Bokstilleben: Skuggan av ett liv

Första meningen:
"Det är en lördag i slutet av juli 2000; vi är i Reepham,
Norfolk: Owl Cottage."

Redan i måndagskväll hade jag planer på att börja läsa Hilary Mantels självbiografi Skuggan av ett liv, men det blev inte så. Inte heller de kommande dagarna kunde jag läsa något överhuvudtaget eftersom jag ännu en gång drabbades ett förskräckligt huvudvärk och återkommande migränattacker. Igår hade jag så ont att jag nästan grät men idag är jag på benen. I eftermiddags testade jag att läsa lite och klarade hela tio sidor i ett svep utan att det började flimra framför ögonen på nytt. Så jag tror att jag är på banan igen. Peppar, peppar! Men tänk vad konstigt det kan vara med sammanträffanden: de första sidorna i boken handlar om migrän.

Ur "Skuggan av ett liv"

Det är Colettes födelsedag

Det är 142 år sedan Colette föddes. I somras mindes jag hur det var att läsa henne när jag var en ung tonåring.

Hon var med i fjolårets julkalender

Tre Colette-romaner i en volym.

Vill läsa, men kommer mig inte för.

Boktips på Förintelsens minnesdag

Idag den 27 januari 2015 är det 70 år sedan Auschwitz befriades och dagen uppmärksammas som Förintelsens minnesdag. Jag är fast övertygad om att skönlitteratur har en enastående kraft och möjlighet att få oss att förstå hur det fasansfulla kunde ha hänt och - framför allt - att få oss att inse att det aldrig, aldrig, får ske igen. Ingen faktalitteratur och inga dokumentärfilmer, hur tydliga de än må vara, kan förmedla en utsatt människas lidande och förtvivlan på samma sätt som god skönlitteratur. Litteratur får oss att förstå vår historia och får oss att inte glömma den.

Jag har samlat några speciellt utvalda boktips - böcker som finns i min bokhylla och som beskriver vad en människa är och vad krig gör med henne och mot henne. Samtliga de här böckerna handlar direkt eller indirekt om andra världskriget och berör förintelsen. Det är böcker om de som var offer. Det är böcker om de som var förövare. Det är böcker om de som var medlöpare. Det är böcker om de välvilliga. Det är också böcker om de som efteråt sa att de inte förstod. Det är viktiga böcker. Det är fantastiska böcker. Det är starka böcker. Det är god litteratur. Läser man dem blir man förhoppningsvis lite klokare. Man blir inte en bättre människa av att läsa litteratur men man blir en klokare människa. Och kloka människor har större chans att göra kloka val. Jag vill också gärna tro att skönlitteratur kan göra oss mer empatiska eftersom den kan beröra våra egna känslor så starkt.

Det är bara två av böckerna nedan som jag ännu inte har läst och det är (skamligt nog) Är detta en människa? av Primo Levi och Ensam i Berlin av Hans Fallada.

Böckerna på fotot är:
De nakna och de döda (Norman Mailer)
De fattiga i Lodz (Steve Sem-Sandberg)
De utvalda (Steve Sem-Sandberg)
Jag heter inte Miriam (Majgull Axelsson)
Mannen utan öde (Imre Kertész)
Är detta en människa? (Primo Levi)
Ensam i Berlin (Hans Fallada)
Upptäckten av currywursten (Uwe Timm)
Varför kom du inte före kriget (Lizzie Doron)

Bokmania har födelsedag idag :-)

8 år idag! Undrar hur många böcker jag har hunnit att skriva om under de här åtta åren. Tiden går men det är fortfarande kul att bokblogga. Jag skickar tackkramar till er som läser det jag skriver. Tack, tack, tack.

Ett viktigt meddelande

Är sugen på bokinköp.

Slut på meddelandet.

Börjar läsa: "Violencia och hennes far" av Lina Hagelbäck

Trots att det är söndag och alltså officiellt en ledig dag, höll jag på att förbereda en presentation som jag ska hålla på jobbet om knappt ett par veckor. Det tog några timmar. Och när klockan var halv fyra tyckte jag att jag absolut hade gjort mig förtjänt av en stilla stund i soffan. Med kaffe, en honungsmacka och en ny bok att läsa: Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far. Boken har precis kommit ut, är så färsk så färsk. Jag älskade föregångaren.

