Med andra ord är en essäsamling som även innehåller två noveller och titeln kan tolkas bokstavligen eftersom Jhumpa Lahiri har skrivit den med andra ord än de som blivit henne givna i form av modersmålet (som är bengali) och engelska (som är hennes andraspråk som blivit förstaspråk). Lahiri har nämligen skrivit boken på italienska. Varför? Helt enkelt därför att hon som tjugoåring hade förälskat sig i italienskan och bestämde sig för att bemästra detta vackra språk. Som ett bevis på att hon har lyckats har hon gett ut Med andra ord, sin italienska debut (svensk översättning: Helena Monti).
Att som författare bestämma sig för att skriva en bok på ett språk som man mycket mödosamt har erövrat i vuxen ålder, är lika våghalsigt som imponerande. Men samtidigt är det i Lahiris fall helt rätt eftersom hon i den här boken ägnar sig åt problematiken som ett språkbyte, av vilket skäl det än må vara, innebär. Vem är vi och hur uppfattas vi av omgivningen beroende på vilket språk som kommer ur våra munnar?
Med andra ord handlar om mer än bara äventyret med att lära sig ett främmande språk i vuxen ålder. Den handlar om mer än mödan att förstå det nya språkets alla olika nyanser. Den handlar om mer än Lahiris kärlek till italienskan.
Med andra ord är i allra högsta grad en bok om identitet och hur vi byter personlighet i och med att vi byter språk. Hur uppfattas vi av omgivningen när vårt utseende inta matchar det språk vi använder (Lahiri är numera bosatt i Italien och folk förväntar sig inte att en kvinna med indiskt utseende kan italienska)? Självklart berättar hon också om sina erfarenheter som tvåspråkig och om hur det är när ett språk är kopplat uteslutande till föräldrahemmet och ett annat till alla övriga sammanhang. Det är ett identitetsproblem och ett känslomässigt problem.
Eftersom jag själv har erövrat svenskan som mitt andraspråk först som vuxen och min son är tvåspråkig och jag kan åtminstone ytterligare ett främmande språk perfekt, finns det mycket som jag känner igen i boken. Jag nickade instämmande många gånger under läsningens gång, särskilt i kapitlet i vilket hon resonerar kring detta med modersmålet och andraspråket. Oj oj oj, så rätt hon har.
Lahiri skriver enkelt och med en direkthet som går rakt in. Den relativa språkenkelheten har att göra med att hon skrev boken på italienska och därför inte hade samma språkliga verktyg till hands som om hon hade skrivit på engelska, men samtidigt ger det henne en möjlighet att presentera sina erfarenheter, tankar och upplevelser utan onödigt språkligt emballage. Själva kärnan blir, så att säga, synlig direkt. Det är bra. Jag tycker om det. För välskriven är boken ändå.
Och de två novellerna? De håller sig till ämnet, men skönlitterärt. Det var roligt och intressant att få ta del av Lahiris skrivprocess på italienska, hur det var att tänka ut och skriva ner berättelserna på italienska och hur språkbytet påverkade berättandet. Hon jämför språkbytet med att lämna ett stort och rymligt hus och i stället bosätta sig på gatan. Hon attraheras av det okända och osäkra, känner att det på ett oväntat sätt främjar kreativiteten i skrivandet.
Med andra ord är en liten pärla, en utsökt godisbit, en kärleksförklaring till den företeelsen som vi kallar språk. Språket som är både en mur och en dörr.
Köp boken på t.ex. Bokus
