Ett eget rum

Virginia Woolfs berättande essä Ett eget rum är en tidlös text, lika aktuell nu som då den publicerades för första gången år 1929. Woolfs utgångspunkt för essän var uppgiften att hålla ett akademiskt föredrag på temat "Kvinnor och romanen" som i stället kom att handla om kvinnors behov av egna, regelbundna inkomster och ett eget rum om det ska bli några romaner skrivna av kvinnor överhuvudtaget. Den huvudfrågan som Virginia Woolf utgår ifrån är hur det kommer sig att kvinnor historiskt sett varken haft egna kapital eller egna rum att förfoga över.

Ett eget rum är en högljudd utskällning av patriarkatet och dess strukturer och konsekvenser. Med kunskap, insikt, stor analysförmåga, ironisk humor och språklig briljans redogör Virginia Woolf för kvinnors systematiska frånvaro i historien och i litteraturen och männens rikedom och kvinnors fattigdom. Hon blottlägger det strukturella kvinnoförtrycket och beskrivet männens så kallade maskulina komplex. Männen äger både historien, pengarna och makten och ändå förefaller de mest arga hela tiden. Männen är vreda på kvinnorna, skriver hon. Varför är de det? Är de vreda för att de egentligen är rädda? Och vad tycker egentligen männen om kvinnorna? Virginia Woolf resonerar kring frågorna och söker svar på dem på bibliotek och museer och i sin egen omgivning. Hon sätter den manliga blicken under sin kvinnliga lupp och hon gör det på ett banbrytande sätt. Som ett satiriskt sceneri för sin essäberättelse med vissa memoarinslag har hon valt Oxbridge, en fiktiv universitetsstad.

Det bästa med Ett eget rum är två saker. Dels är det förstås själva ämnet och innehållet, dels är det Virginia Woolfs tilltal. Hon skriver i egenskap av kvinna och riktar sig till andra kvinnor.

Jag överväldigades av insikten att så mycket i Ett eget rum fortfarande är aktuellt. I västvärlden har vi kommit en bit på väg men i arabvärlden är patriarkatet och följaktligen kvinnoförtrycket fortfarande starkt. Hon går in på frågan om det är religionens eller patriarkatets fel att kvinnor blir systematiskt förtryckta i ett samhälle och slår fast att det måste vara patriarkatet som är boven. Jag håller med henne om det.

När jag läser om en påhittad syster till Shakespeare som är lika begåvad som sin bror och som ger sig ut i världen för att utöva sitt konstnärskap i 1500-talets England och går under eftersom påfrestningarna på henne som ung kvinna är alldeles för stora, blir jag arg. Jag blir arg eftersom det fortfarande är så att kvinnor i många delar av världen inte kan utveckla sina talanger endast av den simpla anledningen att de är kvinnor och om de försöker, blir de antingen galna eller förgjorda eller tar livet av sig eller allt på en gång.

Jag reagerade också på ett avsnitt om manlighetskulten i Italien (glöm inte att boken skrevs på 1920-talet) och kunde inte låta bli att tänka på till exempel Berlusconi och att den där manlighetskulten nog fortfarande frodas och mår väl där borta i Italien. Är det inte upprörande? Och är det inte fascinerande att Woolf fångar in sånt? Jag säger ju det - hon ÄR tidlös.

I utgåvan Ett eget rum finns ytterligare två esääer: Att inte kunna grekiska och Hur skall man läsa en bok?.

Att inte kunna grekiska handlar om jämförelser mellan grekisk och engelsk litteratur, om att översätta grekiska dramer till engelska (och om att översätta i stort) och om hur tidsavståndet till svåra händelser påverkar vad litteraturen tar sig an för ämnen. Just det sistnämnda är intressant eftersom vi lätt kan relatera till problematiken med t.ex. 11 september, tsunamin eller Utöya.

Hur skall man läsa en bok är en liten godisbit till essä för alla oss som gillar och är intresserade av läsning som sådan. Den viktigaste egenskapen en läsare kan ha är självständighet, menar Virginia Woolf. Ingen människa ska få diktera en annan vad och hur hon ska läsa. Men hon antyder att vi har förutfattade meningar om vad olika genrer innebär:

Oftast nalkas vi böcker med slöa och splittrade sinnen och begär av romanerna att de ska vara sanna, av dikterna att de ska vara falska, av biografierna att de ska vara smickrande, av historien att den ska stärka våra egna fördomar. Om vi kunde bannlysa alla sådana förutfattade meningar när vi läser, skulle det utgöra en beundransvärd början.

Att läsa en roman innebär en längre och mer komplicerad process än att se, slår VW fast och tillägger att läsning är en svår och invecklad konst.

Man måste äga förmåga inte bara till stor finnes i uppfattningen utan också till djärv fantasi, om man skall kunna utnyttja allt som romanförfattaren - den store konstnären - skänker en.

Virginia Woolf delar upp läsningen i olika faser och bjuder på en intressant analys av var och en av dem samtidigt som hon ger oss läsare goda råd i konsten att läsa. Hon uppmanar oss att förbli just läsare och inte beblanda oss med "de sällsynta varelserna" som kallar sig kritiker. Det är ganska roligt, tycker jag. Undrar vad hon skulle tycka om oss bokbloggare. Men människor som läser skattar Virginia Woolf högt, det är ett som är säkert. Så här föreställer hon sig scenen när läsarna hamnar i himlen:

... den Allsmäktige då kommer att vända sig till Sankte Per och inte utan en viss avund se på oss, som kommer där med våra böcker under armen, och säga: "Se, dessa behöva ingen lön. Vi har intet att giva dem här. De ha älskat att läsa."

