Romanen rör sig över flera tidsplan: i början av boken möter vi en medeltida bödel som sitter på en krog och sätter skräck i de övriga gästerna, i mitten förkroppsligar bödeln nazismens ondska och i slutet har bödeln just korsfäst Jesus. Ibland flyter de olika tidsplanen samman, ibland skrämmer bödeln människorna, ibland blir han hyllad och beundrad av dem.
Bödeln rör sig genom sekler, lika evig som ondskan. För ondskan är evig, den dyker upp i varje ny tid, byter skepnad vid behov men försvinner aldrig, för den är en del av mänskligheten. När blir människan ond? Eller föds vi onda? Är ondskan en mänsklig egenskap som tar sig uttryck under vissa omständigheter? Svåra frågor.
Det finns ett avsnitt i slutet av boken som är enormt starkt och som även Jonas Gardell omnämner i sitt förord. Det är nämligen så att bödeln lämnar världen eftersom han är trött på allt det onda, allt förspillt blod, alla fasor och all smärta. Han beger sig till Gud för att klaga och "säga upp" sig från tjänsten som bödel men får inget gehör. Gud bryr sig inte. Och det är ett tufft budskap som författaren ger. Det är modigt av Lagerkvist att anklaga Gud för att han är slapp och inte bryr sig om människors lidande. Det är hemskt att Gud väljer att helt ignorera bödelns klagan. Han lyssnar inte, han tittar inte ens åt hans håll. Om inte ens Gud vill lyssna, vem gör det då? Ingen.
"Hör du! Jag har fått nog av min bödelsyssla! Jag står inte ut med det mer! Jag kan inte leva i blod och i fasor, i allt som du låter ske! Och vad är det för mening med det, kan du säga det! Jag har tjänat troget och gjort allt vad jag förmår, nu förmår jag inte mer! Jag orkar inte med det här längre! Det får räcka nu! Hör du det!
Men han såg mig inte. Hans kupiga ögon stirrade ödsliga och tomma ut i rummet, som i en öken. Jag fylldes av skräck och en outhärdlig förtvivlan. - I dag har jag korsfäst din egen son! skrek jag vild och rasande åt honom. Men han ändrade inte ett drag i sitt hårda, okänsliga ansikte. Det var som hugget ut ur en sten.
Jag stod där i tystnaden och kylan och kände evighetens vind isa genom mig. Det fanns ingenting att göra. Ingen att tala med. Ingenting. Jag fick ta min bila igen och gå tillbaka samma väg."Bödeln blir grundligt sviken vid sista instansen och jag undrar om det enda som kanske återstår för honom efter det är att bli rättshaverist och börja plåga mänskligheten av ren frustration. I det här läget tycker jag uppriktigt synd om bödeln. Det är också något som är märkligt och mäktigt med den här romanen - att mina känslor för bödeln skiftar från avsky till sympati allt efter som berättelsen pågår. I evigheten som bödeln känner isa genom sin kropp ser han all framtida ondska svepa över världen, ända fram till det ögonblick som är romanens nu, nämligen 1933 i Tyskland då nazismen är på frammarsch och författaren låter oss ana att ondskan varken har några gränser eller slut. Det är ett mycket obehagligt budskap. På det viset är Pär Lagerkvists roman från 1933 fortfarande aktuell.
Att läsa Bödeln är en stark litterär upplevelse. Boken finns också som ljudbok i en fantastiskt lyckad uppläsning av Magnus Roosman.
Köp boken på t.ex. Bokus
