Det har börjat med en film: The Reader. I den finns en scen där den fängslade Hanna får ett kassettband med Tjechovs novell Damen med hunden inspelad och hon bestämmer sig för att på egen hand lära sig läsa med hjälp av just den novellen. Hon går till fängelsebiblioteket, lånar boken och sätter igång med sitt mödosamma arbete. För mig utstrålar scenen litteraturens kraft, och även kärlekens.
Ända sedan jag såg filmen för första gången tänkte jag att jag ville läsa novellen vars inledningsmening upprepas flera gånger i den aktuella filmsekvensen. "Det talades om att ett nytt ansikte hade dykt upp på Strandpromenaden, en dam med en liten hund", börjar novellen och jag kände att jag ville veta varför Hanna fastnade just för den. Jag vet att novellen förekommer på det här sättet bara i filmen, den nämns inte i själva romanen Högläsaren, men ändå. Det här är ett ganska typiskt exempel på hur det också kan gå till när jag väljer böcker att läsa.
Visst hade jag kunnat gå till biblioteket och låna en novellsamling av Anton Tjechov för länge sedan, men det har inte blivit av. Men igår var jag på loppis. Och jag hittade boken där. Vacker är den också, visst är den. Utgåvan är från 1991 och i översättning av Asta Wickman.
Jag satte igång med att läsa Damen med hunden (1899) nästan med det samma jag kom hem och, ja, jag tyckte mycket om den fast stämningen är rätt vemodig och känslan av hopplöshet inför framtiden är påtaglig. Det är en kärlekshistoria där båda parter är gifta och deras relation beskrivs mycket levande med ganska små medel. Tjechovs berättarstil bygger på skarpa iakttagelser, ögonblicksbilder och momentana stämningar och helheten är överraskande komplex. Berättelsen utspelar sig på Jalta och i Moskva.
Det sägs att Tjechov, som främst var en novellist och först därefter dramatiker, skulle ha varit en världsberömd författare även om han inte hade skrivit något mer än just Damen med hunden.