Ja, det är fint sagt. Och jag har älskat att läsa Ett eget rum (i översättning av Jane Lundblad), igen. Nu är denna fina utgåva alldeles full med understrykningar, hundöron och kommentarer i marginalen. Det måste väl en bok tycka om, tror ni inte det?

Har du läst Ett eget rum?

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inför dagens Bokradio

Poesi till frukost

Prick klockan åtta var jag redo för dagens avsnitt av Lundströms bokradio: en special om Werner Aspenström med bl.a. Bodil Malmsten som gäst.

Efter frukosten slog jag upp 66 dikter, helt på måfå, och fann den här fina dikten. Den heter Rosen och enbusken. Aspenström är bara sååå bra. 

Rosen och enbusken (Werner Aspenström, ur 66 dikter)

Bokmania intervjuas i Litteraturmagazinet angående bokrean

Årets bokrea är igång och Litteraturmagazinet har intervjuat mig angående fenomenet bokrea. I samma reportage, som finns att läsa här, intervjuas även Gunnar Ardelius (ordförande i Sveriges Författarförbund) samt några bokhandelsbesökare. Det är tydligt att bokrean både hissas och dissas, inte minst av mig själv.

Vad tycker du om bokrean? Har du handlat?

Glädjer mig åt gårdagens loppisfynd: Damen med hunden av Tjechov

 

Det har börjat med en film: The Reader. I den finns en scen där den fängslade Hanna får ett kassettband med Tjechovs novell Damen med hunden inspelad och hon bestämmer sig för att på egen hand lära sig läsa med hjälp av just den novellen. Hon går till fängelsebiblioteket, lånar boken och sätter igång med sitt mödosamma arbete. För mig utstrålar scenen litteraturens kraft, och även kärlekens. 

Ända sedan jag såg filmen för första gången tänkte jag att jag ville läsa novellen vars inledningsmening upprepas flera gånger i den aktuella filmsekvensen. "Det talades om att ett nytt ansikte hade dykt upp på Strandpromenaden, en dam med en liten hund", börjar novellen och jag kände att jag ville veta varför Hanna fastnade just för den. Jag vet att novellen förekommer på det här sättet bara i filmen, den nämns inte i själva romanen Högläsaren, men ändå. Det här är ett ganska typiskt exempel på hur det också kan gå till när jag väljer böcker att läsa.

Visst hade jag kunnat gå till biblioteket och låna en novellsamling av Anton Tjechov för länge sedan, men det har inte blivit av. Men igår var jag på loppis. Och jag hittade boken där. Vacker är den också, visst är den. Utgåvan är från 1991 och i översättning av Asta Wickman.

Jag satte igång med att läsa Damen med hunden (1899) nästan med det samma jag kom hem och, ja, jag tyckte mycket om den fast stämningen är rätt vemodig och känslan av hopplöshet inför framtiden är påtaglig. Det är en kärlekshistoria där båda parter är gifta och deras relation beskrivs mycket levande med ganska små medel. Tjechovs berättarstil bygger på skarpa iakttagelser, ögonblicksbilder och momentana stämningar och helheten är överraskande komplex. Berättelsen utspelar sig på Jalta och i Moskva.

Det sägs att Tjechov, som främst var en novellist och först därefter dramatiker, skulle ha varit en världsberömd författare även om han inte hade skrivit något mer än just Damen med hunden. 

Här finns novellen som e-bok att köpa och ladda ner. Här finns den som begagnad.

Söndagsfrukost med en ny bok

I morse dukade jag upp med en ny bok till frukosten, den mycket lockande En bön för de stulna av Jennifer Clement. Är beredd på läsningen blir omskakande.

Första meningen lyder: "Nu gör vi dig ful, sa mamma."

Män kan inte våldtas

Romanen Män kan inte våldtas skrevs 1975 men är inte så mycket mindre aktuell idag än den var då. Boken blev Märta Tikkanens litterära genombrott och idag är den en modern klassiker när det gäller skildringar av mäns sexuella våld mot kvinnor. Märta Tikkanen angriper problemet med våldtäkt på ett ovanligt och på sin tid mycket provocerande sätt. Det var otänkbart att ens nämna ordet våldtäkt i Finland 1975.

Huvudpersonen i boken heter Tova Randers och är en frånskild bibliotekarie utan vänner, men med två tonårssöner. På sin fyrtioårsdag vill Tova äta middag ute, om än ensam, och hamnar på en dansrestaurang. Där träffar hon Martti Wester som hon sedan följer med till hans lägenhet, men ångrar sig snart och vill gå hem. Martti våldtar Tova brutalt. Rädd, förnedrad, full av skam och fortfarande i chock beslutar sig Tova att inte polisanmäla Martti Wester utan i stället vill hon utsätta honom för samma kränkande behandling som han utsatte henne för. Ge honom en läxa helt enkelt. Hon ska våldta honom. Den enda skillnaden blir att hon ska själv anmäla sig till polisen efteråt.

