Kattdjur i närheten av Den afrikanska farmen

Läsning av Den afrikanska farmen av Karen Blixen pågår, om än inte med den fart jag skulle önska. Kom också på att jag hade glömt fotot och inledningsmeningen, så här kommer de båda.

Kattdjur i närheten av Den afrikanska farmen

Första meningen är: "Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong."

Crème fraiche som kylvara?

Ett loppisfynd ganska så nyligen blev Suzanne Brøggers självbiografiska roman Crème fraiche som kom på 70-talet och är idag en modern klassiker.

Crème fraiche som kylvara

Första meningen är: "Jag flyger i mörker och skriver en bok på mitt lilla tigerblock."

På sidan 19 har strukit under dessa kloka rader:

Det finns kanske många som tror att om man har fått den uppfostran jag har fått, så blir man en riktig enstöring "som inte kan fungera i grupp"! Det kan jag alldeles utmärkt men det kommer för fan an på vad gruppen företar sig.

Annars har jag boken också som ljudbok i uppläsning av sångerskan Nina Persson, så jag lyssnar mest. Eller ska göra, för jag är bara i början.

Radioföljetong: Ljudet av sådant som faller

En av fjolårets bästa böcker var enligt mig romanen Ljudet av sådant som faller av den colombianske författaren Juan Gabriel Vásquez (läs min recension här). Sedan förra veckan sänds boken som radioföljetong i SR P1:

Den unge universitetsläraren Antonios tonårstid är liksom en hel generation colombianers, präglad av att landet plågats av politisk instabilitet, mord och knarkkartellernas terror. I mitten av 90-talet på en biljardhall i Bogota möter han den besynnerlige piloten Ricardo Laverde. Det kommer att bli en kort men avgörande vänskap. Några månader senare blir Laverde skjuten på öppen gata och Antoni skadas svårt i samband med attentatet.

Samtliga 25 avsnitt finns redan tillgängliga på webben. Uppläsaren är Kardo Razzazi.

 

Mumin och huvudvärksdagarna

Det har varit en jobbig vecka med en del huvudvärk, migränmedicin och soffliggande med slutna ögon och det är inte slut än, tyvärr. För att få tiden att gå och för att hålla humöret uppe lyssnar jag på Muminböcker i Mark Levengoods uppläsning, det är roligt. Är inne på en tredje. Började med omlyssningen av Sent i november och tog sedan Trollkarlens hatt. Idag lyssnar jag på Muminpappans memoarer. Någon annan läsning blir det inte av, inte mycket i alla fall. På sin höjd några enstaka sidor då och då - men har faktiskt läst Nalle Puh. Det är tur att Puh och Mumin finns, de hjälper en uttråkad och frustrerad vuxen människa att behålla förståndet och hopp om livet. Vad "läser" du när du inte kan läsa?

Med andra ord

Gillar du språk? Gillar du dessutom författaren Jhumpa Lahiri vars senaste bok på svenska var den mycket fängslande romanen Sankmark (här)? Då är boken Med andra ord absolut något för dig. Jag har sträckläst och vikt hundöron som besatt.

Med andra ord är en essäsamling som även innehåller två noveller och titeln kan tolkas bokstavligen eftersom Jhumpa Lahiri har skrivit den med andra ord än de som blivit henne givna i form av modersmålet (som är bengali) och engelska (som är hennes andraspråk som blivit förstaspråk). Lahiri har nämligen skrivit boken på italienska. Varför? Helt enkelt därför att hon som tjugoåring hade förälskat sig i italienskan och bestämde sig för att bemästra detta vackra språk. Som ett bevis på att hon har lyckats har hon gett ut Med andra ord, sin italienska debut (svensk översättning: Helena Monti).

Att som författare bestämma sig för att skriva en bok på ett språk som man mycket mödosamt har erövrat i vuxen ålder, är lika våghalsigt som imponerande. Men samtidigt är det i Lahiris fall helt rätt eftersom hon i den här boken ägnar sig åt problematiken som ett språkbyte, av vilket skäl det än må vara, innebär. Vem är vi och hur uppfattas vi av omgivningen beroende på vilket språk som kommer ur våra munnar?

Med andra ord handlar om mer än bara äventyret med att lära sig ett främmande språk i vuxen ålder. Den handlar om mer än  mödan att förstå det nya språkets alla olika nyanser. Den handlar om mer än Lahiris kärlek till italienskan.