Första meningen: "Det kommer ett brev."

En ny radioföljetong: Klingsor av Torgny Lindgren

Imorgon måndag (26/1) börjar SR P1 sända en ny radioföljetong, denna gång en riktig pärla: Torgny Lindgrens roman Klingsor. Det är författaren själv som läser och eftersom jag har redan har hört Klingsor som ljudbok, vet jag vad jag pratar om när jag säger att hans uppläsning är alldeles, alldeles underbar. Och boken är förstås också väldigt bra. Missa inte den. Mer om romanen finns här. Alla delar kommer att finnas för nedladdning så snart följetongen har startat.

Första meningen:

"Fastighetsmäklaren: Här har ju stått öde i evigheter."

Valet av föremål till detta bokstilleben var på något sätt väldigt självklart, tur att jag äger penslar och målarfärger. Och ett snapsglas har man ju också, fast det är rakt.

Bokstilleben: BokStavligen

Varför vara ute när man kan vara inne? Och varför (om man inte måste) göra något annat när man kan vara för sig själv och läsa?

Ett stilla liv med bok

Vad är det för bok jag har i handen? Det är Kungar av Island av Einar Már Gudmundsson och första meningen lyder: "När Arnfinnur Knudsen dök upp på Holtaskolan var han omkring fyrtio år gammal, mörk, reslig och axelbred."

Bokstilleben

Stilleben med böcker sedda på nära håll

Inom måleri och foto betecknas stilleben som ett motiv innehållande föremål sedda på nära håll och helst ska det då vara föremål som hör till hemmet - bordsserviser, blommor, skrivdon, mat och - så klart - BÖCKER. Jajamensan. Nu kanske ni börjar ana vart jag är på väg med det här blogginlägget och om ni gissar att jag framöver tänker komma dragandes med foton på mina egna böcker arrangerade till något sorts stilleben, så gissar ni alldeles rätt. Det är aldrig fel med lite mjuk bokporr, eller vad säger ni. Inom klassisk måleri är det inte alldeles ovanligt att ett stilleben innehåller döskallar, dött villebråd och annat makabert men sådant lovar jag att undvika. Dessutom vore det ytterst svårt att finna dylika föremål i mitt hem, så det är lika bra att stryka döskallar med mera från listan med lämpliga rekvisita.

Stilleben, av den italienske konstnären Cristoforo Munari (1667 – 1720)

För att ge detta nya inslag en fast inriktning, kommer jag att i första hand skapa ett stilleben med den bok som jag just börjar att läsa. Som bildtext tar jag bokens första mening. På min facebooksida har jag länge hållit på med statusar som består av inledningsmeningar samt en bild på bokens omslag och det brukar vara ganska uppskattat. Jag vill nu ta den idén till en lite mer estetisk eller mer "konstnärlig" nivå och publicera inslagen också här på bloggen. Jag tror att det kommer att bli roligt.

Sedan har jag en till tanke på bokliga stilleben och det är en serie bilder där den gemensamma nämnaren är bokomslag. Jag har många böcker vars omslag liksom hänger ihop, även om böckerna är skrivna av olika författare (till exempel för att omslagen är gjorda av samma formgivare eller för att att böckerna ingår i en viss serie). Ofta är omslagen vackra. Jag vill visa dem, också för mig själv. Jag vill bli bättre på att se bokomslag som ett litet konstverk och inte bara som en förpackning och säljannons. 

Nu återstår bara en sak att göra och det är att bestämma ett lämpligt namn för min kommande stillebenserie.  Kategorin blir i alla fall kort och gott Bokstilleben kombinerad med Inledningsmeningar eller Omslag.

Är ni med? Nu börjar jag.

Wolf Hall kommer att sändas i svt

Det är goda nyheter att BBC-serien Wolf Hall skapad efter Hilary Mantels romaner kommer att sändas även i SVT, kanske redan i vår. Jag kommer inte att missa den. Däremot är det tveksamt om jag hinner att läsa bok nummer två. Men ettan har jag läst. Du då?

Kreutzersonaten

Det är alltid lika roligt när jag råkar snubbla över en gammal klassiker, börjar läsa den och genast inser att jag har att göra med en fantastisk berättelse och att epitetet "mästerverk" är alldeles passande och inte det minsta överdrivet eller pretentiöst. Vilken guldgruva all världens litteraturskatt är, visst håller ni med om det. Jag kan bli alldeles till mig. Boken som har gjort mig salig den här gången är kortromanen Kreutzersonaten av Leo Tolstoj (svensk övers. Lars Erik Blomqvist).

När Kreutzersonaten kom år 1890 slog den ner som en bomb och det blev ett ramaskri inte bara i själva Ryssland, utan även i andra länder allt efter som boken översattes. Att skriva om förhållandet mellan en man och en kvinna på det sätt som Tolstoj hade gjort i Kreutzersonaten ansågs nämligen vara oerhört provocerande och opassande. I vissa länder blev boken helt förbjuden under kanske ett par decennier.

Det bärande temat i Kreutzersonaten är alltså förhållandet mellan man och kvinna. Tolstoj har skrivit en mycket kraftfull berättelse om sex, åtrå, svartsjuka och äktenskapets emotionella berg- och dalbana. Han analyserar mästerligt den ursprungliga förälskelsens och passionens (som huvudpersonen ser det) obönhörliga transformation till vardagstristess, svartsjuka och hat. Han skildrar ett äktenskap där bråk och försoning genom sex avlöser varandra, han skriver hur kvinnans barnafödande påverkar makarnas sexuella samliv och hur kvinnans erotiska utstrålning driver maken till vansinne, tills han känner sig tvungen att knivmörda henne för att kanske hämnas, kanske rädda henne och sig själv från den fysiska kärlekens förbannelse och makt.

Tolstoj levererar en hetlevrad kritik av samhällets konventioner när det gäller hur män och kvinnor i den ryska societeten förväntas vara och han är också mycket kritisk till hur samhället och kyrkan ser på äktenskapet över huvud taget. Innebörden är ganska tragisk. Bilden som Tolstoj målar upp är sorglig eftersom den visar tydligt hur män och kvinnor redan i unga år lär sig att använda sitt kön som fångstredskap och sedan som maktmedel och vapen i det äktenskapliga kriget, fast ingen ens vill låtsas om det. Sedan får sig också läkarkåren en rejäl känga eftersom Tolstoj anklagar läkarna för att med sina ofta absurda råd och förbud förse kvinnor med behövlig "ammunition".

Men det är inte bara ämnet som är intressant med Kreutzersonaten, det är även formen och det gejserliknande språket. Till skillnad från den breda epiken vi möter i exempelvis Anna Karenina, ser vi här en koncentrerad prosa där dramatiken får texten att pulsera i varje mening. Karaktärerna skildras inte längre med breda psykologiska penslar; snarare fokuserar Tolstoj på människans själva existens och villkoren i relationer mellan könen. I den här berättelsen kommer ingen segrande ur kampen, tvärtom är både mannen och hans hustru förlorare. Kvinnan eftersom hon förlorar sitt liv genom makens hand, mannen eftersom han blir så till den grad förgiftad av svartsjuka, hat, förakt och självförakt att han väljer att begå mordet. Ja, han väljer det. Det är inget han gör i någon sinnesförvirring, tvärtom är han medveten om varje fruktansvärt detalj i sitt handlande och kan redogöra för allt som skedde före och efter fruns död med förnuftets analyserande kyla. Tolstoj håller sig till saklig och brutal realism.

Berättartekniskt är Kreutzersonaten mest en monolog och mannen som för monologen är mannen som har mördat sin hustru. Han berättar sin och sin frus historia och förklarar sina tankar och bevekelsegrunder för några medresenärer under en lång tågresa. Han var just och hälsat på sina fem barn. Ibland går ordet över till en annan medpassagerare, några repliker utväxlas eller medpassagerarens tankar kring det berättade formuleras. Då och då tar någon en klunk te, tittar ut genom tågfönstret eller lämnar vagnen för en kort promenad på perrongen medan tåget står och väntar några minuter. Ibland låter Tolstoj oss se mannens ansikte, ett ansikte som i början är mest ilsket för att i slutändan mest uttrycka smärta och ett enormt själsligt lidande. Efter dessa korta avbrott brukar monologen dra igång igen med oförminskad energi. I takt med tågets rytmiska dunkande rusar berättelsen framåt för att nå kulmen strax innan passageraren som lyssnar når sin destination och omtumlad stiger av.

Som sagt har Kreutzersonaten (kallad efter efter en av Beethovens sonater som spelar en viss roll i handlingen) gett mig en enorm läsupplevelse. Det är ett stort mästerverk i ett litet format (knappt 120 sidor). Tyvärr finns inte boken att köpa längre då utgåvan är slutsåld sedan länge, men det finns ju bibliotek. Annars kan jag meddela att bokförlaget Modernista planerar en nyutgivning i sommar. Misse inte den när den kommer.

Öppen stad

Författaren Teju Cole har gjort en stor internationell succé med sin debutroman Öppen stad som kom ut på svenska för ett par år sedan (övers. Erik MacQueen) och hyllades av så väl kritikerkåren som läsare. Teju Cole är född och uppvuxen i Nigeria och utbildad i USA. Som författare, fotograf och konsthistoriker är han något av en kulturell mångsysslare.

Ibland är författarens bakgrund viktigare än annars och i Teju Coles fall är hans egna erfarenheter nära sammanbundna med den värld han beskriver i Öppen stad, trots att boken inte på något sätt är självbiografisk. Som svart i USA förfogar Cole över en dubbel blick på sin omgivning och har så att säga ett passerkort till två världar. Detta delar han med romanens huvudperson Julius, en ung nigerian som vandrar runt på gatorna i New York efter den 11 september.

Julius är doktorand i psykiatri och hans kärleksförhållande har just tagit slut. Han är ensam. All sin lediga tid ägnar han åt ändlösa promenader på New Yorks gator under vilka han möter en varierad skara människor som han småpratar med. Mest känner han sig dock som en främling, både bland de vita på Manhattan och de svarta i Harlem. Han söker sin plats i den stora och till synes öppna staden. Genom möten med okända människor blir han medveten om sina egna värderingar och får även syn på sig själv på ett annat sätt än förut. Hans dubbla blick påverkar hur han ser på omgivningen och hans utseende påverkar hur omgivningen ser på honom. Som mulatt får Julius å ena sidan lätt kontakt med både papperslösa afrikaner i New Yorks tunnelbana och välbeställda vita i Brooklyn, å andra sidan är alla smått misstänksamma mot honom i alla fall.

Öppen stad betecknas som en modern flanörroman vars övergripande teman är personlig identitet, migration, rasism och tillhörighet men som rent konkret handlar om en ung mans sökande efter svar på vissa smärtsamma frågor som till exempel handlar om att våga minnas händelser i det förflutna och sedan hantera minnena. Just detta kommer till sin spets när Julius möter en kvinna han kände i Nigeria när han var liten. Mötet med den här kvinnan blir ett av de viktigaste i boken.

Ett annat viktigt människomöte blir det när Julius åker till Bryssel för att under tre veckor söka spår efter sin tyska mormor (Julius far var nigerian men modern var tyska) och redan på planet dit stiftar han bekantskap med en gammal kvinnlig läkare. De träffas i Bryssel en kväll och äter middag tillsammans och Julius berättar om en marockansk invandrares problem med att få sin doktorsavhandling godkänd, uppenbarligen på grund av att han är invandrare. Kvinnan menar att allt bara är nonsens och att invandrare gärna överdriver för att det ska bli synd om dem. Det är ju synd om de vita också, är det inte?

Det finns flera scener i boken som jag minns särskilt väl, antagligen för att det som berättas på något sätt sätter saker och ting i ett sammanhang, historia och samtiden möts. Vi ser gärna på New York som en öppen stad idag men staden har en blodig, mordisk och tragisk historia. Vem tänker på vilka kvarter som en gång raserades för att exempelvis ge plats åt bygget av Word Trade Center? Teju Cole ger många historiska referenser och låter Julius tänka och reflektera kring det förflutna, det som vi många gånger helst vill glömma. Det blir stark. Vid ett annat tillfälle kretsar ett samtal kring konflikten mellan Israel och Palestina och den historiska förklaringen som skissas upp är en va de bästa, enklaste och tydligaste som jag någonsin har hört eller läst.

Öppen stad är lätt att bli fast i, det är ett lättsamt textflöde trots att de kulturella, politiska och historiska referenserna är ganska många. Julius strosar runt och tankarna flödar och läsaren sveps med och reflekterar i kapp med Julis. Det är en bred och intelligent roman som utmanar våra föreställningar om hur världen är beskaffat och den är riktigt, riktigt bra.

I mars utkommer en ny roman av Teju Cole på svenska, Varje dag är tjuvens dag heter den. Den ser jag fram emot att läsa.


Andra som har läst Öppen stad: Ingrids boktankar, ... och dagarna går och Hermia sayes.

Ett garanterat annorlunda test: Är böcker ditt liv?

Är böcker ditt liv? Här kommer ett litet test. Efteråt kan du själv dra en slutsats.



Är du besatt av att läsa?



Samlar du på roliga bokmärken?


Är det ett mysterium hur det kommer sig att varje ny bokhylla snart blir överfylld igen?



Betraktar du dina böcker nästan som de hade en själ och en inre kraft?



Blir du stött när folk inte gillar en bok du själv älskar?



Tycker du att det är sexigt med böcker?



Är de så här du ser ut när klockan är tre på morgonen och du bara måste läsa ett litet kapitel till?



Håller du med om påståendet "det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga böcker"?



Har du läst din första bok redan innan du visste vad som var fram och bak på den?



Brukar du klappa dina böcker?



Kan du inte tänka dig ett liv utan böcker?



För många böcker redan? Nonsens. Det finns alltid plats för en till. Eller?



Tycker du att det är sorgligt när boken som var så bra är slut?



Gillar du att resa i böckernas värld?



Är du lycklig när du läser?



Är dina lässtunder heliga?



Det står klart att du inte kan åka till bokmässan. Blir du jätteledsen då?



Känns det så här när du vet att du nästa dag kan åka till postens utlämningsställe och hämta ut ditt efterlängtade bokpaket i storlek i XXL?



Händer det att du är lite väl påstridig när du vill att folk läser boken du rekommenderar?



Går du ingenstans utan en bok?



Är detta en replik du aldrig kommer att uttala?



Har du svarat ja på de flesta frågorna? I så fall är du helt klart bokberoende och böcker ÄR ditt liv.

Karavan om Cortázar - jag blir nyfiken

I senaste numret av litteraturtidskriften Karavan (nr 4/2014) ägnas några sidor åt den argentinske författaren Julio Cortázar som skulle ha fyllt 100 år i fjol. 2014 var det också 30 år sedan han dog, så det var ett dubbelt minnesår. Jag har hört talas om Cortázar men aldrig läst något av honom, har hittills inte fått upp intresset. Förrän nu, efter reportaget/porträttet i Karavan.

"... Cortázars texter är så speciella. Han är svår att släppa ifrån sig när man en gång dragits in i hans sfär. Han vänder och vrider på tillvarons självklarheter, visar att egentligen är ingenting självklart, den enklaste, minsta detalj kan plockas isär med en humoristisk knorr. Novellerna och historierna är aldrig raka berättelser som börjar och slutar som förväntat. Någonstans vänder de och viker av åt ett annat håll, eller åt flera håll, med ny infallsvinkel, i en ny tid, på en ny plats. Det är fantastiskt, mångtydigt och lockande obegripligt. Var gränserna går är omöjligt att urskilja. Allt kan hända och det är inget konstigt med det." (Karavan 4/2014 s. 48)

I anslutning till det här stycket nämner artikelförfattaren och Cortázar-översättaren Karin Sjöstrand en novell som exempel, den heter Axolotl, utspelar sig på ett akvarium och handlar om att axolotlen och en besökare byter plats. Det verkar onekligen intressant. Jag känner att den novellen vill jag gärna läsa, och inte bara den. Jag skulle vilja bekanta mig med Cortázars prosa. "Att läsa Cortázar får världen att växa". skriver Sjöstrand också.

 

Att få tag på böcker av Julio Cortázar är inte det minsta svårt eftersom bokförlaget Modernista har satsat på återutgivning av hans verk och det finns två romaner och två tjocka samlingsvolymer med noveller. När Dito hade mellandagsrea på e-böcker fanns Samlade noveller 1 och 2 med för halva priset, så då passade jag på och köpte den första. Eftersom var och en av böckerna är på drygt 600 sidor, tyckte jag att det kunde räcka med en volym så länge. Alla fyra titlarna finns både som inbundna böcker och e-böcker och Kronoper & famer finns även i pocket.