Parallellt med att Tova smider sina hämndplaner och sakta men beslutsamt skrider till verket, försöker hon förstå hur Martti Wester har blivit den han blivit, nämligen en våldtäktsman med fruktansvärt dålig kvinnosyn. Minnesbilderna från det egna äktenskapet talar också sitt tydliga språk - ingen jämställdhet där inte. Hon skulle veta sin plats och hålla mun. Självklart analyserar Tova också händelseförloppet under kvällen hon blev våldtagen; tänker i cirklar, anklagar sig själv. Varför gjorde hon si, varför gjorde hon så? Var hennes röda skjortblus för uppseendeväckande? Är det så att hon har sig själv att skylla? Snart inser Tova att kvinnohatet och synen på kvinnor som mindre värda är något som genomsyrar hela samhället. Då slår det henne: Vilken syn på kvinnor får hennes egna söner inpräntad i sig?

När Tova försöker ta reda på hur lagen ställer sig till manlig våldtäkt, får hon veta att män kan inte våldtas. De kan straffas, men de kan inte våldtas. Inte av en kvinna i alla fall. Ett sådant scenario kan samhället över huvud taget inte föreställa sig. Genom att författaren låter sin kvinnliga huvudperson utsätta den manliga figuren för en fullbordad våldtäkt skapar hon ett åskådningsexempel som inte kan bli tydligare än så. Moralen, det sexuella våldets konsekvenser liksom reaktionerna på själva brottet ställs på sin spets. Vad kvinnor i alla tider och alla kulturer har fått utstå (och fortfarande tvingas att utstå) blir plötsligt så mycket "värre" när det är en man som blir utsatt. Fast det paradoxala är att det i juridisk mening inte är fråga om något brott, män kan ju som sagt inte våldtas. Inte på riktigt. En fysisk omöjlighet, säger man.

Hur står sig berättelsen som helhet när det grundläggande händelseförloppet står klart från i princip första början? Visst är det spännande med själva hämndaktionen och visst vill man som läsare gärna veta hur Tova tänker bära sig åt för att genomföra sin plan, men det är inte det som ger romanen dess värde och sprängkraft. Det är de moraliska frågorna och samhällets ställningstaganden som gör romanen till en verklig rysare. Det går inte alldeles efter manuset för Tova, det kan jag ändå säga utan att avslöja för mycket. Det kanske man ändå begriper att det behövs en eller ett par oväntade knutar att lösa upp innan allt är klart. Dessutom finns Tovas två unga söner där, ett faktum som Tova omöjligt kan bortse ifrån. Hur ska hon förklara för dem vad som har hänt?

Titta gärna på klippet. Märta Tikkanen berättar bl.a. om boken. En härlig intervju.

Bokstilleben: Ett eget rum

Detta bokstilleben visar både den gamla och nya utgåvan
samt mitt Virginia-bokställ och min favoritmugg.

Bokförlaget Modernista har kommit med en nyutgåva av klassikern Ett eget rum, vilket jag har tagit som en signal och uppmaning till omläsning. Det är sisådär femton år sedan jag läste boken senast och jag är lika tagen, fascinerad och upprörd nu som då. Vilken dynamit den här essän är! Virginia for President! Synd bara att hon är död.

Första meningen lyder:

"Men, säger ni kanhända, vi har ju bett er tala om kvinnorna och romanen - vad har det med ett eget rum att göra?"

Nordiska Rådets litteraturpris 2015 - de nominerade är...

Två svenska författare är nominerade till Nordiska Rådets litteraturpris 2015 och det är Therese Bohman för romanen Den andra kvinnan och Bruno K Öijer för diktsamlingen Och natten viskade Annabel Lee. Känns som ett bra val, även om jag inte har läst någon av böckerna. Har du?
Vinnaren kommer att utses i oktober. För att se hela listan med de nominerade, följ länken.

   

Visst är boknörderi en sport!

På Kulturkollo har de just nu en sportvecka och medan jag utan större intresse bläddrar förbi alla inlägg som handlar om böcker som handlar om sport eller dess utövare, fastnar jag plötsligt för texten med rubriken Boknörderi är väl också en sport? Klart att det är! Nu är det så att inlägget driver just den ståndpunkten så det behövs inte att gå i polemik med skribenten; vad jag vill säga att du ska läsa bloggaren Fannys underfundiga och pricksäkra text (om du redan läst den).

Annars vill jag gärna bidra med några bildbevis för att boknörderi självfallet är en sport. En tung och ansträngande sådan. När jag exempelvis läste Ulysses gick det åt en hel del smärtstillande gel på min vänstra handled, vilket jag också bloggade om då.

 

Kungar av Island

En av Islands främsta författare heter Einar Már Gudmundsson (f. 1954) och hans senaste roman Kungar av Island har just kommit ut på svenska, i översättning av Inge Knutsson. Gudmundsson har sedan debuten med barndomsskildringen Riddarna av runda trappan 1982 skrivit ett flertal romaner. 1995 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för Universums änglar och 2012 fick han Svenska Akademiens nordiska pris som är en av Nordens viktigaste litterära utmärkelser.

Gudmundsson har en förkärlek till uppväxtskildringar och släktkrönikor, berättelser som utspelar mot bakgrund av Islands historia och har sina rötter i öns spännande landskap – både det geografiska och det litterära.

