lördag, maj 09, 2015

En Cortázar om dagen: etapp 2 (Bestiarium)

Sedan jag senast rapporterade om min läsning av Cortázars noveller, vilket var i slutet på mars, har det tyvärr inte hänt mycket. Det där med en-om-dagen har liksom gått om intet, kan man säga, och orsakerna är lika vanliga som banala - sjukdom, jobb, distansstudier och familjesammankomster.

Dessutom hade jag lite svårt med de åtta novellerna som ingår i samlingsvolymens andra avsnitt Bestiarium (s. 117-212). Varför? Därför att jag tappade bort mig i läsningen. Jag kunde inte få fäste i berättelserna som jag upplevde som svårgenomträngliga trots att de beskriver vardagen. Eller ett slags vardag i alla fall. För att välja ut några noveller som trots allt gjorde ett mer bestående intryck, kanske främst på grund av obehaget och den lätt klaustrofobiska känslan de väckte hos mig, vill jag nämna novellerna Huvudvärken, Kirke och Bestiarium.

I novellen Huvudvärken förekommer det några konstiga, obehagliga och påträngande varelser som kallas mankusperna och i Kirke är den kvinnliga hudpersonen en specialist på att ta död på sina fästmän. Det jag fastnade för i de här två novellerna var beskrivningar. I det ena fallet av ett plötsligt huvudvärk, i det andra fallet av smaken av konfekt. I Bestiarium finns det väldigt mycket myror, syrsor och myggor och hela atmosfären är lite läskig. Här kommer några exempel - och det är lätt att förstå vilket citat som hör till vilken novell:
"Ja, huvudvärken kommer med sådan häftighet att det knappt går att beskriva den. En känsla av bristning, av brännskada på hjärnan, på den hårbeklädda svålen, med rädsla, med feber, med ångest. Fullkomlighet och tyngd i pannan, som om det där fanns något tungt som tryckte utåt, som om allt drogs ut genom pannan. Aconitum är plötslig, vild, förvärrad av kalla vindar, med oro, ångest, rädsla. Mankusperna stryker runt huset, det tjänar ingenting till att gång på gång säga oss att de befinner sig i fållorna, att hänglåsen håller." (s. 161)

"Den kvällen smakade konfekten mocka och en aning besynnerligt salt (i det bortesta av smaken) som om det i slutet av smaken fanns en tår gömd, det var idiotiskt att tänka på det där, på de andra tårarna som föll ..." (s. 175)

"Det verkade underligt, tyckte hon, hon kunde inte få syn på myrkolonin, i stället kände hon det som om det varit en sorts tyngd, en sorts tätt, levande rum. Hon kände det så intensivt, att hon gav sig till att leta efter tändstickorna, efter ljuset på nattduksbordet. Myrkolonin hoppade då fram ur intet, insvept i skiftande skuggor. Isabel närmade sig med ljuset i handen. Stackars myror, de skulle väl tro att det var solen som gick upp. När hon kunde se en av glassidorna blev hon rädd; myrorna hade fortsatt att arbeta i mörkret." (s. 206)
Som det verkar var det även i den här omgången främst Cortázars språk som gjorde störst intryck. När allt kommer omkring räcker det gott och väl.

Nu går läsutmaningen vidare i fas tre, fast jag har insett att en novell om dagen inte är särskilt realistiskt. En till två i veckan fungerar bättre. Bråttom har jag ju inte.

Inga kommentarer: