lördag, maj 23, 2015

Den afrikanska farmen

Klassikern Den afrikanska farmen av Karen Blixen (i övers. av Artur Lindkvist) var inte den bok som jag trodde att den var, utan ganska mycket en helt annan. Man ska inte lita på filmatiseringar, det vet man ju. Ändå. Under stark påverkan av filmen Mitt Afrika som bygger på Blixens självbiografiska roman (och som jag har sett sjuttielva gånger) väntade jag mig att få en minst lika stor portion kärlekshistoria även i bokform. Men nej. Där blev jag "lurad" för i boken skildras relationen mellan Karen och Denys mer som en djup vänskap än som ett passionerat, sexuellt förhållande. Dessutom ligger romanens fokus på livet på farmen. Undertiteln är att rida, att skjuta med båge och att tala sanning.

Därmed inte sagt att boken har gjort mig besviken, för det har den inte alls gjort. Visst, första kapitlet var långdraget och lite segt med sina ganska sakliga beskrivningar av farmen, men när det var avklarat och handlingen började kretsa kring människor på farmen, sögs jag in i berättelsen.

Handlingen i Den afrikanska farmen som gavs ut för första gången 1937 berättas retrospektivt, så man vet från början att farmen blivit såld på grund av ekonomisk olönsamhet och att Karen slutligen måste lämna sitt Afrika. Hon minns en tid på en älskad plats där hon kände sig hemma. Karen Blixens vistelse i Afrika, i dagens Kenya som då var brittisk koloni, varade i 17 år.

Romanen ger en bred bild av livet på och omkring farmen och kaffeplantagen med sina drygt tusen lantarbetare och det är tydligt att Blixen var en kompetent och ambitiös företagare, vilket inte kunde vara lätt i den manliga koloniala världen. Hon arbetade minst lika hårt som sina anställda och arbetet som beskrivs var ofta tufft och motgångarna var många. Men så även glädjestunderna. Förutom om vardagslivets mödor och problemen med att få allt att gå ihop skriver Blixen också om nöjen som hörde hennes samhällsklass till - safariutflykter, fester, resor till Nairobi, hundarna, hästarna.

Om afrikaner skriver Blixen med kärlek och respekt och hon tycks inte göra någon skillnad varken mellan svarta och vita, kikuyuer och somalier eller mellan kristna och muslimer. Hon bryr sig om infödingarna och deras välbefinnande och hon tar sitt arbetsgivaransvar för dem. Hon ser, kanske något överraskande kan jag tycka, orättvisorna i kolonialismen och grämer sig över det. Ett mycket gripande och fint kapitel är ett i slutet av boken, där Blixen berättar om några gamla kikuyuekvinnor och i hennes röst hörs ett tydligt stråk av beundran. Karen visade respekt och hon vann respekt och i några enstaka fall till och med infödingarnas vänskap. Långt efter att hon kom tillbaka till Danmark brevväxlade hon med en av sina tjänare på farmen, trots att han själv varken var läs- eller skrivkunnig. Också gripande.

I bokens olika kapitel tar sig alltså Blixen an att berätta om några personer från sin närmaste omgivning. Vi möter till exempel den tanige pojken Kamante som har ett sjukt ben och som så småningom blir kock i huset och vi får höra om olyckan vid vilken ett barn skjuter två andra barn, om Karens oro och hur det hela slutar. Det sker sorgliga saker, människor blir sjuka och människor dör men glada ögonblick hör också livet på farmen till.

Blixen har en känsla för människor och deras seder, egenheter och sätt att tänka, liksom hon har känsla för naturen och dess skiftningar och lagar. Naturen och djuren spelar en viktig roll i Blixen liv och därför också i romanen som utmärker sig av en tilltalande berättarstil. Blixen har ett levande språk och sinne för känsla och dramatik och hon är en duktig berätterska.

Karen älskar vilda djur och hon älskar att jaga dem också. Det kan man bli upprörd över idag, men det var som det var på den tiden, det hörde till de vitas nöjen. Samtidigt blir det mycket romantiskt när Karen och Denys ger sig ut på lejonjakt och det är solnedgång och natt och elden brinner. Eller när de gör flygturer över det vidsträckta landskapet. Slätterna och bergen. Ljuset och mörkret. Och ja, jag gråter när det är dags för Denys begravning och när Karen håller på att ta ett definitivt avsked av Denys (och hela sitt afrikanska liv för den delen) inför sin slutliga avresa. Och så det här lejonparet på Denys grav - jag säger då det, en känslosammare scen kan man leta efter.

 

Den afrikanska farmen är en i allra högsta grad läsvärd roman, om än kanske inte fullt så fantastisk som jag inbillade mig att den skulle vara. Den håller fortfarande och den är intressant. Jag fann den fängslande både som skildring av en tid, en plats och en livsstil, men också som berättelse om en intressant författares liv. För visst delar Blixen med sig också av sina tankar om skrivande.

Köp boken på t.ex Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: