söndag, maj 31, 2015

En Cortázar då och då: etapp 3

 Jag är i mål med projektet Julio Cortázars noveller, fast jag fuskade lite på slutet. Läsutmaningen En Cortázar om dagen förvandlades till En Cortázar då och då och anledningen till det var att jag helt enkelt inte mäktade med längre. Novellerna längre fram i boken var avsevärt längre än de i början och också mera svårlästa så jag konfererade lite med mig själv och bestämde att jag inte alls måste läsa alla novellerna i den här tjocka samlingsvolymen utan att det är tillåtet att göra ett mindre urval. Så då gjorde jag så.

Till läsutmaningens tredje och sista etapp (s. 215-505) valde jag således ut sju noveller, helt enligt principen "plocka russinen ur kakan". Det blev novellerna Goda tjänster, Djävulens spott, De hemliga vapnen, Ingen har någon skuld, Den igenmurade dörren, Middagssamtal och, naturligtvis, mästerverket Axolotl. Dessa noveller ingår ursprungligen i två olika novellsamlingar, De hemliga vapnen och Slut på leken. Valet av texterna har visat sig vara mycket lyckat. Låt mig nu berätta närmare om fyra av novellerna.

De hemliga vapnen fascinerar med sin dramaturgiska komposition och med slutet som väcker en del obehagliga känslor när man inser hur det egentligen ligger till. Ett råd till dig som eventuellt väljer att läsa berättelsen är att hålla reda på det här med torra löv. Jag ryser än när jag tänker på var de dyker upp och vad deras förekomst betyder. Handlingen utspelar sig i två olika tider men jag uppfattar det som att de flyter samman i slutet av den här häftiga novellen. Texten är preparerad med trådar som löper samman i slutet och små inslag som antyder att verkligheten inte alls är som vi tror eller räknar med att den ska/borde vara. Verkligheten är mycket kusligare än vi anar.

Novellen Ingen har någon skuld har jag också fastnat för lite extra. Två saker spelar en särskild roll i berättelsen och det är en blå ylletröja och bärarens händer. Så här inleds novellen:
"Kylan komplicerar alltid saker och ting, på sommaren är man så nära världen, så hud mot hud, men nu halv sju väntar frun på honom i en affär för att välja en bröllopspresent, det är redan sent och han märker att det är kyligt, han måste ta på sig den blå tröjan, vad som helst som passar till den grå kostymen, hösten är ett ta på sig och ta av sig tröjor, ett stänga in sig, försvinna."
Känner ni gåtfullheten och spänningen i meningen som uppstår på grund av substantivens bestämdhet i "kylan", "den blå tröjan" och "den grå kostymen" samtidigt som mannen och hans fru befinner sig i "en affär"? Föremålen och omständigheterna är specifika, platsen är det inte.

Vad som händer är att mannen fastnar i tröjan, kanske för att han råkar stoppa ena armen i tröjans halsöppning och huvudet i ena ärmen, men trots det kommer den högra handen inte ut fast det inte borde finnas några fysiska hinder för det, medan huvudet fortsätter att tränga sig igenom ärmen; kraften i det går inte att hejda och med ens blir likheten med en förlossning väldigt slående.

Cortázar beskriver värmen av yllet och fuktigheten i andedräkten som får yllet att klibba fast vid munnen och känslan av det är kvävande. I kontrast till värmen inuti ärmen känner mannen kylan mot handen som fortfarande är fri utanför tröjan. Återigen växer sig obehaget starkt, vilket dels beror på hur själva skeendet beskrivs, dels på vilka tankar som rör sig i mannen huvud under tiden. Han tänker förstås att han borde ta av sig den förbannande tröjan och börja om från början men det är omöjligt för han har ingen makt över händerna längre.

Av någon anledning fortsätter den högra handen att "komma och gå helt utan ordning" och "utan att bry sig om tröjan" och vänstra handen gör "mer och mer ont som om någon bitit honom i fingrarna eller bränt dem". Författaren likan handen som fastnat vid en råtta i en bur och den andra som är fri vid en annan råtta som försöker att hjälpa till utifrån. Det är läskigt, klaustrofobiskt och panikartat och slutet är som vanligt hos Cortázar hämtat ur en annorlunda verklighet. Den här novellen är knappt fem sidor lång men den är en nagelbitare. Väldigt bra skriven. Väldigt, väldigt, bra! Jag undrar bara vad händerna ska symbolisera, de är inget ovanligt motiv hos Cortázar, har jag märkt.

Den igenmurade dörren är också gåtfull och mystisk. Den utspelar sig på ett hotell där det finns en igenmurad dörr mellan två av rummen. Det ena rummet bebos långvarigt av en kvinna, i det andra rummet bor en man i några nätter. På nätterna hör han ett barn att gråta hjärtskärande och gråten kommer från rummet intill.
"Och återigen mumlade kvinnan obegripliga ord, moderskärleken för att tysta barnet som plågas av sin kropp eller sin själ, av att leva eller av att hotas av döden."
Men kvinnan bakom den igenmurade dörren har inget barn, säger de i receptionen. Är hon en hysterika med ett fantasibarn? Eller hur är det? Han vill gärna veta.

Som Cortázars allra bästa novell betecknas novellen Axolotl. Den anses också vara en av världens bästa noveller överhuvudtaget, ett mästerverk helt enkelt. Och ja, den är fängslande och fantasieggande. Berättelsen har ett existentiellt djup som skulle kunna svälja en hel roman, men trots det är novellen en av de kortaste.

Temat i novellen är förvandling och ett rollbyte. En man besöker dagligen ett havsakvarium för att betrakta axolotlar, det är något som fascinerar honom med dessa varelser och han dras till dem allt mer. Han ser i deras gyllene ögon, förlorar sig i deras blick. Ett slags kontakt på medvetandenivå uppstår. Han ser inte axolotlarna som djur utan mer som mänskliga varelser - eller åtminstone som "en metamorfos som aldrig riktigt lyckats utplåna en viss mänsklighet", vilket enligt mannen syns i djurens ansikten.

Mannen tänker också att "hos inget annat djur hade jag funnit en sådan överensstämmelse med mig själv" och när han en dag byter plats med axolotln och förstår att det är han själv som nu trycker sitt ansikte mot insidan av glaset i akvariet, blir han inte ens förvånad. Då plötsligt ändras också berättarperspektivet från ett "de" i dåtid till ett "vi" i nutid och hela novellen mynnar ut till en metaberättelse. Jag har aldrig läst något liknande. Stycket där själva metamorfosen äger rum är skrivet så att man håller andan över hur bra texten är.

en axolotl

Ja, det var ungefär allt jag ville delge er om mitt möte med Julio Cortázars besynnerliga noveller. Det var ett intressant besök i hans märkliga och ofta mystiska värld där verkligheten plötsligt förskjuts några grader. Novellerna var ibland svårlästa och inte alltid lätta att begripa eftersom de har många skikt och är man trött (vilket jag var under en period) missar man lätt olika ledtrådar och tecken. Men jag tyckte om många av dem som jag läst och de allra bästa har jag berättat om i mina inlägg.

Om du skulle vilja läsa en enda novell av Cortázar, läs Axolotl. Om du vill läsa fler, läs gärna de jag har bloggat om. De novellerna gav mig häftiga läsupplevelser, vissa till och med oförglömliga. Hur många har de varit? Femton stycken? Lagom många.

Jag är glad över att ha läst Julio Cortázar. Det var absolut värt "besväret".

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

4 kommentarer:

Lyrans Noblesser sa...

Jag läste Axolotl för rätt många år sedan och kommer ihåg att jag var fascinerad. Dags för en omläsning, tror jag.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Axolotl är absolut värd en omläsning, jag läste den två gånger på raken.

Jenny B sa...

Tack för din gedigna genomgång av din Cortazar-läsning. Nu blir jag ju väldigt intresserad av att läsa hans noveller, och särskilt Axolotl.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jenny B:
Blir du det? Tack. Kul att höra att åtminstone två personer har följt mig på denna Cortázar-resa :-)