söndag, mars 01, 2015

För in de döda

I romanen För in de döda är han, Thomas Cromwell, tillbaka. Vi stiftade bekantskap med honom i mastodontromanen Wolf Hall som är första delen i den historiska trilogin som författaren Hilary Mantel planerar och vars avslutande del hon ännu håller på att skriva. För in de döda (övers. Jesper Högström) är således en direkt uppföljare till Wolf Hall (min recension finns här) och handlingen börjar ungefär där första boken slutar.

I För in de döda kretsar historien kring affären med kung Henrik VIII:s andra hustru, drottningen Anne Boleyn, som kungen är starkt missnöjd med eftersom hon dels inte har gett honom någon son, dels är för självmedveten och så pådrivande att kungens gamla vänner hellre lämnar hovet än vistas i drottningens närhet. När Henriks första hustru, den förskjutna Katarina, dör, ställs allt på sin spets. Anne Boleyn (bilden till vänster) och Katarinas dotter Maria är fiender på liv och död och Henrik börjar bli allt mer förälskad i den försynta och mjuka Jane Seymour (bilden till höger). Anne och Jane är varandras motpoler i Henriks hjärta.


Det sprids mycket skvaller om Anne Boleyn och det finns många som vill henne ont. Henrik VIII vill göra sig av med Anne. Situationen är jobbig och komplicerad men som tur är har Henrik sin trogne vapendragare och samvetslöse intrigmakare Thomas Cromwell att be om hjälp. Deras arbetsfördelning är tydlig.
Han [Henrik] skulle inte behöva göra det här. Det är meningen att Cromwell skall ordna det åt honom. Lirka ut Boleyns, lirka in Seymours. Hans sysslor är mer kungliga: be för sitt företags framgång och skriva sånger åt Jane.
Och Cromwell är beredd att låta Anne Boleyn falla, trots att det var han som ordande att Katarina en gång hade förts åt sidan så att Anne kunde bli Henriks hustru och drottning. Cromwell tänker låta huvuden falla men Annes familj tänker inte ge sig utan strid. Det handlar ju så ofta om hela släkter. Fast å andra sidan är allt till syvende och sist en fråga om rätt pris. Det blir i alla fall en dramatisk rättegång där drottningen står anklagad för otukt och förräderi och där straffet för brottet är döden. Även fem av hennes påstådda älskare anklagas - och döms.

Hilary Mantel lyckas med konststycket att göra en spännande thriller av allmänt kända historiska händelser, det gör inte alls någonting att vi från början vet att Anne Boleyn bli halshuggen i slutet. Det som också gör boken så spännande och annorlunda är att huvudpersonen varken är Henrik eller Anne, vilket är det brukliga i andra romaner eller filmer om Tudors. I Hilary Mantels böcker är det Thomas Cromwell som är huvudpersonen. Han är en maktgalen och hämndlysten överlevare och kungens närmaste vän. Det gäller att hålla sig väl med honom, Cromwell.
...om du ser snett på honom, då sticker han ut ögonen på dig. Lägg fälleben för honom så hugger han benet av dig. Men om du inte muckar med honom, då är han den finaste herre du kan önska dig. Och han bjuder vem som helst på ett glas.
Man läser inte För in de döda så mycket för själva Anne Boleyns ödes skull som för porträttet av Cromwell. Och genom honom för porträttet av Henrik VIII. Tack vare Mantels sätt att skriva och berätta befinner vi oss där och då och hon får oss läsare att helt bortse från det faktum att vi idag, 500 år senare, sitter här med facit även för den framtid som dessa personer ännu inte har någon aning om. Vad Cromwell, Henrik och Anne gör eller inte gör sker i nuet för dem och de kan bara spekulera i vilka konsekvenser deras handlande kommer att få för deras ännu oskrivna framtid.

Det måste vara svårt för en författare som skriver historiska romaner att bortse från allt vi idag vet om händelserna och låta saker och ting ha sin naturliga gång i det förflutna. Men Hilary Mantel är en mästarinna på området. Hon är oerhört övertygande.

Redan genom Wolf Hall har Hilary Mantel gjort sig känd för att hon inte skriver läsaren på näsan och hennes tilltro till läsarens tolkningsförmåga och intelligens är tydlig även i den här boken. Det är läsarens ansvar att hålla koll på vem som talar eller vem som åsyftas. "Han" är till exempel oftast Cromwell även om namnet inte alltid uttalas. Vokabulären innehåller inte sällan ovanliga ord som man får slå upp om man inte förstår dem men jag uppfattar dessa inslag mer som ett språkligt stilmedel än ett störande moment. Så farligt är det inte med krenelera, probera eller prorogera, även om stavningskontrollen går igång nu när jag skriver ner de här orden.

Jag gillar tempot och rytmen i språket. Korta meningar, verbens uttryckskraft, passiva former som medel för att beskriva att något sker i raskt tempo. Hilary Mantel får in en hel värld i några få meningar. Och vilken känsla för dramatik!
De goda nyheterna sipprar och läcker genom hovet. Anne släpper ut snörliven. Vad hålls. Pennor skriver. Brev viks. Insegel trycks mot vax. Hästar bestigs. Skepp sätter segel. Englands gamla släkter faller på knä och frågar Gud varför han skänker sin gunst åt Tudors. Kung Frans rynkar pannan. Kejsar Karl suger in läppen. Kung Henrik dansar. Samtalet på Elvetham, den tidiga timmans överläggningar: det är som om de aldrig har ägt rum. Kungens tvivel på sitt äktenskap tycks ha försvunnit. Fast i de öde vinterträdgårdarna har han setts promenera med Jane.
För in de döda belönades liksom Wolf Hall med Storbritanniens största litterära pris, Man Booker Prize. Bara det är en fantastik och ovanlig bedrift. Nu väntar jag på trilogins avslutande del.

Ett par andra bokbloggare som har läst För in de döda är och dagarna går och Hermia says.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: