Violencia och hennes far handlar, som titeln så tydligt antyder, om Violencia och hennes far, den gitarrspelande Esra. Utan att lämna ett enda spår efter sig lämnade han familjen när Violencia var liten. Efter år av fruktlöst längtande och sökande får Violencia plötsligt ett brev från en barägare på Sicilien, Mannen känner Esra. Så får Violencia veta att hennes far också är poet, precis som hon. Hon blir besatt av att hitta honom för att ställa honom en enda fråga, nämligen varför han lämnade henne. När de äntligen träffas inser Violencia att ekot av fadern nog var större än han själv och att spriten och tiden har gjort honom onåbar för henne.
Porträttet av fadern visar på en dubbelnatur. Å ena sidan är han en känslig poet, å andra sidan är han en våldsbenägen alkoholist som en gång och för alltid lämnade sin dotter. Violencias inre är också ett komplicerat maskineri, så ambivalent som hon är. Hennes själ är sårig och blödande, hennes hjärta kärlekstörstande. Ilskan, sorgen och besvikelsen hon känner måste ta vägen någonstans, den måste få ett utlopp. Violencia samlar sin vulkaniska kraft.
Violencia och hennes far är förutom en mycket dramatisk far-och-dotter historia också en berättelse om poesi och vulkaner. Etna, i vars närhet mycket av handlingen utspelar sig, har en betydande roll som både symbol, scenfond och rekvisita. Språket besitter också stora krafter, precis som jag minns det från romandebuten, även om den här texten är mycket mer sparsam med till exempel nyuppfunna ord. Men ett sådant nytt ord har jag lagt på minnet, kanske i önskan att göra det också till mitt så att det kan dyka upp och ge namn åt något inom mig en dag: novembermorgonfilosofi.
Lina Hagelbäcks språk är en blandning av poesi och prosa, ibland till och med bokstavligen eftersom texten innehåller insprängda diktrader skrivna av fadern eller idolen Ekelöf. Men det är framförallt det att hela texten andas poesi, för så skriver Lina Hagelbäck. Hennes prosa är poesi, utan att för den sakens skull vara högtravande eller pretentiös. Poesin är som en ryggrad eller ett skelett som prosan är fäst på, som muskler. Det är därför det kan heta att "jag lutade mig bakåt och låste mig i bunden vers, hexameter tror jag att det var" eller "mitt humör närmar sig skrynkligt omslagspapper" och kännas som fullständigt naturliga beskrivningar. Redan i Violencia var jag fascinerad av Lina Hagelbäcks metaforkonst och är det även nu. Hon är fenomenal när det gäller metaforer. Hon är en språkkonstnär med absolut gehör för ordens valörer och med fantasi och mod att skapa nya kombinationer.
Dikterna som Violencias far Esra skrivit i romanen är i själva verket dikter skrivna av Lina Hagelbäcks egen pappa Jösta Hagelbäck som var filmregissör, konstnär och musiker och som gick bort 2009. Att hans dikter används i romanen är författarens sätt att hylla sin älskade pappa. För övrigt finns det inga som helst likheter mellan pappa Jösta och romanens hopplöse Esra, vilket Lina Hagelbäck tydligt påpekar i förordet.
Köp boken på Bokus