Med andra ord är i allra högsta grad en bok om identitet och hur vi byter personlighet i och med att vi byter språk. Hur uppfattas vi av omgivningen när vårt utseende inta matchar det språk vi använder (Lahiri är numera bosatt i Italien och folk förväntar sig inte att en kvinna med indiskt utseende kan italienska)? Självklart berättar hon också om sina erfarenheter som tvåspråkig och om hur det är när ett språk är kopplat uteslutande till föräldrahemmet och ett annat till alla övriga sammanhang. Det är ett identitetsproblem och ett känslomässigt problem.

Eftersom jag själv har erövrat svenskan som mitt andraspråk först som vuxen och min son är tvåspråkig och jag kan åtminstone ytterligare ett främmande språk perfekt, finns det mycket som jag känner igen i boken. Jag nickade instämmande många gånger under läsningens gång, särskilt i kapitlet i vilket hon resonerar kring detta med modersmålet och andraspråket. Oj oj oj, så rätt hon har.

Lahiri skriver enkelt och med en direkthet som går rakt in. Den relativa språkenkelheten har att göra med att hon skrev boken på italienska och därför inte hade samma språkliga verktyg till hands som om hon hade skrivit på engelska, men samtidigt ger det henne en möjlighet att presentera sina erfarenheter, tankar och upplevelser utan onödigt språkligt emballage. Själva kärnan blir, så att säga, synlig direkt. Det är bra. Jag tycker om det. För välskriven är boken ändå.

Och de två novellerna? De håller sig till ämnet, men skönlitterärt. Det var roligt och intressant att få ta del av Lahiris skrivprocess på italienska, hur det var att tänka ut och skriva ner berättelserna på italienska och hur språkbytet påverkade berättandet. Hon jämför språkbytet med att lämna ett stort och rymligt hus och i stället bosätta sig på gatan. Hon attraheras av det okända och osäkra, känner att det på ett oväntat sätt främjar kreativiteten i skrivandet.

Med andra ord är en liten pärla, en utsökt godisbit, en kärleksförklaring till den företeelsen som vi kallar språk. Språket som är både en mur och en dörr.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Veckans mumindagar

En efter en tas muminmuggarna i bruk, efter läge och humör.

Måndag: Mårran - det är jag det. Har huvudvärk, men åker och jobbar. 

Onsdag:  Muminmamman pluggar. Huvudvärk. Och feber?

Torsdag:  Jag behöver en kram. Huvudvärk.

Fredag: Vad står på? Polisen är här! Och migrän.

Världsbokdagen idag - jag firar med att ...

... läsa Nalle Puh och beställa ytterligare fyra stycken muminmuggar.

Att fira världsbokdagen med att läsa Nalle Puh är inte alls det sämsta, tycker jag. Boken publicerades för första gången år 1926 och är hittills såld i över tjugo miljoner exemplar. Lille Puh är i sanning världsberömd.

Dels orkar jag inte läsa något tyngre idag, dels är Nalle Puh min stora kärlek, dels passar den alltid för en omläsning, dels förbereder jag mig inför Bokcirkeln i Lundströms bokradio på lördag. Det programmet ser jag fram emot.

När ungdomen gillar böcker...

När ungdomen gillar böcker, kan deras klotter se ut så här:

Torsdag till lördag stod jag i SFI:s monter på kommunens inspirationsmässa och tillsammans med några kollegor visade jag hur vi undervisar med hjälp av smartboards och surfplattor. Igår kom en flicka som var kanske 9 år gammal och bad om att få rita lite på tavlan. Hennes budskap var solklart. Och jag håller med. 

Rena rama Mumindalen i köksskåpet

Åtta nya muminmuggar i köksskåpet. I mitt köksskåp! Jag är lycklig. "Mumin på äventyr" och senaste numret av ViLäser fick göra mig sällskap vid frukosten i morse.

Gårdagens tv: en magisk Bruno K Öijer

Som veckans föreställning igår sände svt 2 Bruno K Öijers föreställning som han turnerade med under hösten och vintern. Om du missade programmet, försök att se föreställningen på webben innan den tas bort den 18 maj. Öijer är otroligt bra. Karln är ordens och rytmens magiker och upplevelsen han bjuder på är svår att beskriva. Under en och halv timme var jag stum av beundran.