Kungar av Island är också en släktkrönika, men lite tillskruvad. Vi följer släkten Knudsen under 200 år för det är ungefär så länge som de har styrt över det lilla kustsamhället Tangavík. Tangavík är Knudsensläktens kungarike och deras makt är oinskränkt, i alla fall tills den isländska ekonomin brakar ihop och finanserna störtdyker i slutet av 00-talet. Då blir det klippt även för Knudsens, dessa kaxiga ägare till fiskerier, fabriker, affärer, tidningar och annat smått och gott så som orkestrar och sångkörer.

Redan på sidan femton finns en heltäckande beskrivning av släktens svärdssida och det är också ett stycke som ger ett smakprov på berättarens ironiska och humoristiska ådra:

”I Knudsensläkten har det funnits begåvningar och storsinta män, drönare och bråkstakar. Byfånar och allehanda konstiga figurer har smugit sig in i släkten, och några av dessa har blivit kommunalråd och till och med hamnat i alltinget. Medlemmar av släkten har blivit ministrar, ambassadörer och kaptener, och andra har varit sjömän, lärare, piloter och kypare, brottslingar och advokater, till och med i en och samma person.”

Högmod går före fall, sägs det. Och visst har männen i släkten inte sällan lidit av hybris, medan kvinnorna mest varit snälla och försynta och hållit sig till könsadekvata sysslor utan att märkas. Vill man läsa en roman om jämställdhet får man välja en annan bok. Kungar av Island är en berättelse om män som har byggt och förlorat imperier och det är knappast en slump att berättaren gärna nämner författarens stora idol, nobelpristagaren Halldór Laxness. Om man har läst ”Fria män” kan man inte missa Laxness skugga sväva över hela anrättningen.

Trots att romanen spänner över två århundraden är handlingen inte linjär, utan hoppar obekymrat från en tid till en annan. Lika till synes ostrukturerat är det med personernas uppdykande i och försvinnande ur handlingen. Under hela första halva av boken såg jag romanen mest som en samling av skrönor, enskilda historier och anekdoter om några av de mest osannolika typerna i Knudsensläkten och det tog inte lång tid tills jag slutade bry mig om vem som var son till vem. Det var ändå omöjligt att hålla reda på de alla. Men så märkte jag att två namn återkom hela tiden: stamfadern, redaren och kaptenen Ástvaldur Knudsen och alkisen, rockaren, Cadillacfantasten och läraren Arnfinnur Knudsen. Far och son.

Romanen börjar med att Arnfinnur gör entré – som en ny lärare på en skola. Sättet han anländer på och hans utseende får eleverna att tro att det är ett råskinn, en kommunist till och med, som kom för att döda rektorn. Berättarrösten som är tydligt närvarande i texten tillhör en av Arnfinnurs elever som i vuxen ålder berättar vad han fått höra om Knudsensläkten. Det är alltså ett slags muntlig berättande som traderas vidare, med allt vad det innebär. Arnfinnur är oförglömlig.

Kungar av Island är en underhållande skönlitterär analys av vad som ledde till finanskrisen. Gudmundsson skriver roligt och lekfullt men hans kritik av det isländska samhället och dess överklass är ändå inte nådig.

(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren, Sörmlands nyheter och Katrineholms kuriren 2015-02-03.)

Köp boken på Bokus eller AdLibris .

Börjar läsa: Män kan inte våldtas (M Tikkanen)

Nu får ett loppisfynd från i fjol min uppmärksamhet - börjar läsa Män kan inte våldtas (1975) av Märta Tikkanen. Första meningen: "Tova Randers arbetar på stadsbibliotekets låneexpedition."

Till bokfotograferingen har jag valt isig snö som bakgrund, kändes som att den symboliska kylan skulle kunna passa bra.

Har du läst denna moderna klassiker? 

Bokryggspoesidagen

Kulturkollo kör en #bokryggspoesistafett idag. Jag hade planer på att anmäla mig för att delta i stafetten men sedan föll det bort på grund av en massa annat i mitt huvud. Typiskt mig. Så jag är inte med. Men det hindrar mig inte från att vara med ändå på ett litet hörn. Annars är det 21 bokryggspoeter som deltar, listan finns på Kulturkollots blogg (se länken ovan). Vilken härlig bokryggspoesi det har blivit, har läst många fina dikter redan. Gå gärna in på Kulturkollo och klicka dig vidare till de olika bidragen. 

Mitt bidrag kommer här:

En mörk strimma av ljus

Ljudet av sådant som faller

Stilla

En tid för allt

Befriad

Dagens loppisfynd

Var en sväng på Myrorna och hittade de här två fina böckerna:

Bokrea 2015

Sedan igår kan man välja och vraka och förhandsbeställa bland årets bokreaböcker och det är just vad jag redan gjort. Min förhandsbeställning som är lite tunnare än vanligt ser ut så här:

Steglitsan (Donna Tartt)
Alexandriakvartetten (Lawrence Durrell)
De dunkla butikernas gata (Patrick Modiano)
Den vita tigern (Aravind Adiga)

Steglitsan har jag visserligen som e-bok och har även läst den men vill gärna ha den i bokhyllan bredvid Tartts tidigare två böcker. Annars ser jag mest fram emot De dunkla butikernas gata, anledningen kan du läsa om här. Den vita tigern vill jag ha eftersom jag gillar Adiga och vad Alexandriakvartetten beträffar läste jag om den i senaste numret av Vi läser.

