Det är alltid lika roligt när jag råkar snubbla över en gammal klassiker, börjar läsa den och genast inser att jag har att göra med en fantastisk berättelse och att epitetet "mästerverk" är alldeles passande och inte det minsta överdrivet eller pretentiöst. Vilken guldgruva all världens litteraturskatt är, visst håller ni med om det. Jag kan bli alldeles till mig. Boken som har gjort mig salig den här gången är kortromanen Kreutzersonaten av Leo Tolstoj (svensk övers. Lars Erik Blomqvist).
När Kreutzersonaten kom år 1890 slog den ner som en bomb och det blev ett ramaskri inte bara i själva Ryssland, utan även i andra länder allt efter som boken översattes. Att skriva om förhållandet mellan en man och en kvinna på det sätt som Tolstoj hade gjort i Kreutzersonaten ansågs nämligen vara oerhört provocerande och opassande. I vissa länder blev boken helt förbjuden under kanske ett par decennier.
Det bärande temat i Kreutzersonaten är alltså förhållandet mellan man och kvinna. Tolstoj har skrivit en mycket kraftfull berättelse om sex, åtrå, svartsjuka och äktenskapets emotionella berg- och dalbana. Han analyserar mästerligt den ursprungliga förälskelsens och passionens (som huvudpersonen ser det) obönhörliga transformation till vardagstristess, svartsjuka och hat. Han skildrar ett äktenskap där bråk och försoning genom sex avlöser varandra, han skriver hur kvinnans barnafödande påverkar makarnas sexuella samliv och hur kvinnans erotiska utstrålning driver maken till vansinne, tills han känner sig tvungen att knivmörda henne för att kanske hämnas, kanske rädda henne och sig själv från den fysiska kärlekens förbannelse och makt.
Tolstoj levererar en hetlevrad kritik av samhällets konventioner när det gäller hur män och kvinnor i den ryska societeten förväntas vara och han är också mycket kritisk till hur samhället och kyrkan ser på äktenskapet över huvud taget. Innebörden är ganska tragisk. Bilden som Tolstoj målar upp är sorglig eftersom den visar tydligt hur män och kvinnor redan i unga år lär sig att använda sitt kön som fångstredskap och sedan som maktmedel och vapen i det äktenskapliga kriget, fast ingen ens vill låtsas om det. Sedan får sig också läkarkåren en rejäl känga eftersom Tolstoj anklagar läkarna för att med sina ofta absurda råd och förbud förse kvinnor med behövlig "ammunition".
Men det är inte bara ämnet som är intressant med Kreutzersonaten, det är även formen och det gejserliknande språket. Till skillnad från den breda epiken vi möter i exempelvis Anna Karenina, ser vi här en koncentrerad prosa där dramatiken får texten att pulsera i varje mening. Karaktärerna skildras inte längre med breda psykologiska penslar; snarare fokuserar Tolstoj på människans själva existens och villkoren i relationer mellan könen. I den här berättelsen kommer ingen segrande ur kampen, tvärtom är både mannen och hans hustru förlorare. Kvinnan eftersom hon förlorar sitt liv genom makens hand, mannen eftersom han blir så till den grad förgiftad av svartsjuka, hat, förakt och självförakt att han väljer att begå mordet. Ja, han väljer det. Det är inget han gör i någon sinnesförvirring, tvärtom är han medveten om varje fruktansvärt detalj i sitt handlande och kan redogöra för allt som skedde före och efter fruns död med förnuftets analyserande kyla. Tolstoj håller sig till saklig och brutal realism.
Berättartekniskt är Kreutzersonaten mest en monolog och mannen som för monologen är mannen som har mördat sin hustru. Han berättar sin och sin frus historia och förklarar sina tankar och bevekelsegrunder för några medresenärer under en lång tågresa. Han var just och hälsat på sina fem barn. Ibland går ordet över till en annan medpassagerare, några repliker utväxlas eller medpassagerarens tankar kring det berättade formuleras. Då och då tar någon en klunk te, tittar ut genom tågfönstret eller lämnar vagnen för en kort promenad på perrongen medan tåget står och väntar några minuter. Ibland låter Tolstoj oss se mannens ansikte, ett ansikte som i början är mest ilsket för att i slutändan mest uttrycka smärta och ett enormt själsligt lidande. Efter dessa korta avbrott brukar monologen dra igång igen med oförminskad energi. I takt med tågets rytmiska dunkande rusar berättelsen framåt för att nå kulmen strax innan passageraren som lyssnar når sin destination och omtumlad stiger av.
Som sagt har Kreutzersonaten (kallad efter efter en av Beethovens sonater som spelar en viss roll i handlingen) gett mig en enorm läsupplevelse. Det är ett stort mästerverk i ett litet format (knappt 120 sidor). Tyvärr finns inte boken att köpa längre då utgåvan är slutsåld sedan länge, men det finns ju bibliotek. Annars kan jag meddela att bokförlaget Modernista planerar en nyutgivning i sommar. Misse inte den när den kommer.