Bruno K Öijer, läs gärna mer på hans hemsida brunok.se 

Lila hibiskus

Lila hibiskus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman från 2003 men som som den roman utan bäst-före-datum den är, är den lika aktuell och läsvärd nu som för tolv år sedan. Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag beundrar henne väldigt mycket, både som författare och kvinna. Hon har lite av en idolstatus för mig och i och med Lila hibiskus (övers. Ragnar Strömberg) har jag nu läst allt av henne som finns översatt till svenska: romanerna En halv gul (här) sol och Americanah (här) samt novellsamlingen Det där som nästan kväver dig (här).

Den här romanen handlar om en familj som går i bitar. Att den kommer att göra det och även av vilka anledningar kan man ana ganska tydligt redan i inledningsmeningen:

Allt började gå i bitar hemma hos oss när min bror Jaja inte gick till nattvarden och Papa kastade sin tunga mässbok tvärsöver rummet och slog sönder figurinerna i étagèren.

Pappan i familjen är en tragisk dubbelnatur. Dels är han djupt kristen och som sådan skänker han gärna pengar till välgörenhet, dels driver han en tidning genom vilken han slåss mot fattigdom, förtryck och korruption. För alla utanför familjen är han en rättskaffens man, en god man. För familjen är han en plågoande som misshandlar. Han slår sin fru, hans slår sin son, han slår sin dotter. Han slår brutalt. Han bränner sina barns fötter med kokande vatten när de inte beter sig som han har tänkt sig att de skulle göra.

Berättarjaget är den femtonåriga flickan Kambili som berättar om sin familjs tragiska väg mot sönderfall och genom hennes berättelse växer en hemsk bild av fadern fram. Det är smärtsamt att läsa hur faderns föreställningar om rätt och fel och gott och ont antar alldeles konstiga och galna proportioner och hur han i sina barn försöker inpränta sina förvridna uppfattningar om vad det innebär att vara en god kristen.

Chimamanda Ngozi Adichie bygger gradvis upp obehagskänslan hos läsaren, allt liksom stegrar sig tills man inser vidden av faderns brutalitet. Samtidigt lyckas författaren också mycket bra med att skildra det ökade motståndet hos framför allt Kambilis lillebror Jaja och till slut står det klart att det måste komma någon typ av revolt eller motståndshandling, kosta vad det vill. När känslan av att nu är det nog infinner sig, kulminerar berättelsen.

Lila hibiskus är en gripande och stark feel bad bok som är välskriven, även om den förstås inte kommer ens i närheten av exempelvis En halv gul sol. Ändå finns här embryot till det stora och viktiga författarskap som Adichies böcker har kommit att innebära idag, tolv år senare.


Två andra bokbloggare som har läst boken är: Lyrans noblesser och Dagens bok.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris. Finns i pocket.

Bokcirkeln i Lundströms bokradio ska läsa Nalle Puh

Det blir storlitteratur på tapeten när Bokcirkeln i Lundströms bokradio läser Nalle Puh under tre lördagar med start den 25 april. Så glad jag blir, det är verkligen ett jätteroligt bokval. Jag älskar nämligen den här boken, vet inte hur många gånger jag har fått tröst och råd av Puh som jag betraktar som en stor filosof trots att några elaka tungor har spridit ryktet att han bara skulle vara en dum, gammal nallebjörn. Skeptikern och pessimisten Ior är också en goding att hålla av.

Jag tar fram boken för att börja läsa kap 1-5

Författarna Lars Gustafsson och Frida Nilsson läser boken tillsammans med Marie Lundström och diskuterar den under sammanlagt tre träffar. Läsplanen finns redan på facebook och ser ut som följer:

Vi läser A.A Milnes bok Nalle Puh från 1926 med tio kapitel om Nalle Puh.

Träff 1 lö 25/4: Läs tom kapitel 5 I vilket Nasse möter en Heffaklump

Träff 2 lö 2/5: Läs tom kapitel 8 I vilket Christoffer Robin leder en expotition till Nordpolen

Träff 3 lö 9/5: Vi möts på bokens sista sida och går i mål! 

Det kommer att bli hur kul som helst. Är du med?

Eskilstuna blir en fristad för förföljda författare

Staden där jag bor, Eskilstuna, blir en fristad för förföljda författare (läs mer här). Jag är glad åt denna nyhet och tycker att det var på tiden att politikerna äntligen har enats i frågan (det har varit en del pinsamt tjafs) och fattat det här positiva beslutet som kommer att bli ett kulturellt lyft för en stad som annars mest ser sig själv som en idrottsstad.

Vilken författare det blir som får sin fristad i Eskilstuna kommer att avslöjas i höst.

Det lite roliga i sammanhanget är Eskilstunas epitet och "reklamslogan" har länge varit Eskilstuna - den stolta fristaden. Benämningen anspelar visserligen på och bottnar i stadens industriella historia som Fristad för hantverkare och småföretagare som under 1700-talet ägnade sig åt järn-, malm- och metallförädling, men nu kan innebörden komma att utvidgas. Eskilstuna - den stolta fristaden för förföljda författare.

Varje dag är tjuvens dag

En av 2013-års bästa romaner var Öppen stad av den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole (f. 1975) och därför är utgivningen av Varje dag är tjuvens dag något många läsare har sett fram emot i vår. Varje dag är tjuvens dag är egentligen författarens första bok, men den andra på svenska (övers. Ragnar Strömberg).

Böckerna har flera likheter men är samtidigt varandras spegelbilder. Medan Öppen stad är en flanörsroman i New York miljö där en ung nigerian som har en nigeriansk far och en tysk mor vandrar omkring på stadens gator, genomlever en kris och känner sig utanför både bland de vita och de svarta, är Varje dag är tjuvens dag en berättelse om en nigerian som efter femton år i USA återvänder temporärt till hemstaden Lagos. Eftersom han har sina rötter i Nigeria, är blicken som han betraktar landet med riktad inifrån och den är en blandning av såväl ömhet som kritik.

Jaget, som kanske är författaren själv, jämför sina barndomsminnen med vad han ser och upplever i nuet och märker att knappt någonting har förändrats till det bättre. Å ena sidan träffar han sin familj och vänner, å andra sidan möter han korruption och ett beskyddarsamhälle där internetcaféer är fulla av män författande Nigeriabrev och där våld försiggår öppet överallt. Han ser på detta med turistens ögon men försöker också att utifrån den inföddes historiska, kulturella och sociala referensramar lista ut orsakerna, vilket är intressant. Det är ingen vetenskaplig samhällsanalys som Cole ger oss, utan en tänkande individs syn på sitt land.

En stor del av romanen handlar om nigerianernas historielöshet och oviljan att framför allt göra upp med sitt koloniala arv. Jaget reflekterar kring konstens betydelse för ett samhälle, liksom kring konsekvenserna av att nästan ingen i Nigeria läser böcker. I en sådan idéfattig miljö frodas lätt olika religiösa strömningar och inte undra på att prästerna är mäktiga och stenrika. Människor är liknöjda, hängivna sina gudar och har en världsbild där bön är en fullgod huskur mot precis allt. Jagets personliga huvudfråga är om han orkar flytta tillbaka till Nigeria eller om han hellre ska stanna där han är.

Varje dag är tjuvens dag är en blandning av roman, foto och essä, en essäroman med bilder. Den är lätt att sträckläsa men den har också en tyngd som gör den till en viktig läsning. Jag har fått en mycket mer nyanserad bild av Nigeria än den som förmedlas i nyhetssändningar och domineras av inslag om islamism och Boko Haram.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren och i Sörmlands nyheter 2015-03-31.)

Öppen stad recenserade jag här.

Också bokbloggaren Hermia Says har redan hunnit läsa Varje dag är tjuvens dag .

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris. Finns även som e-bok.

Vilken bok står på tur nu? Jag drar en andra lapp ur burken.

För andra gången låter jag min TBR-burk bestämma vilken bok jag ska börja läsa. Jag drar fram en lapp ur burken med hyllvärmarna och på den läser jag titeln till en klassiker....




Inledningsmeningen till denna klassiker avslöjar genast vilken roman det är frågan om:

"Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong."

Jag älskar filmen och ser verkligen fram emot läsningen. Har du läst boken?

Sträckläser, tar bilder och viker hundöron

Idag har jag sträckläst Jhumpa Lahiris alldeles nyutkomna essäbok (med två noveller i) Med andra ord. Medan innehållet lockade till vikande av hundöron, lockade omslaget till fotografering. Men för att få veta mer om boken får du vänta till den 22 april som är första recensionsdag. Den som väntar på nåt gott... 

Första meningen: "Jag vill ta mig över en liten sjö."

När boken väl är utläst, ser den ut så här.

Lundströms bokradio om litteraturen som bruksanvisning

Lördagar betyder Lundströms bokradio i SR P1 och den här morgonen var inget undantag. Bokradion har påsklov men sände ett program i morse ändå och det var ett mycket trevligt sådant: om litteraturen som bruksanvisning att bygga sina förhoppningar kring. Det talades om flera "livsnödvändiga" böcker och det var mycket inspirerande att lyssna på samtalen.

"Det handlar om de allra mest nödvändiga böckerna. De livsavgörande böckerna. Böcker man bär med sig närmast kroppen som en livförsäkring."

Jag blev mycket frestad att köpa Malina av Ingeborg Bachmann (inslaget om den boken börjar 22.31 in i programmet). Lundströms bokradio kommer att ruinera mig, är jag rädd.

Förlorade själar

Romanen Förlorade själar av Nadifa Mohamed för oss till det sena 80-talets Somalia och berättelsen är en skönlitterär nyckel till det våldsamma inbördeskrig som då utbröt och fortfarande rasar i Somalia och som är orsaken till det sammanbrott landet befinner sig i idag. I grunden finns konflikten mellan Somalia och Etiopien om vem som har rätt till Ogaden-provinsen. Efter ett misslyckat försök att få tillbaka Ogaden 1979 slutade Sovjetunionen att stötta den kommunistiska regimen i Somalia och samtidigt började landets otaliga klaner att ihärdigt bekämpa diktaturen men också att slåss mot varandra.

Mot denna historiska bakgrund skildrar Nadifa Mohamed (som själv har sina rötter i Somalia) tre personers öden. Det är den nioåriga föräldralösa flickan Deqo, född i ett flyktingläger och utsatt för svält och misshandel, det är änkan Kawsar som en dag försöker hjälpa Deqo och själv blir misshandlad och svårt skadad under ett polisförhör i fängelset och det är soldaten Filsan som desperat försöker hålla fast vid regimens ideologi och som är den som orsakar Kawsans bäckenbottenfraktur.

De tre kvinnliga karaktärernas väg korsas hastigt i början av romanen men de förblir namnlösa främlingar för varandra ända tills de möts på nytt i slutet av romanen, när kriget för de samman och de plötsligt blir oumbärliga för varandra. Där emellan berättar författaren om en person i taget, i var sitt kapitel betitlat med deras namn. I dessa kapitel skildras Deqos, Kawsars och Filsans liv fram till det som är romanens nu. Deras liv är mycket olika varandra men alla tre bär på en mängd personliga sorger och individuella erfarenheter. Skildringen av deras livsvillkor ger också en liten inblick i det somaliska samhället under 60- och 70-talen och hur flickors och kvinnors ställning var då. Flickan Deqos öde är förstås sorgligt och det är synd om Filsan på grund av hennes vilsenhet, men den gamla Kawsans berättelse är enligt min åsikt den allra mest gripande i sin tragik. För mig är Kawsan den enda, riktigt levande karaktären i boken.

Omskärelse har naturligtvis sin plats i den här historien, liksom missfall och barnafödande, menstruation och kvinnlig sexualitet och därför har jag läst boken i första hand som en roman om kvinnoliv och kvinnans villkor på en annan plats och i en annan tid, snarare än som en skildring av ett krigshärjat lands historia. För mig som dagligen möter somalier i mitt arbete har läsningen av Förlorade själar varit mycket värdefull.

Språkligt och stilistiskt är texten ojämn, det finns både toppar och dalar och karaktären Filsan kommer jag till exempel aldrig riktigt nära, antagligen på grund av författarens sätt att presentera regimens ideologi via hennes mun. Men trots att Förlorade själar inte är något skönlitterärt mästerverk är den en viktig och fängslande läsning. Man läser olika böcker av olika anledningar. Denna ska man läsa för att den är en betydelsefull detalj i vår bild av omvärlden. Att det finns tiotusentals somaliska flyktingar i Sverige gör den här romanen än mer angelägen. Som en förklaring. Som en påminnelse.

Översättning till svenska: Christina Stalby


Två andra som har läst Förlorade själar är: Annika Koldenius och  Kulturkollo.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

En Cortázar om dagen: etapp 1 (Den andra stranden)

Jag håller på att läsa Julio Cortázars noveller för fullt, om än i långsam takt, just så som jag har bestämt mig för att göra. En om dagen är standard trots att mindre avvikelser har förekommit.

Jag har läst ut novellerna i Den andra stranden (s 21-113) som är den inledande samlingen i Volym 1 och innehåller Cortázars ungdomstexter från åren 1937-1945, utgivna postumt 1994. Det är allt som allt tretton noveller här och fem av dem fastande jag särskild för: Vampyrens son, Händerna som växer, Pussel, Häxa och Stjärnstädarna. De är häftiga berättelser med ibland tillskruvat och lite lätt surrealistiskt innehåll, skrivna på ett koncentrerat språk. Ta gärna dessa fem som ett säkert tips och smakprov.

Något jag reagerat på är novellernas inlednings- och avslutningsmeningar som jag anser är briljanta i sin enkelhet och direkthet. Min absoluta favoritinledning i den här omgången är den här: "Ni hade skött det hela så skickligt att ingen, inte ens den döde, skulle ha kunnat anklaga er för mordet." (Pussel). Fast meningar som "Hon låter stickorna falla ner i knät" (Häxa), "Han hade inte provocerat" (Händerna som växer), "Antagligen visste alla spöken att Duggu Van var en vampyr" (Vampyrens son) eller "Delia hade ont i händerna" (Delia, det ringer) är också exempel på hur Cortázar kastar oss rakt in något som verkar pågå för fullt och som gör att i alla fall jag reagerar med stor nyfikenhet på vad det är för något som händer och som jag riskerar att missa om jag inte genast läser vidare. Slutmeningarna vill jag naturligtvis inte återge här, det vore att förstöra läsnöjet för er som kanske vill ge sig i kast med texterna men många gånger utgör de den perfekta slutklämmen som fått mig att tänka tankar i stil med att det var som f..n.

Så här långt karakteriseras novellerna av annorlunda verkligheter eller fantasivärldar som skildras som om de var fullt verkliga och helt vanliga, där jaget tycks uppleva något som sedan visar sig vara en dröm eller där subjektet visar sig vara objektet i stället. I vilket fall som helst verkar världen vara ett farligt och oberäkneligt ställe. Jag gillar det. Det finns ett litet smakprov från boken att läsa här.

Det finns en förlossningsscen i slutet på Vampyrens son som är en höjdare och ögonblicket när mannen i Händerna som växer inser hur saker och ting ligger till är också mycket bra gestaltat (apropå sista meningen). Novellen Pussel är en brevnovell och mottagaren är den skicklige mördaren som erhåller brevet i fängelset. Hur gick det till om inte ens offret hade kunnat misstänka något? I Häxa som handlar om just en häxa växer obehaget sakta fram tills det kulminerar i slutet så att man själv nästan upplever kylan från marken fortplanta sig i kroppen. I Stjärnstädarna förflyttar vi oss ut i universum där ett nystartat företags brigader har som uppgift att städa upp på stjärnorna och noggrant rensa bort allt som inte passar i systemet eller inte är i samspel med företagsledningens propaganda. Här finns det ett tydligt politiskt budskap och kritik av hur diktaturer beter sig.

Nu ska jag läsa vidare, åtta noveller i samlingen Bestiarium väntar.

Fiskarna har inga fötter

En av Nordens bästa författare, Jón Kalman Stefánsson (f. 1963), är tillbaka med en ny roman på svenska, Fiskarna har inga fötter (övers. John Swedenmark). Han är en flerfaldigt belönad författare och den som ofta representerar Island när det gäller nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris. Stefánssons litterära genombrott kom med romanen Sommarljus, och sen kommer natten (2008) men det var först med Trilogin om pojken (2010, 2011, 2013) som han blev allmänt känd.

Få andra kan omvandla livet till berättelser så som Stefánsson. ”För så ligger det till”, tänker berättarjaget i romanen, ”att alla händelser i det förflutna, de små såväl de stora, de smutsiga och de vackra, skratt och beröringar, alltsammans blir förr eller senare avblåst, döms till att glömmas bort, döms till döden, till radering, men enbart därför att ingen minns det, aldrig tänker på det, eller tar vara på det, och därmed blir allt som vi upplevde så småningom till ingenting, inte till luft ens, vilket är så bittert, ett stort slöseri, och driver oss hän mot meningslösheten.” Detta är anledningen till att författaren anropar oss med sin berättelse om Ari och hans släkt under ett helt sekel.