Har jag missat nån bra bok? Tipsa gärna (fast om sanningen ska fram så har jag redan ganska många av böckerna som finns på rea i år, i alla fall av de som är i min smak).

Och apropå ingenting och allting - idag hat jag beställt fyra nya Billy (om än bara de som är 40 cm breda), så under en tid fram över blir platsbrist en ickefråga. Skönt. 

Trött på Mello? Rösta i Litto!

Melodifestivalen är inte min grej men att rösta på böcker i Litto 2015 tycker jag är något helt annat. För andra gången i rad drar Litteraturmagazinet igång Litto som ett alternativ till Mello och i år tänker jag vara med och rösta. Upplägget är i stora drag detsamma som Melodifestivalens: fyra deltävlingar, andra chansen och till slut en stor final. I Litto tävlar totalt 104 bidrag. Trettio kandidater går vidare till finalen där en vinnare utses. Må bästa bok vinna!

Här är Litto 2015:

• Deltävling 1 (röstning pågår t.o.m. 12/2 kl 24.00)
• Deltävling 2 startar den 14 februari
• Deltävling 3 startar den 21 februari
• Deltävling 3 startar den 21 februari
• Deltävling 4 startar den 21 februari
• Andra chansen startar den 7 mars
• Finalen startar 14 mars

I den första deltävlingen har mina 12 poäng gått till Mot fyren av Virginia Woolf.

Kommer du också att rösta i Litto 2015? Vem får/har fått din röst i första deltävlingen?

Det är Dagen för Läsro i Finland idag. Ska vi ta och stödja vårt grannland?

Via bokbloggen Bokbabbel har jag fått nys om att det är Dagen för läsro i Finland idag den 8 februari och det tycker jag förstås är jätteroligt.

2015 är Bokens år i Finland. För att fira uppmanar Finlands bokstiftelse finländarna att ge sig tid att läsa söndagen den 8 februari – dagen för Läsro. Men varför skulle vi inte kunna göra likadant här i Sverige? Man ska ju stödja sina grannar när det gäller en god sak.

Varsågod, här har jag klippt in information om Läsrodagen i Finland:

Drömmen om att försjunka i en god bok stannar alltför ofta vid blotta tanken. Tiden rinner iväg eller så fastnar man i de sociala medierna. Därför uppmanas alla att freda söndagen den 8 februari som en dag för Läsro för hela folket.

Tanken är att man skall ägna hela dagen åt att läsa böcker: läsa eller lyssna till en ljudbok, ensam eller tillsammans, hemma eller hos en vän, i lugn och ro.

Man kan läs högt för ett barn eller en åldring, läsa i bokcirkel eller dra sig tillbaka i sin egen länstol. 
Man kan också ordna en fest med temat TDM – ta din bok med dig.

REGLER FÖR LÄSRODAGEN är följande:
1  Läsron omfattar all slags litteratur och alla läshörnor.
2  Det är tillåtet att läsa tillsammans.
3  Det är tillåtet att läsa för sig själv.
4  Det är tillåtet att läsa för andra.
5  Det är förbjudet att störa andras läsro
6  Det är strängt förbjudet att störa sin egen läsro med oviktiga sysslor.

Vad tycks? Ska vi ta och läsa brallorna av oss idag? (Jag tycker att regeln nr 6 är särskild viktig en dag som denna.)

Boken som jag just nu läser är För in de döda av Dame Hilary och under promenaden i eftermiddag kommer jag att lyssna på Boktjuven av Markus Zusak.

Vad läser du idag?

Massolit Book Blog Awards 2015 - det är nomineringsperiod nu

Tävlingen som tidigare hette Forma Book Blog Award heter numera Massolit Book Blog Awards och årets omgång har precis kommit igång. Mellan den 6 februari och den 13 februari kl. 12.00 kan alla som vill nominera sina favoritbokbloggar och favoritbokbloggare i tre kategorier: Årets bästa bokblogg, Årets nischade bokblogg och Årets bokbloggsinlägg. En åttahövdad jury utser sedan vilka som går till final och den 2 mars vidtar en allmän omröstning där en vinnare per kategori utses. Vem som har vunnit avslöjas den 11 mars och det är äran som är priset. Plus rätten att sitta i nästa års jury.

Om någon av er som brukar följa Bokmania (och gillar vad jag skriver) också känner att man vill nominera min bokblogg till det här priset, tackar jag ödmjukt för det.

Men ärligt talat gör jag mig inga illusioner om att min bokblogg ens har en pytteliten chans komma till final. Jag tror nämligen att Bokmania är för mycket enstöring för det. Men om det skulle inträffa, skulle jag förstås bli glad. Om inte, så kvittar det. Själv ska jag nominera en handfull bokbloggar som i mitt tycke är bäst och hålla alla mina tummar och tår för att någon av dem ska kamma hem awarden.

Skuggan av ett liv

Vem är kvinnan bakom boksuccéerna Wolf hall och För in de döda? Vem är människan Hilary Mantel (f. 1952)? Efter att ha läst författaren Hilary Mantels nyligen utkomna memoarbok Skuggan av ett liv, upplever jag det som att jag känner henne nu - fast det naturligtvis varken är sant eller ens möjligt. Men jag känner en djup, kvinnlig samhörighet med henne och en ännu större beundran än innan för vad hon har åstadkommit på litteraturens område. "Innan" betyder i mitt fall tiden då jag endast hade Wolf Hall i mitt Mantel-bagage. Nu "efter" är jag också mitt i läsningen av För in de döda och jag har närmast knarkat intervjuer med Hilary Mantel under hennes Sverigebesök tidigare i veckan.

