Tänk att jag redan är klar med vinterns stora ljudboksprojekt - det har tagit mig knappt sju veckor att lyssna på Per Anders Fogelströms historiska Stockholmssvit Mina drömmars stad (1860-1880), Barn av sin stad (1880-1900), Minns du den stad (1900-1925), I en förvandlad stad (1925-1945) och Stad i världen (1945-1968) och jag njöt varenda minut under de nästan sextio timmarna som hela äventyret pågick. Det var inte heller någon risk att jag skulle tröttna på Helge Skoogs uppläsning. Eftersom jag har böckerna också i inbundet format, kunde jag vid behov bläddra i dem (jag gillar den sortens kombinationsläsning). Senare fick jag även tillgång till Stad i bild (den bloggar jag om här).
Att läsa/lyssna på romanserien är en fantastiskt fin läsupplevelse. Dels för att personerna är så trovärdigt, jordnära och mänskligt skildrade, dels för att det är så intressant, lärorikt och spännande att tack vare Fogelströms berättelse bli varse tidens gång och se Stockholms enorma utveckling under de hundra åren som handlingen sträcker sig över. Människornas livsvillkor i början av sviten (1860) är så radikalt annorlunda mot hur de är i slutet av femte boken då året är 1968. Så mycket som har hänt på fyra generationer, jag blir alldeles häpen av insikten.
Emelie, som under sina 88 levnadsår får bevittna förändringarna, är berättelsens sammanlänkande karaktär och, som jag ser det, svitens huvudperson. Emily är stark och hon är en figur som det är omöjligt att inte fästa sig vid känslomässigt. Hon är lätt att tycka om. Vänlig, klok, pigg, handlingskraftig, orädd, osjälvisk och med ett stort hjärta. Hon finner alltid råd och ett sätt att hjälpa och stötta de som behöver hjälp och stöttning. Det är faktiskt väldigt roligt att det finns en kvinnlig karaktär i romansvitens centrum.
Som dotter till hamnarbetaren Henning och tvätterskan Lotten föddes Emelie till tungt slit och fattigdom (år 1870) och inte alls känner igen sig i det samhälle som gamle Hennings och Lottens barnbarnsbarn och deras barn plötsligt blir en aktiv del av i mitten av 1900-talet. Allt har gått så fort, tycker hon. Emelie gifter sig aldrig, får aldrig några egna barn, men tar hand om och räddar flera stycken i sin närhet som far illa på grund av sina socialt missanpassade föräldrar, för fattigdom och elände skördar sina offer, liksom spriten, och förbannelsen kan sitta i över flera generationer.
I och med att Emelie är familjens verkliga hjärta och eftersom hennes betydelse för sammanhållningen i släkten är så stor och under så lång tid, blir skildringen av familjerelationerna väldigt närgående, samtidigt som förändringarna som successivt äger rum sker i takt med allt högre social standard i samhället, bättre boendevillkor, mindre slitsamma arbeten och modernisering av hela staden.
Det är ett smart grepp av Fogelström att låta Emelies storebror August bli adopterad av de rika Bodins, en familj som så småningom ger sig in i byggbranschen och blir en av de mäktigaste. För det första möjliggör arrangemanget en naturlig jämförelse av klasskillnaderna och ger inblick i två helt skilda världar (inte minst ideologiskt), för det andra är det fritt fram för författaren att beskriva hur staden byggs ut och växer och hur gamla hus och gator rivs för att lämna plats åt nya, moderna byggnationer under flera decennier. Det är roligt att läsa om, för Fogelström beskriver förändringarna mycket levande och även sätter dem i samband med personernas liv. Det är alltid någon i boken som noterar än den ena, än den andra förändringen och reflekterar över vad hen ser, hur det var förut och vad det nya kan innebära för samtiden och framtiden. Fogelström håller sig till verkligheten - gator, broar, stadsdelar och kommunikationer som byggs i bokens Stockholm har en gång byggts i den verklighetens stad som vi idag känner så väl. På så vis är Stockholm också en av romanens huvudpersoner, tycker jag. Från att i början vara endast en lite större by, blir Stockholm i slutet en storstad i världen. Det är häftigt att vara med på resan. Ännu häftigare och roligare blir det om man har boken Stad i bild till hands. Det var en fullträff när jag fick boken i julklapp.
Romansviten har ytterligare en viktig beståndsdel och det är att berätta om människors arbete och arbetsvillkor under de hundra åren som handlingen spänner över. Emelie började till exempel att arbeta på fabriken som tolvåring och hennes arbetsdagar kunde vara upp emot fjorton timmar långa, sex dagar i veckan året om och för nästan ingen lön alls. Hennes pappa Henning var hamnarbetare som slitit ut sig vid 35-års ålder och mamma Lotten var tvätterska; hon drunknade i en isvak när hon tvättade stortvätt på vintern. En av deras vänner jobbade på ett bageri, också fjorton timmar i sträck och med endast två lediga nätter per år. Kan ni tänka er det? Så småningom uppstår fackföreningar och de börjar kämpa för först tio timmars arbetsdag, sedan för åtta timmars arbetsdag, sedan för rätten till ledighet och mycket annat som vi idag tar för givet. Socialdemokratin vinner mark allt mer och det politiska klimatet och den politiska kampen tar också sin del av berättelsen i anspråk. Man får verkligen perspektiv på tillvaron när man läser om Henning och Lotten och deras vänners och ättlingars vardag.
Det är tydligt att Fogelström bemödade sig väldigt mycket med valet av yrken för sina romanfigurer eftersom vissa yrken är samtidigt fönster till en specifik del av samhället. Arbetare, fabrikörer och byggmästare är de största yrkesgrupperna, vid sidan om gruppen arbetsskygga och de som hamnat på samhällets botten, så som t. ex. Emelies bekanta Berta och Johan och i förlängningen några av hennes barn och barnbarn. Jag kan tänka mig att Fogelström funderade över hur han skulle kunna få in även kultur och media (som vi idag säger). Jo, han gör till exempel Emelies lillebror Olof till konstnär och låter honom gifta sig med en skådespelerska. Och Olofs dotterson växer upp och blir journalist. Det funkar hur bra som helst.
Per Anders Fogelström väver sina tre teman (familjeliv/relationer, arbete/politik, Stockholm/världen) väldigt skickligt samman och jag kan verkligen inte minnas att jag upplevde några avsnitt som tråkiga eller pratiga. Han är en berättare som behärskar konsten att fängsla och fånga med både ämnet och sitt levande språk.
Slutet. Slutet tycker jag mycket om, symboliken i det och hur det anknyter till hela berättelsens början. Serien börjar med att gamle Henning, då endast femton år gammal, kommer vandrande till Stockholm, sina drömmars stad, och snart blir tillsammans med sin älskade Lotten. I sista bokens slutscen promenerar "unge" Henning (sondotterns son och redan medelålders) och hans dotter Lotta hem genom staden och pratar om livet. Deras namn och vandringen genom staden i skymningen är för mig en vacker bild av livets oändliga lopp. Livet fortsätter och fortsätter, nya generationer bär sina förfäders arv och drömmar vidare och det enda vi kan göra för de som gått före oss, är att minnas dem. Samtidigt har varje ny individ i kedjan sina egna drömmar. Nya drömmar i en ny värld som staden blivit en del av.
Eli läser och skriver och Bloggbohemen har haft samma ljudboksprojekt i vinter och Enligt O hade en omläsning här om året.