Förutom i nutid utspelar sig romanen på 80-talet när författaren och poeten Ari var ung, samt ”förr i tiden” när farmor Margrét och farfar Oddur var unga, hon en drömmare, han storfiskare. Att åka ut på havet för att fiska var ”förr i tiden” lika nödvändigt som livsfarligt, men böcker och poesi var endast livsfarliga. I nuet är fiskekvoterna och finanskrisen värst.

Skådeplatsen är Keflavik, de tre kardinalväderstreckens plats – vindens, havets och evighetens. Keflavik är svart lava, saltfisk och torrfisk. Militärbasen, flygplatsen och amerikanska stridsplan.

För att hitta vad Ari en gång har förlorat, återvänder han efter ett halvt liv till Keflavik och minnena som legat i bakhåll överrumplar honom plötsligt. Hur kunde han kasta bort kärleken, detta underverk, bara för att han tyckte att äktenskapet förvandlades till ”nollställda tisdagar” och slentrian?

Fiskarna har inga fötter är en roman om att söka, finna och tappa bort kärleken. Det är en berättelse om de små ögonblicken i livet som kan komma att visa sig vara de mest värdefulla för att de utgör kittet i släktens historia. Samtidigt är boken en levande gestaltning av Keflavik och dess utveckling. Stefánssons språk med bilder vävda av lika delar himmel, berg, hav och människohjärtan är lika böljande och poetiskt vackert som alltid.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren och Sörmlands Nyheter 2015-03-24.)

Köp boken på t.ex.  Bokus eller AdLibris.

Älskade "Lille prinsen" i nyöversättning - efter 63 år

En av mina bästa älsklingsböcker som har följt med mig från barndomen långt upp i vuxenåldern och fortfarande är med och finns nära till hands, är Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry. Eller Den lille prinsen som boken heter i bokförlaget Modernistas nyöversättning. Boken har kommit ut nu i vår och är den första nya svenska översättningen på 63 år, gjord direkt från det franska originalmanuset av översättarna Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. 63 år är en hög ålder för en litterär översättning, så satsningen är säkert välbehövlig. Jag kanske borde ha kollat hur texterna skiljer sig innan jag började skriva det här blogginlägget, men den jämförelsen får ske en annan gång. Jag har inte läst nyöversättningen ännu, utan vill bara tipsa er om att den finns.

Min gamle prins tillsammans med den nya

Jag tycker att det är jätteroligt att boken kommer ut på ett "vuxenförlag" för den har alltid varit ålderslös för mig och jag har upptäckt många intressanta tankar och uppslag i berättelsen först som vuxen. Enligt förlagets information har illustrationerna restaurerats digitalt för att bättre efterlikna författarens originalakvareller och när jag jämför bilderna i den gamla utgåvan med den nya, ser jag faktiskt en märkbar skillnad. I nyutgåvan är teckningarna mer akvarelllika. Också formatet och typsnittet är tänkta att efterlikna förstautgåvan från 1943. Boken är vacker, också när man tar av omslaget (för omslagsdesign står Lars Sundh). Jag känner att jag håller en roman i handen, inte bara en liten barnbok med plastiga pärmar. Det är en trevlig känsla som gör mig glad.

Visste du att Le Petit Prince är tredje världens mest sålda roman genom tiderna? Ja, det är sant. Den är såld i över 140 miljoner exemplar och finns på 260 olika språk. Och i bokens kölvatten finner man förstås en mängd olika produkter, som t.ex. dessa muggar som jag själv hemskt gärna skulle vilja ha, bara de inte var så stora. Baljor som rymmer 420 ml är nämligen inte min kopp te. Men fina är de.

Eller om man skulle ta och måla naglarna?

Börjar läsa idag

Första meningen i Nadifa Mohameds roman Förlorade själar är mycket kort: "Fem på morgonen."

Skärtorsdag och ett rosa boktips om ord och språk

Det är skärtorsdag och då passar det bra att tipsa er om en alldeles nyutkommen bok av Jhumpa Lahiri. Boken heter Med andra ord och handlar om ord och språk. Kanske hinner jag suga på denna rosa karamell i påsk.



Bokstilleben: Lila

Är halvvägs. 

Bödeln

Jag har läst Bödeln av Pär Lagerkvist, en bok som jag inte har läst förut men som jag vet att jag kommer att läsa igen eftersom den både har lämnat djupa avtryck och en del frågor och känslor som jag känner att jag inte riktigt är färdig med efter en enda läsning. Till omfånget är Bödeln en tunn roman på knappa åttio sidor men till tanke och innehåll är den stor litteratur värdig en Nobelpristagare.

Romanen rör sig över flera tidsplan: i början av boken möter vi en medeltida bödel som sitter på en krog och sätter skräck i de övriga gästerna, i mitten förkroppsligar bödeln nazismens ondska och i slutet har bödeln just korsfäst Jesus. Ibland flyter de olika tidsplanen samman, ibland skrämmer bödeln människorna, ibland blir han hyllad och beundrad av dem.

Bödeln rör sig genom sekler, lika evig som ondskan. För ondskan är evig, den dyker upp i varje ny tid, byter skepnad vid behov men försvinner aldrig, för den är en del av mänskligheten. När blir människan ond? Eller föds vi onda? Är ondskan en mänsklig egenskap som tar sig uttryck under vissa omständigheter? Svåra frågor.

Det finns ett avsnitt i slutet av boken som är enormt starkt och som även Jonas Gardell omnämner i sitt förord. Det är nämligen så att bödeln lämnar världen eftersom han är trött på allt det onda, allt förspillt blod, alla fasor och all smärta. Han beger sig till Gud för att klaga och "säga upp" sig från tjänsten som bödel men får inget gehör. Gud bryr sig inte. Och det är ett tufft budskap som författaren ger. Det är modigt av Lagerkvist att anklaga Gud för att han är slapp och inte bryr sig om människors lidande. Det är hemskt att Gud väljer att helt ignorera bödelns klagan. Han lyssnar inte, han tittar inte ens åt hans håll. Om inte ens Gud vill lyssna, vem gör det då? Ingen.

"Hör du! Jag har fått nog av min bödelsyssla! Jag står inte ut med det mer! Jag kan inte leva i blod och i fasor, i allt som du låter ske! Och vad är det för mening med det, kan du säga det! Jag har tjänat troget och gjort allt vad jag förmår, nu förmår jag inte mer! Jag orkar inte med det här längre! Det får räcka nu! Hör du det!

Men han såg mig inte. Hans kupiga ögon stirrade ödsliga och tomma ut i rummet, som i en öken. Jag fylldes av skräck och en outhärdlig förtvivlan.                                                 - I dag har jag korsfäst din egen son! skrek jag vild och rasande åt honom. Men han ändrade inte ett drag i sitt hårda, okänsliga ansikte. Det var som hugget ut ur en sten.

Jag stod där i tystnaden och kylan och kände evighetens vind isa genom mig. Det fanns ingenting att göra. Ingen att tala med. Ingenting. Jag fick ta min bila igen och gå tillbaka samma väg."

Bödeln blir grundligt sviken vid sista instansen och jag undrar om det enda som kanske återstår för honom efter det är att bli rättshaverist och börja plåga mänskligheten av ren frustration. I det här läget tycker jag uppriktigt synd om bödeln. Det är också något som är märkligt och mäktigt med den här romanen - att mina känslor för bödeln skiftar från avsky till sympati allt efter som berättelsen pågår. I evigheten som bödeln känner isa genom sin kropp ser han all framtida ondska svepa över världen, ända fram till det ögonblick som är romanens nu, nämligen 1933 i Tyskland då nazismen är på frammarsch och författaren låter oss ana att ondskan varken har några gränser eller slut. Det är ett mycket obehagligt budskap. På det viset är Pär Lagerkvists roman från 1933 fortfarande aktuell.

Att läsa Bödeln är en stark litterär upplevelse. Boken finns också som ljudbok i en fantastiskt lyckad uppläsning av Magnus Roosman.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Nu tar vi paus från läsningen ...

Nu tar vi en liten paus från all läsning och beger oss ut i naturen en stund i stället eftersom även bokmalar behöver vila ögonen ibland. Jag vill visa er en "naturfilm" som min man Lars-Erik har gjort av sina foton. Han fotograferar mycket havsörnar och fiskgjusar som finns i Mälaren utanför Eskilstuna där vi bor och det är alldeles fantastiskt att kunna se vilken underbar och magisk natur man kan ha bara en bit bort. Att fotografera fåglar är hans stora hobby och jag tycker att han är riktigt bra på det (om jag nu får säga det själv, och det får jag).

Se och häpna gärna.