Skuggan av ett liv är en personlig, ödmjuk och insiktsfull bok om Hilary Mantels eget liv och om hennes väg till författarskapet. Fint och stilsäkert berättar hon om sin barndom i en minst sagt annorlunda familj, om sina två äktenskap med en och samma man och om dottern som aldrig kom.

De oföddas landskap genomkorsas av vägarna som aldrig togs, stigarna vi vände ryggen åt. I ett utstuderat tillstånd av halvexistens lurar de i det skuggland som är våra förlorade chanser.

Hon berättar också om sin svåra sjukdom och det fysiska och psykiska lidande som sjukdomen innebar innan hon kunde få en diagnos och därmed behandling. Sjukdomen gjorde att Hilary Mantel tvingades att ge upp drömmen om en karriär som jurist och hitta på något annat i stället. Hon valde att bli författare. Enligt henne själv är det just tack vare sjukdomen som hon började skriva på allvar. Det finns inget ont som inte bär något positivt med sig, brukar man säga, och så är det även i Hilary Mantels fall. Ibland får man ta vad man får och Hilary Mantel har sannerligen förvaltat sitt pund väl och gjort det till guld.

Idag kallas Hilary Mantel för förnyare av den historiska romanen, hyllas och belönas med priser och utmärkelser. Hon är en litterär gigant men när man lyssnar på henne eller läser hennes nedskrivna livsberättelse, inser man hur ödmjuk hon är inför livet. Samtidigt är hon fullt medveten om sitt värde, sin intelligens och sin kapacitet. Hon tvivlar inte på sin förmåga och hon har humor. Hon är en pragmatiker, gör sig inte några onödiga illusioner - men livet har lärt henne att verklighet är mer än vad vi kan ta på, att det finns hål i den.

Sanningen är ömklig och full av fläckar, och man hittar den bara i anhopningen av dammiga och trasiga fakta i det mänskliga sinnets källare och kloaker. Historia är det som folk försöker dölja för dig, inte det de försöker visa upp. Man letar efter den på samma vis som när man sållar igenom en soptipp: efter spår av det som människor vill begrava.

Hilary Mantel började skriva sin memoarbok i ett försök att få upphovsrätten till sig själv, som hon uttrycker det, för känslan av att det mest var alla andra som skrev hennes liv började kväva henne. Skuggan av ett liv handlar först om en egensinnig liten flicka vars sätt att tänka och vara inte riktigt är kompatibelt med skolsystemet, sedan om tonåringen Fröken-aldrig-kry och slutligen om en kvinna med en stor och oformlig kropp, dessutom utan livmoder. Hur blir man betraktad i ett samhälle med osund kroppsfixering? Hur påverkas man? Jo, man får för sig att man måste jobba dubbelt så hårt som alla andra för att duga. Genom att dela med sig av sin berättelse och sina livserfarenheter har Hilary Mantel också blivit en stor feministisk förebild, tycker jag. Hon är enormt stark i sig själv och man bara måste beundra henne för hur hon tagit kommandot över sitt liv.

En stor författares memoarbok vore inte komplett utan tankar kring litteratur och skrivande, så naturligtvis finns även de bitarna med. Hur kom det sig att hon började skriva? Redan som barn fann Hilary tröst och styrka i böcker som hon brukade flitigt låna på biblioteket. Här finner jag vissa likheter med Jeanette Wintersons barnomshunger efter böcker.

... till Hadfields bibliotek där det fanns en hylla med barnböcker som jag plöjt framlänges och baklänges. Jag hade läst böckerna så häftigt att när jag lämnade tillbaka dem var trycket blekt och grått av utmattning, och jag tänkte att en dag skulle bibliotekarien märka att jag hade tömt dem på kraft och riva mitt lånekort.

 Och så här lyder Hilary Mantels tuffa råd till alla författare i vardande:

Lita på din läsare, sluta skedmata din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara åtminstone lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du är i raden längst bak, kan du vara snäll att koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en fjärdedel. Sluta snickra ihop dina tarvliga små liknelser. Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket klarhet och kraft du kan. Ät kött. Drick blod. Glöm ditt sociala liv och tro inte du kan ha vänner. Stig upp under nattens tysta timmar och stick dig i fingertopparna, använd blodet som bläck; det ska nog råda bot på din raljans!

Men lider jag mina egna råd? Inte det minsta. Raljans är mitt nom de guerre. (Använd inte utländska uttryck, det är elitistiskt.) 

Så hon skriver! Jag känner igen Mantels skrivkraft och formuleringskonst från Wolf Hall. I Skuggan av ett liv finns en mängd exempel på hur genialiskt skicklig hon är på exempelvis gestaltning; en favorit är meningen "...mina ögon måste ha rört sig så ivrigt att de skalade bort lacken från stolarna".

Om det finns några pikanta avslöjanden i memoarboken? Tyvärr, inget sådant, om man inte räknar Mantels erkännande av sitt obotliga semikolonberoende. Ett roligt avsnitt, förresten.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Bokstilleben: "För in de döda" av Hilary Mantel

För in de döda, första meningen: "Hans barn faller från skyn." Äventyret kan börja. 

