En av Islands främsta författare heter Einar Már Gudmundsson
(f. 1954) och hans senaste roman Kungar av Island har just kommit ut på
svenska, i översättning av Inge Knutsson. Gudmundsson har sedan debuten med
barndomsskildringen Riddarna av runda trappan 1982 skrivit ett flertal
romaner. 1995 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för Universums
änglar och 2012 fick han Svenska Akademiens nordiska pris som är en av Nordens
viktigaste litterära utmärkelser.
Gudmundsson har en förkärlek till
uppväxtskildringar och släktkrönikor, berättelser som utspelar mot bakgrund av
Islands historia och har sina rötter i öns spännande landskap – både det
geografiska och det litterära.
Kungar av Island är också en släktkrönika, men lite
tillskruvad. Vi följer släkten Knudsen under 200 år för det är ungefär så länge
som de har styrt över det lilla kustsamhället Tangavík. Tangavík är Knudsensläktens
kungarike och deras makt är oinskränkt, i alla fall tills den isländska
ekonomin brakar ihop och finanserna störtdyker i slutet av 00-talet. Då blir
det klippt även för Knudsens, dessa kaxiga ägare till fiskerier, fabriker,
affärer, tidningar och annat smått och gott så som orkestrar och sångkörer.
Redan på sidan femton finns en heltäckande beskrivning av
släktens svärdssida och det är också ett stycke som ger ett smakprov på
berättarens ironiska och humoristiska ådra:
”I Knudsensläkten har det funnits begåvningar och storsinta män, drönare och bråkstakar. Byfånar och allehanda konstiga figurer har smugit sig in i släkten, och några av dessa har blivit kommunalråd och till och med hamnat i alltinget. Medlemmar av släkten har blivit ministrar, ambassadörer och kaptener, och andra har varit sjömän, lärare, piloter och kypare, brottslingar och advokater, till och med i en och samma person.”
Högmod går före fall, sägs det. Och visst har männen i
släkten inte sällan lidit av hybris, medan kvinnorna mest varit snälla och
försynta och hållit sig till könsadekvata sysslor utan att märkas. Vill man
läsa en roman om jämställdhet får man välja en annan bok. Kungar av Island är
en berättelse om män som har byggt och förlorat imperier och det är knappast en
slump att berättaren gärna nämner författarens stora idol, nobelpristagaren
Halldór Laxness. Om man har läst ”Fria män” kan man inte missa Laxness skugga
sväva över hela anrättningen.
Trots att romanen spänner över två århundraden är handlingen
inte linjär, utan hoppar obekymrat från en tid till en annan. Lika till synes
ostrukturerat är det med personernas uppdykande i och försvinnande ur handlingen.
Under hela första halva av boken såg jag romanen mest som en samling av
skrönor, enskilda historier och anekdoter om några av de mest osannolika
typerna i Knudsensläkten och det tog inte lång tid tills jag slutade bry mig om
vem som var son till vem. Det var ändå omöjligt att hålla reda på de alla. Men
så märkte jag att två namn återkom hela tiden: stamfadern, redaren och kaptenen
Ástvaldur Knudsen och alkisen, rockaren, Cadillacfantasten och läraren Arnfinnur
Knudsen. Far och son.
Romanen börjar med att Arnfinnur gör entré – som en ny
lärare på en skola. Sättet han anländer på och hans utseende får eleverna att
tro att det är ett råskinn, en kommunist till och med, som kom för att döda
rektorn. Berättarrösten som är tydligt närvarande i texten tillhör en av Arnfinnurs
elever som i vuxen ålder berättar vad han fått höra om Knudsensläkten. Det är
alltså ett slags muntlig berättande som traderas vidare, med allt vad det
innebär. Arnfinnur är oförglömlig.
Kungar av Island är en underhållande skönlitterär analys
av vad som ledde till finanskrisen. Gudmundsson skriver roligt och lekfullt men
hans kritik av det isländska samhället och dess överklass är ändå inte nådig.
