Som alla andra har jag läst och hört ganska mycket om de mexikanska knarkkartellernas hänsynslösa förehavanden gentemot vanligt folk och i synnerhet gentemot kvinnor. Hur de våldtas, mördas och grävs ner i öknen utan att brotten klaras upp.Till exempel Bolaños mästerverk 2666 handlar om det. Men Clements En bön för de stulna är annorlunda och mycket mera hudnära, kanske tack vare kvinnoperspektivet och författarens egna kvinnliga blick.
I En bön för de stulna följer vi flickan Ladydis och några av hennes medsystrars livsöden i ett samtida Mexiko där flickor och kvinnor inte är mer värda än det pris de betingar som sexslavar åt knarkkartellernas ledare. Ladydi är uppvuxen i landets frodiga bergstrakter i söder och hennes och hennes vänners barndom är präglad av rädslan för att bli stulna. Flickor som blir kidnappade av män i stora stadsjeepar kommer aldrig tillbaka, men den stulna bästisen Paula dyker ändå upp efter att ha varit borta i flera år, men är sargad till kropp och själ.
I Ladydis by finns det inga män kvar; fäderna är i USA och skickar pengar ett tag innan de slutar helt för att aldrig mera höra av sig. Skolan har dåliga lärare och ibland inga alls för ingen vill frivilligt undervisa barn i den här gudsförgätna delen av landet. Ovanför folks huvuden flyger helikoptrar som besprutar de omkringliggande vallmoodlingarna med illaluktande insektsgift som fräter huden om man får det på sig och det får om man inte hinner undan. Husen har jordgolv. En mamma är sjuk i aids. Ladydis mamma dricker.
Flickor görs fula för att inte verka attraktiva eftersom det värsta som kan hända en flicka på berget där Ladydi bor är att vara vacker. Som stackars Paula. Att vara harmynt som Maria anses däremot vara högsta vinsten. Små flickor kläs ut till pojkar. Större flickor får raskt som kaniner hoppa ner i hål som mammorna har grävt överallt i marken och gömma sig där i fall en okänd bil skymtas.
Bästisarna Ladydis, Paulas, Marias och Estefanis barndom på berget i djungeln är ganska annorlunda. En pojke finns också med, Marias bror Mike. När Ladydi är sexton år följer hon med Mike till Acapulco och väl där tar hennes liv ganska snart en otrevlig vändning eftersom det händer saker som gör att hon hamnar i ett kvinnofängelse. Beskrivningen av fängelsetiden är som ett collage av kvinnohistorier - alla olika men alla sorgliga. Det finns knappt någon kvinna i kvinnofängelset som inte har fått sitt liv förstört eller åtminstone påverkat av knarkhandeln för det är omöjligt att komma undan en verklighet som genomsyrar samhället så totalt. I fängelset möter vi bland andra kvinnorna Luna, Violetta, Georgia och Aurora vars historier är hjärtskärande och oförglömliga. De är mer eller mindre bortglömda av världen,
"Ingen besöker kvinnorna, alla besöker männen. Behöver man veta mer om världen än så?"Innan Jennifer Clement skrev boken hade hon i tio års tid intervjuat en lång rad mexikanska kvinnor: fruar till kartellmedlemmar, kvinnor som satt i fängelser eller gömde sig samt mödrar vars döttrar blivit kidnappade och försvann och romanen är resultatet av detta arbete. En bön för de stulna är en fiktiv historia men den villar på en grund av sanna livsöden så som författaren har hört dem berättas. På sin hemsida skriver hon om hur romanen blev till.
En bön för de stulna är en berättelse om de mexikanska kvinnornas kamp för ett människovärdigt liv och för ett liv där de skulle räknas och betyda mer än bara sina kroppar. Det är också en historia om frånvarande fäder och frånvarande makar och sorgen och ilskan deras frånvaro föder. Det är en berättelse om mödrars rädsla för sina barn: för söner som antingen kommer att försöka ta sig illegalt till USA eller ansluta sig till någon knarkkartell och för döttrarna som riskerar att bli kidnappade, sålda, våldtagna, misshandlade och mördade.
Att beskriva En bön för de stulna kräver också att man beskriver språket som är starkt färgat av djungeln. Det är varmt, luften står stilla och luktar av övermogen frukt. I djungeln är naturen nära och alla djur, fåglar, spindlar och giftormar är en del av vardagen. Det kryper myror överallt och hur det kliar på benen när de kryper på en bärs av språket så att känslan av det till slut blir rent fysisk, så suggestivt skriver Clement. Eller så är det hettan vid motorvägen, olidlig och dallrande. Det finns många spännande detaljer som gör gestaltningen levande och det är särskilt en sådan återkommande detalj som har fastnat i mitt minne: flipflopsandaler. Jag visste inte att man kunde skildra människors stämningsläge genom att rikta blicken mot flipflopsandalerna och antingen notera något om dem eller om bärarens fötter eller steg. Det blir väldigt talande att till exempel skriva "tårna kring sulan som klor". Jennifer Clement kan placera en hel värld i en enda mening. Hon är också mästerlig på dialoger. Replikerna är ofta kärnfulla men rymmer ändå oceaner av sorg, som till exempel i Ladydis mammas fall.
Flickan Ladydi är en levande, mångfacetterad romankaraktär och jag tyckte mycket om henne. Hon är en observerande och reflekterande flicka med huvudet på skaft och hjärtat på rätt ställe, pragmatisk men ändå känslosam. Hennes saknad efter fadern och andra hon förlorad är enorm, besvikelsen över modern som dricker är också stor. Hur kommer hennes liv att bli? Kommer hon att klara sig trots fängelsevistelsen och allt hon har fått vara med om?
Feministbiblioteket och Litteraturkvalster har också läst. Lyssna gärna också på Kulturnytt:
Köp boken på Bokus