Hilary Mantel i Kulturnyheterna i kväll

Hilary Mantel är Sverigeaktuell just nu och Kulturnyheterna sände en intervju tidigare i kväll. Inslaget börjar 11:05 i sändningen, titta gärna. Så sent som igår läste jag ut hennes memoarbok Skuggan av ett liv som jag tyckte väldigt mycket om (recensionen kommer i helgen) och därför har dagens stora bokfråga varit vilken bok jag ska börja läsa härnäst, som vanligt har jag några stycken att välja mellan. Men eftersom det är en så stor fokus på Hilary Mantel just nu (jag hade gärna suttit på Kulturhuset nu och lyssnat på henne), föll valet till slut på För in de döda. Svårt att motstå, särskilt när jag köpte boken i helgen. Så här skrev jag om bokköpet på facebook:

Inlägg av Bokmania-bokblogg.

En överraskande och trevlig boknyhet: Harper Lee är tillbaka

Det ser ut som att det man knappt hade kunnat föreställa sig verkligen kommer att hända - och det snart. I sommar ska den nu 88-åriga Harper Lee, författaren till Dödssynden (To Kill a Mockingbird), att ge ut en uppföljare och det är en mycket spännande och rolig boknyhet som precis har slagit ner som en bomb i bokvärlden.

Bok nummer två kommer femtiofem år efter att Dödssynden publicerades; kan man tänka sig! Boken var tydligen färdigskriven redan i mitten på 50-talet och före Dödssynden, för att sedan glömmas bort i någon byrålåda. Det är ganska otroligt, tycker jag. Varför kommer boken först nu? Hur kunde Harper Lee glömma bort att manuset fanns? Det måste ha funnits ett enormt tryck på Harper Lee under alla åren som gått sedan Dödssynden erövrat världen att skriva mer. Men i år sker det alltså. Uppföljaren har titeln Go Set a Watchman och den lilla flickan Scout har blivit vuxen. Jag hoppas att boken översätts till svenska inom en mycket snar framtid.

Hur ska det gå för Pinnebergs?

Författaren Hans Fallada (1893-1947) är en tysk författare som efter att under lång tid varit ganska bortglömd, får åtnjuta en verklig renässans. Numera anses han tillhöra skaran av de stora tyska 1900-talsförfattarna och hans romaner har fått klassikerstämpel på sig.

Romanen Hur ska det gå för Pinnebergs? utkom för första gången 1932 och var författarens stora genombrott. Boken utspelar sig huvudsakligen i Berlin under åren 1930-1932 som politiskt var tiden för Weimarrepublikens slut och nazisternas maktövertagande i Tyskland, samtidigt som landet (och stora delar av världen) led av ekonomisk kris. Arbetslöshet, ingen anställningstrygghet, dåliga löner, höga priser på basvaror och fattigdom drabbade många.

Hur ska det går för Pinnebergs? är en roman som skildrar den lilla människan och hennes levnadsvillkor i en orolig och svår tid. Huvudpersonen Johannes Pinneberg är först bokhållare, sedan klädförsäljare på ett varuhus, sedan arbetslös. Han är ung, snäll och försynt och han förälskar sig i en flicka vid namn Emma, kallad Lämmchen. Hon är också snäll och rar.

Rätt snart, och förstås mycket olämpligt, blir Lämmchen gravid och de måste gifta sig hastigt. Båda är mycket oerfarna vad gäller det mesta i livet, Lämmchen är dessutom ganska naiv och opraktisk. Men de lär sig. De måste hanka sig fram. Inkomst, bostad, mat på bordet, saker till det kommande barnet. Pengarna räcker till knappt hälften av vad de skulle behöva varje månad och just bostad är det största bekymret.

När barnet väl är fött står de där rätt handfallna till att börja med. men de lär sig att bli föräldrar också. Någon att fråga eller få hjälp av har de inte, relationen till de egna föräldrarna är inte vad den borde vara. Men kärleken och tilliten mellan Johannes och Lämmchen är stark, barnet en källa till lycka.

På jobbet, så länge det varar, går det inte så bra för herr Pinneberg, hur han än anstränger sig. Han är bra på huvudräkning och bra på att fjäska för kunder men ibland går han för långt och blir för jobbig och påträngande, särskilt när han måste sälja för en viss summa varje dag för att förtjäna en fortsatt anställning. En dag kommer det en mycket speciell kund till herravdelningen och scenen som utspelar sig är så full av desperation, förödmjukelse, besvikelse och självförakt att den går rakt in i hjärtat. Enligt mig är skildringen av mötet och samspelet mellan Pinneberg och den kände skådespelaren som besöker butiken en av de starkaste i hela romanen. Hans Falladas bild av den lille mannens utsatthet kan inte bli mer talande än så. Efteråt får stackars Pinneberg sparken och familjens redan dåliga läge försämras ytterligare. Hur ska det gå för dem? Hur ska de klara sig? Finns det något hopp överhuvudtaget?

När herr Pinneberg blir arbetslös tillkommer ännu en aspekt, nämligen herr Pinnebergs kontakter med byråkratin. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan är institutioner som inte är kända för att bruka visa medlidande med den lilla människan och hennes kamp för att få behålla tak över huvudet utan att svälta ihjäl på kuppen. Falladas kritik av samhället och dess mycket håliga skyddsnät är vass.

När barnet, lille Klimpen, är drygt ett år gammalt måste Lämmchen bidra till familjens försörjning genom att sy och lappa tvätt åt folk som har det bättre ställt. Vid det laget bor familjen svart i en liten kolonistuga lång utanför stan och när Johannes måste till arbetsförmedlingen i stan återstår inget annat är att binda fast pojken i sängen och lämna honom ensam en hel eftermiddag. Han verkar van vid det och sover och leker, men för mig känns det fullständigt ofattbart och hemskt. Det är sorgligt. Det är ännu en stark bild av hur fattigdom och utsatthet tvingar människor att agera när de inte har något val.

Ju svårare Pinnebergs har det ekonomiskt och ju slitnare Johannes kläder blir, desto svårare blir det för honom att behålla känslan av värdighet och mänsklig stolthet. Jag minns ännu en stark scen. Johannes står länge och tittar i ett skyltfönster, tänker och drömmer sig bort. Plötsligt jagar en polis bort honom som om han var en kackerlacka. Kläderna gör mannen och Johannes kläder är så slitna, så slitna. I ren förtvivlan kastar han bort sin gamla, smutsiga skjortkrage. En sån som han behöver ju ingen.

Hur ska det gå för Pinnebergs? är i grunden en lågmäld men rak och realistisk berättelse om en vanlig, liten familj i 30-talets Tyskland. Genom att skildra Pinnebergs oglamorösa liv fullt av motgångar, skildrar Fallada ett helt samhälle och många vanliga människors svåra livsvillkor under den tiden. Romanen är en gripande beskrivning av en människas gradvisa förfall på grund av fattigdom och arbetslöshet. Men det är också en fin roman om kärlek.

Boken är en nyutgåva i översättning av Aimée Delblanc.

Ingrid, Bokfantomen, ... och dagarna går och Lyrans noblesser har också läst boken.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Violencia och hennes far

För två år sedan tog Lina Hagelbäck med sin drömlika prosalyriska berättelse Violencia många med storm, mig i allra högsta grad inräknad. Nu är hon tillbaka med en lika explosiv uppföljare. Violencia och hennes far är visserligen en uppföljare till Violencia men böckerna är fristående.

Violencia och hennes far handlar, som titeln så tydligt antyder, om Violencia och hennes far, den gitarrspelande Esra. Utan att lämna ett enda spår efter sig lämnade han familjen när Violencia var liten. Efter år av fruktlöst längtande och sökande får Violencia plötsligt ett brev från en barägare på Sicilien, Mannen känner Esra. Så får Violencia veta att hennes far också är poet, precis som hon. Hon blir besatt av att hitta honom för att ställa honom en enda fråga, nämligen varför han lämnade henne. När de äntligen träffas inser Violencia att ekot av fadern nog var större än han själv och att spriten och tiden har gjort honom onåbar för henne.

Porträttet av fadern visar på en dubbelnatur. Å ena sidan är han en känslig poet, å andra sidan är han en våldsbenägen alkoholist som en gång och för alltid lämnade sin dotter. Violencias inre är också ett komplicerat maskineri, så ambivalent som hon är. Hennes själ är sårig och blödande, hennes hjärta kärlekstörstande. Ilskan, sorgen och besvikelsen hon känner måste ta vägen någonstans, den måste få ett utlopp. Violencia samlar sin vulkaniska kraft.

Violencia och hennes far är förutom en mycket dramatisk far-och-dotter historia också en berättelse om poesi och vulkaner. Etna, i vars närhet mycket av handlingen utspelar sig, har en betydande roll som både symbol, scenfond och rekvisita. Språket besitter också stora krafter, precis som jag minns det från romandebuten, även om den här texten är mycket mer sparsam med till exempel nyuppfunna ord. Men ett sådant nytt ord har jag lagt på minnet, kanske i önskan att göra det också till mitt så att det kan dyka upp och ge namn åt något inom mig en dag: novembermorgonfilosofi.

Lina Hagelbäcks språk är en blandning av poesi och prosa, ibland till och med bokstavligen eftersom texten innehåller insprängda diktrader skrivna av fadern eller idolen Ekelöf. Men det är framförallt det att hela texten andas poesi, för så skriver Lina Hagelbäck. Hennes prosa är poesi, utan att för den sakens skull vara högtravande eller pretentiös. Poesin är som en ryggrad eller ett skelett som prosan är fäst på, som muskler. Det är därför det kan heta att "jag lutade mig bakåt och låste mig i bunden vers, hexameter tror jag att det var" eller "mitt humör närmar sig skrynkligt omslagspapper" och kännas som fullständigt naturliga beskrivningar. Redan i Violencia var jag fascinerad av Lina Hagelbäcks metaforkonst och är det även nu. Hon är fenomenal när det gäller metaforer. Hon är en språkkonstnär med absolut gehör för ordens valörer och med fantasi och mod att skapa nya kombinationer.

Dikterna som Violencias far Esra skrivit i romanen är i själva verket dikter skrivna av Lina Hagelbäcks egen pappa Jösta Hagelbäck som var filmregissör, konstnär och musiker och som gick bort 2009. Att hans dikter används i romanen är författarens sätt att hylla sin älskade pappa. För övrigt finns det inga som helst likheter mellan pappa Jösta och romanens hopplöse Esra, vilket Lina Hagelbäck tydligt påpekar i förordet.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.