lördag, februari 07, 2015

Skuggan av ett liv

Vem är kvinnan bakom boksuccéerna Wolf hall och För in de döda? Vem är människan Hilary Mantel (f. 1952)? Efter att ha läst författaren Hilary Mantels nyligen utkomna memoarbok Skuggan av ett liv, upplever jag det som att jag känner henne nu - fast det naturligtvis varken är sant eller ens möjligt. Men jag känner en djup, kvinnlig samhörighet med henne och en ännu större beundran än innan för vad hon har åstadkommit på litteraturens område. "Innan" betyder i mitt fall tiden då jag endast hade Wolf Hall i mitt Mantel-bagage. Nu "efter" är jag också mitt i läsningen av För in de döda och jag har närmast knarkat intervjuer med Hilary Mantel under hennes Sverigebesök tidigare i veckan.

Skuggan av ett liv är en personlig, ödmjuk och insiktsfull bok om Hilary Mantels eget liv och om hennes väg till författarskapet. Fint och stilsäkert berättar hon om sin barndom i en minst sagt annorlunda familj, om sina två äktenskap med en och samma man och om dottern som aldrig kom.
De oföddas landskap genomkorsas av vägarna som aldrig togs, stigarna vi vände ryggen åt. I ett utstuderat tillstånd av halvexistens lurar de i det skuggland som är våra förlorade chanser.
Hon berättar också om sin svåra sjukdom och det fysiska och psykiska lidande som sjukdomen innebar innan hon kunde få en diagnos och därmed behandling. Sjukdomen gjorde att Hilary Mantel tvingades att ge upp drömmen om en karriär som jurist och hitta på något annat i stället. Hon valde att bli författare. Enligt henne själv är det just tack vare sjukdomen som hon började skriva på allvar. Det finns inget ont som inte bär något positivt med sig, brukar man säga, och så är det även i Hilary Mantels fall. Ibland får man ta vad man får och Hilary Mantel har sannerligen förvaltat sitt pund väl och gjort det till guld.

Idag kallas Hilary Mantel för förnyare av den historiska romanen, hyllas och belönas med priser och utmärkelser. Hon är en litterär gigant men när man lyssnar på henne eller läser hennes nedskrivna livsberättelse, inser man hur ödmjuk hon är inför livet. Samtidigt är hon fullt medveten om sitt värde, sin intelligens och sin kapacitet. Hon tvivlar inte på sin förmåga och hon har humor. Hon är en pragmatiker, gör sig inte några onödiga illusioner - men livet har lärt henne att verklighet är mer än vad vi kan ta på, att det finns hål i den.
Sanningen är ömklig och full av fläckar, och man hittar den bara i anhopningen av dammiga och trasiga fakta i det mänskliga sinnets källare och kloaker. Historia är det som folk försöker dölja för dig, inte det de försöker visa upp. Man letar efter den på samma vis som när man sållar igenom en soptipp: efter spår av det som människor vill begrava.
Hilary Mantel började skriva sin memoarbok i ett försök att få upphovsrätten till sig själv, som hon uttrycker det, för känslan av att det mest var alla andra som skrev hennes liv började kväva henne. Skuggan av ett liv handlar först om en egensinnig liten flicka vars sätt att tänka och vara inte riktigt är kompatibelt med skolsystemet, sedan om tonåringen Fröken-aldrig-kry och slutligen om en kvinna med en stor och oformlig kropp, dessutom utan livmoder. Hur blir man betraktad i ett samhälle med osund kroppsfixering? Hur påverkas man? Jo, man får för sig att man måste jobba dubbelt så hårt som alla andra för att duga. Genom att dela med sig av sin berättelse och sina livserfarenheter har Hilary Mantel också blivit en stor feministisk förebild, tycker jag. Hon är enormt stark i sig själv och man bara måste beundra henne för hur hon tagit kommandot över sitt liv.

En stor författares memoarbok vore inte komplett utan tankar kring litteratur och skrivande, så naturligtvis finns även de bitarna med. Hur kom det sig att hon började skriva? Redan som barn fann Hilary tröst och styrka i böcker som hon brukade flitigt låna på biblioteket. Här finner jag vissa likheter med Jeanette Wintersons barnomshunger efter böcker.
... till Hadfields bibliotek där det fanns en hylla med barnböcker som jag plöjt framlänges och baklänges. Jag hade läst böckerna så häftigt att när jag lämnade tillbaka dem var trycket blekt och grått av utmattning, och jag tänkte att en dag skulle bibliotekarien märka att jag hade tömt dem på kraft och riva mitt lånekort.
 Och så här lyder Hilary Mantels tuffa råd till alla författare i vardande:
Lita på din läsare, sluta skedmata din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara åtminstone lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du är i raden längst bak, kan du vara snäll att koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en fjärdedel. Sluta snickra ihop dina tarvliga små liknelser. Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket klarhet och kraft du kan. Ät kött. Drick blod. Glöm ditt sociala liv och tro inte du kan ha vänner. Stig upp under nattens tysta timmar och stick dig i fingertopparna, använd blodet som bläck; det ska nog råda bot på din raljans!
Men lider jag mina egna råd? Inte det minsta. Raljans är mitt nom de guerre. (Använd inte utländska uttryck, det är elitistiskt.) 
Så hon skriver! Jag känner igen Mantels skrivkraft och formuleringskonst från Wolf Hall. I Skuggan av ett liv finns en mängd exempel på hur genialiskt skicklig hon är på exempelvis gestaltning; en favorit är meningen "...mina ögon måste ha rört sig så ivrigt att de skalade bort lacken från stolarna".

Om det finns några pikanta avslöjanden i memoarboken? Tyvärr, inget sådant, om man inte räknar Mantels erkännande av sitt obotliga semikolonberoende. Ett roligt avsnitt, förresten.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.