lördag, februari 28, 2015

Ett eget rum

Virginia Woolfs berättande essä Ett eget rum är en tidlös text, lika aktuell nu som då den publicerades för första gången år 1929. Woolfs utgångspunkt för essän var uppgiften att hålla ett akademiskt föredrag på temat "Kvinnor och romanen" som i stället kom att handla om kvinnors behov av egna, regelbundna inkomster och ett eget rum om det ska bli några romaner skrivna av kvinnor överhuvudtaget. Den huvudfrågan som Virginia Woolf utgår ifrån är hur det kommer sig att kvinnor historiskt sett varken haft egna kapital eller egna rum att förfoga över.

Ett eget rum är en högljudd utskällning av patriarkatet och dess strukturer och konsekvenser. Med kunskap, insikt, stor analysförmåga, ironisk humor och språklig briljans redogör Virginia Woolf för kvinnors systematiska frånvaro i historien och i litteraturen och männens rikedom och kvinnors fattigdom. Hon blottlägger det strukturella kvinnoförtrycket och beskrivet männens så kallade maskulina komplex. Männen äger både historien, pengarna och makten och ändå förefaller de mest arga hela tiden. Männen är vreda på kvinnorna, skriver hon. Varför är de det? Är de vreda för att de egentligen är rädda? Och vad tycker egentligen männen om kvinnorna? Virginia Woolf resonerar kring frågorna och söker svar på dem på bibliotek och museer och i sin egen omgivning. Hon sätter den manliga blicken under sin kvinnliga lupp och hon gör det på ett banbrytande sätt. Som ett satiriskt sceneri för sin essäberättelse med vissa memoarinslag har hon valt Oxbridge, en fiktiv universitetsstad.

Det bästa med Ett eget rum är två saker. Dels är det förstås själva ämnet och innehållet, dels är det Virginia Woolfs tilltal. Hon skriver i egenskap av kvinna och riktar sig till andra kvinnor.

Jag överväldigades av insikten att så mycket i Ett eget rum fortfarande är aktuellt. I västvärlden har vi kommit en bit på väg men i arabvärlden är patriarkatet och följaktligen kvinnoförtrycket fortfarande starkt. Hon går in på frågan om det är religionens eller patriarkatets fel att kvinnor blir systematiskt förtryckta i ett samhälle och slår fast att det måste vara patriarkatet som är boven. Jag håller med henne om det.

När jag läser om en påhittad syster till Shakespeare som är lika begåvad som sin bror och som ger sig ut i världen för att utöva sitt konstnärskap i 1500-talets England och går under eftersom påfrestningarna på henne som ung kvinna är alldeles för stora, blir jag arg. Jag blir arg eftersom det fortfarande är så att kvinnor i många delar av världen inte kan utveckla sina talanger endast av den simpla anledningen att de är kvinnor och om de försöker, blir de antingen galna eller förgjorda eller tar livet av sig eller allt på en gång.

Jag reagerade också på ett avsnitt om manlighetskulten i Italien (glöm inte att boken skrevs på 1920-talet) och kunde inte låta bli att tänka på till exempel Berlusconi och att den där manlighetskulten nog fortfarande frodas och mår väl där borta i Italien. Är det inte upprörande? Och är det inte fascinerande att Woolf fångar in sånt? Jag säger ju det - hon ÄR tidlös.

I utgåvan Ett eget rum finns ytterligare två esääer: Att inte kunna grekiska och Hur skall man läsa en bok?.

Att inte kunna grekiska handlar om jämförelser mellan grekisk och engelsk litteratur, om att översätta grekiska dramer till engelska (och om att översätta i stort) och om hur tidsavståndet till svåra händelser påverkar vad litteraturen tar sig an för ämnen. Just det sistnämnda är intressant eftersom vi lätt kan relatera till problematiken med t.ex. 11 september, tsunamin eller Utöya.

Hur skall man läsa en bok är en liten godisbit till essä för alla oss som gillar och är intresserade av läsning som sådan. Den viktigaste egenskapen en läsare kan ha är självständighet, menar Virginia Woolf. Ingen människa ska få diktera en annan vad och hur hon ska läsa. Men hon antyder att vi har förutfattade meningar om vad olika genrer innebär:
Oftast nalkas vi böcker med slöa och splittrade sinnen och begär av romanerna att de ska vara sanna, av dikterna att de ska vara falska, av biografierna att de ska vara smickrande, av historien att den ska stärka våra egna fördomar. Om vi kunde bannlysa alla sådana förutfattade meningar när vi läser, skulle det utgöra en beundransvärd början.
Att läsa en roman innebär en längre och mer komplicerad process än att se, slår VW fast och tillägger att läsning är en svår och invecklad konst.
Man måste äga förmåga inte bara till stor finnes i uppfattningen utan också till djärv fantasi, om man skall kunna utnyttja allt som romanförfattaren - den store konstnären - skänker en.
Virginia Woolf delar upp läsningen i olika faser och bjuder på en intressant analys av var och en av dem samtidigt som hon ger oss läsare goda råd i konsten att läsa. Hon uppmanar oss att förbli just läsare och inte beblanda oss med "de sällsynta varelserna" som kallar sig kritiker. Det är ganska roligt, tycker jag. Undrar vad hon skulle tycka om oss bokbloggare. Men människor som läser skattar Virginia Woolf högt, det är ett som är säkert. Så här föreställer hon sig scenen när läsarna hamnar i himlen:
... den Allsmäktige då kommer att vända sig till Sankte Per och inte utan en viss avund se på oss, som kommer där med våra böcker under armen, och säga: "Se, dessa behöva ingen lön. Vi har intet att giva dem här. De ha älskat att läsa."
Ja, det är fint sagt. Och jag har älskat att läsa Ett eget rum (i översättning av Jane Lundblad), igen. Nu är denna fina utgåva alldeles full med understrykningar, hundöron och kommentarer i marginalen. Det måste väl en bok tycka om, tror ni inte det?

Har du läst Ett eget rum?

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: