torsdag, april 09, 2015

Fiskarna har inga fötter

En av Nordens bästa författare, Jón Kalman Stefánsson (f. 1963), är tillbaka med en ny roman på svenska, Fiskarna har inga fötter (övers. John Swedenmark). Han är en flerfaldigt belönad författare och den som ofta representerar Island när det gäller nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris. Stefánssons litterära genombrott kom med romanen Sommarljus, och sen kommer natten (2008) men det var först med Trilogin om pojken (2010, 2011, 2013) som han blev allmänt känd.

Få andra kan omvandla livet till berättelser så som Stefánsson. ”För så ligger det till”, tänker berättarjaget i romanen, ”att alla händelser i det förflutna, de små såväl de stora, de smutsiga och de vackra, skratt och beröringar, alltsammans blir förr eller senare avblåst, döms till att glömmas bort, döms till döden, till radering, men enbart därför att ingen minns det, aldrig tänker på det, eller tar vara på det, och därmed blir allt som vi upplevde så småningom till ingenting, inte till luft ens, vilket är så bittert, ett stort slöseri, och driver oss hän mot meningslösheten.” Detta är anledningen till att författaren anropar oss med sin berättelse om Ari och hans släkt under ett helt sekel.

Förutom i nutid utspelar sig romanen på 80-talet när författaren och poeten Ari var ung, samt ”förr i tiden” när farmor Margrét och farfar Oddur var unga, hon en drömmare, han storfiskare. Att åka ut på havet för att fiska var ”förr i tiden” lika nödvändigt som livsfarligt, men böcker och poesi var endast livsfarliga. I nuet är fiskekvoterna och finanskrisen värst.

Skådeplatsen är Keflavik, de tre kardinalväderstreckens plats – vindens, havets och evighetens. Keflavik är svart lava, saltfisk och torrfisk. Militärbasen, flygplatsen och amerikanska stridsplan.
För att hitta vad Ari en gång har förlorat, återvänder han efter ett halvt liv till Keflavik och minnena som legat i bakhåll överrumplar honom plötsligt. Hur kunde han kasta bort kärleken, detta underverk, bara för att han tyckte att äktenskapet förvandlades till ”nollställda tisdagar” och slentrian?

Fiskarna har inga fötter är en roman om att söka, finna och tappa bort kärleken. Det är en berättelse om de små ögonblicken i livet som kan komma att visa sig vara de mest värdefulla för att de utgör kittet i släktens historia. Samtidigt är boken en levande gestaltning av Keflavik och dess utveckling. Stefánssons språk med bilder vävda av lika delar himmel, berg, hav och människohjärtan är lika böljande och poetiskt vackert som alltid.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren och Sörmlands Nyheter 2015-03-24.)


Köp boken på t.ex.  Bokus eller AdLibris.