En av Nordens bästa författare, Jón Kalman Stefánsson (f.
1963), är tillbaka med en ny roman på svenska, Fiskarna har inga fötter (övers. John Swedenmark). Han är en flerfaldigt belönad författare och den som ofta
representerar Island när det gäller nomineringar till Nordiska rådets
litteraturpris. Stefánssons litterära genombrott kom med romanen Sommarljus,
och sen kommer natten (2008) men det var först med Trilogin om pojken (2010,
2011, 2013) som han blev allmänt känd.
Få andra kan omvandla livet till berättelser så som Stefánsson.
”För så ligger det till”, tänker berättarjaget i romanen, ”att alla händelser i
det förflutna, de små såväl de stora, de smutsiga och de vackra, skratt och
beröringar, alltsammans blir förr eller senare avblåst, döms till att glömmas
bort, döms till döden, till radering, men enbart därför att ingen minns det,
aldrig tänker på det, eller tar vara på det, och därmed blir allt som vi
upplevde så småningom till ingenting, inte till luft ens, vilket är så bittert,
ett stort slöseri, och driver oss hän mot meningslösheten.” Detta är
anledningen till att författaren anropar oss med sin berättelse om Ari och hans
släkt under ett helt sekel.
Förutom i nutid utspelar sig romanen på 80-talet när författaren
och poeten Ari var ung, samt ”förr i tiden” när farmor Margrét och farfar Oddur
var unga, hon en drömmare, han storfiskare. Att åka ut på havet för att fiska
var ”förr i tiden” lika nödvändigt som livsfarligt, men böcker och poesi var
endast livsfarliga. I nuet är fiskekvoterna och finanskrisen värst.
Skådeplatsen är Keflavik, de tre kardinalväderstreckens
plats – vindens, havets och evighetens. Keflavik är svart lava, saltfisk och torrfisk.
Militärbasen, flygplatsen och amerikanska stridsplan.
För att hitta vad Ari en gång har förlorat, återvänder han
efter ett halvt liv till Keflavik och minnena som legat i bakhåll överrumplar
honom plötsligt. Hur kunde han kasta bort kärleken, detta underverk, bara för
att han tyckte att äktenskapet förvandlades till ”nollställda tisdagar” och
slentrian?
Fiskarna har inga fötter är en roman om att söka, finna och
tappa bort kärleken. Det är en berättelse om de små ögonblicken i livet som kan
komma att visa sig vara de mest värdefulla för att de utgör kittet i släktens
historia. Samtidigt är boken en levande gestaltning av Keflavik och dess
utveckling. Stefánssons språk med bilder vävda av lika delar himmel, berg, hav
och människohjärtan är lika böljande och poetiskt vackert som alltid.
(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren och Sörmlands Nyheter 2015-03-24.)
