalla som åldringarnas händer, åldringarna jag såg ligga i sängar med lock, där man tigande satt och bad."Herta Müller är också en av de få som är mästare på att använda upprepningar och kontraster som stilmedel, särskilt när hon är ute efter att fånga systemets förljugenhet eller dubbelhet i en situation. Berättelsen som heter En bykrönika är helt skriven utifrån skillnaden mellan hur något är och hur det kallas i byn och det blir inte bara pricksäkert utan också väldigt roligt.
"Borgmästaren, som i byn kallas domare, håller sina sammanträden i kommunalhuset. Bland de närvarande finns rökare som röker frånvarande, ickerökare som inte röker utan sover, alkoholister som i byn kallas suputer och som har sina flaskor stående under stolarna, samt ickealkoholister och ickerökare som är svagsinta, vilket här i byn kallas anständiga, och som låtsas lyssna men i själva verket tänker på något helt annat, om de nu överhuvudtaget lyckas tänka."Upprepningarna fungerar även på andra sätt, som i Det schwabiska badet där ett par tre meningar utgör ett slags refräng, som i en sång som kan sjungas runt, runt eller som omkväde i en episk dikt.
Flackland är en tunn med rik bok och en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag försöker att välja en favoritberättelse men det är omöjligt.
Denna utgåva av Flackland (övers. Susanne Widén, 2011) är en komplett utgåva eftersom den innehåller även berättelser som ursprungligen censurerades bort.