 Litteraturkritiker om Samlade noveller 1 och 2 och om Hoppa hage: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan.

Har du läst något av denna hyllade världsförfattare?

Från "Mina drömmars stad" till "Stad i världen"

Tänk att jag redan är klar med vinterns stora ljudboksprojekt - det har tagit mig knappt sju veckor att lyssna på Per Anders Fogelströms historiska Stockholmssvit Mina drömmars stad (1860-1880), Barn av sin stad (1880-1900), Minns du den stad (1900-1925), I en förvandlad stad (1925-1945) och Stad i världen (1945-1968) och jag njöt varenda minut under de nästan sextio timmarna som hela äventyret pågick. Det var inte heller någon risk att jag skulle tröttna på Helge Skoogs uppläsning. Eftersom jag har böckerna också i inbundet format, kunde jag vid behov bläddra i dem (jag gillar den sortens kombinationsläsning). Senare fick jag även tillgång till Stad i bild (den bloggar jag om här).

 

Att läsa/lyssna på romanserien är en fantastiskt fin läsupplevelse. Dels för att personerna är så trovärdigt, jordnära och mänskligt skildrade, dels för att det är så intressant, lärorikt och spännande att tack vare Fogelströms berättelse bli varse tidens gång och se Stockholms enorma utveckling under de hundra åren som handlingen sträcker sig över. Människornas livsvillkor i början av sviten (1860) är så radikalt annorlunda mot hur de är i slutet av femte boken då året är 1968. Så mycket som har hänt på fyra generationer, jag blir alldeles häpen av insikten.

Emelie, som under sina 88 levnadsår får bevittna förändringarna, är berättelsens sammanlänkande karaktär och, som jag ser det, svitens huvudperson. Emily är stark och hon är en figur som det är omöjligt att inte fästa sig vid känslomässigt. Hon är lätt att tycka om. Vänlig, klok, pigg, handlingskraftig, orädd, osjälvisk och med ett stort hjärta. Hon finner alltid råd och ett sätt att hjälpa och stötta de som behöver hjälp och stöttning. Det är faktiskt väldigt roligt att det finns en kvinnlig karaktär i romansvitens centrum.

Som dotter till hamnarbetaren Henning och tvätterskan Lotten föddes Emelie till tungt slit och fattigdom (år 1870) och inte alls känner igen sig i det samhälle som gamle Hennings och Lottens barnbarnsbarn och deras barn plötsligt blir en aktiv del av i mitten av 1900-talet. Allt har gått så fort, tycker hon. Emelie gifter sig aldrig, får aldrig några egna barn, men tar hand om och räddar flera stycken i sin närhet som far illa på grund av sina socialt missanpassade föräldrar, för fattigdom och elände skördar sina offer, liksom spriten, och förbannelsen kan sitta i över flera generationer.

I och med att Emelie är familjens verkliga hjärta och eftersom hennes betydelse för sammanhållningen i släkten är så stor och under så lång tid, blir skildringen av familjerelationerna väldigt närgående, samtidigt som förändringarna som successivt äger rum sker i takt med allt högre social standard i samhället, bättre boendevillkor, mindre slitsamma arbeten och modernisering av hela staden.

Det är ett smart grepp av Fogelström att låta Emelies storebror August bli adopterad av de rika Bodins, en familj som så småningom ger sig in i byggbranschen och blir en av de mäktigaste. För det första möjliggör arrangemanget en naturlig jämförelse av klasskillnaderna och ger inblick i två helt skilda världar (inte minst ideologiskt), för det andra är det fritt fram för författaren att beskriva hur staden byggs ut och växer och hur gamla hus och gator rivs för att lämna plats åt nya, moderna byggnationer under flera decennier. Det är roligt att läsa om, för Fogelström beskriver förändringarna mycket levande och även sätter dem i samband med personernas liv. Det är alltid någon i boken som noterar än den ena, än den andra förändringen och reflekterar över vad hen ser, hur det var förut och vad det nya kan innebära för samtiden och framtiden. Fogelström håller sig till verkligheten - gator, broar, stadsdelar och kommunikationer som byggs i bokens Stockholm har en gång byggts i den verklighetens stad som vi idag känner så väl. På så vis är Stockholm också en av romanens huvudpersoner, tycker jag. Från att i början vara endast en lite större by, blir Stockholm i slutet en storstad i världen. Det är häftigt att vara med på resan. Ännu häftigare och roligare blir det om man har boken Stad i bild till hands. Det var en fullträff när jag fick boken i julklapp.

Romansviten har ytterligare en viktig beståndsdel och det är att berätta om människors arbete och arbetsvillkor under de hundra åren som handlingen spänner över. Emelie började till exempel att arbeta på fabriken som tolvåring och hennes arbetsdagar kunde vara upp emot fjorton timmar långa, sex dagar i veckan året om och för nästan ingen lön alls. Hennes pappa Henning var hamnarbetare som slitit ut sig vid 35-års ålder och mamma Lotten var tvätterska; hon drunknade i en isvak när hon tvättade stortvätt på vintern. En av deras vänner jobbade på ett bageri, också fjorton timmar i sträck och med endast två lediga nätter per år. Kan ni tänka er det? Så småningom uppstår fackföreningar och de börjar kämpa för först tio timmars arbetsdag, sedan för åtta timmars arbetsdag, sedan för rätten till ledighet och mycket annat som vi idag tar för givet. Socialdemokratin vinner mark allt mer och det politiska klimatet och den politiska kampen tar också sin del av berättelsen i anspråk. Man får verkligen perspektiv på tillvaron när man läser om Henning och Lotten och deras vänners och ättlingars vardag.

Det är tydligt att Fogelström bemödade sig väldigt mycket med valet av yrken för sina romanfigurer eftersom vissa yrken är samtidigt fönster till en specifik del av samhället. Arbetare, fabrikörer och byggmästare är de största yrkesgrupperna, vid sidan om gruppen arbetsskygga och de som hamnat på samhällets botten, så som t. ex. Emelies bekanta Berta och Johan och i förlängningen några av hennes barn och barnbarn. Jag kan tänka mig att Fogelström funderade över hur han skulle kunna få in även kultur och media (som vi idag säger). Jo, han gör till exempel Emelies lillebror Olof till konstnär och låter honom gifta sig med en skådespelerska. Och Olofs dotterson växer upp och blir journalist. Det funkar hur bra som helst.

Per Anders Fogelström väver sina tre teman (familjeliv/relationer, arbete/politik, Stockholm/världen) väldigt skickligt samman och jag kan verkligen inte minnas att jag upplevde några avsnitt som tråkiga eller pratiga. Han är en berättare som behärskar konsten att fängsla och fånga med både ämnet och sitt levande språk.

Slutet. Slutet tycker jag mycket om, symboliken i det och hur det anknyter till hela berättelsens början. Serien börjar med att gamle Henning, då endast femton år gammal, kommer vandrande till Stockholm, sina drömmars stad, och snart blir tillsammans med sin älskade Lotten. I sista bokens slutscen promenerar "unge" Henning (sondotterns son och redan medelålders) och hans dotter Lotta hem genom staden och pratar om livet. Deras namn och vandringen genom staden i skymningen är för mig en vacker bild av livets oändliga lopp. Livet fortsätter och fortsätter, nya generationer bär sina förfäders arv och drömmar vidare och det enda vi kan göra för de som gått före oss, är att minnas dem. Samtidigt har varje ny individ i kedjan sina egna drömmar. Nya drömmar i en ny värld som staden blivit en del av.

Eli läser och skriver och Bloggbohemen har haft samma ljudboksprojekt i vinter och Enligt O hade en omläsning här om året.

2014 var ett lyckat läsår

Vilket bra läsår 2014 var! Jag har till och med lyckats komma några få böcker över hundra när det gäller antalet lästa titlar och det händer minsann inte varje år. Knappt vartannat. Det blev också många riktigt bra böcker - hela läslistan finns här.

Igår kväll roade jag mig med att göra en liten sammanställning, så här kommer siffrorna:

Antalet lästa böcker: 103
Antalet representerade länder: 27
Samtliga kontinenter representerade? Ja
Böcker från Nordamerika: 12
Böcker från Sydamerika: 4
Böcker från Afrika: 6
Böcker från Asien: 8
Böcker från Europa: 71 (13 olika länder)
Böcker från Australien: 1

Bland det bästa jag läst ifjol finns Steglitsan (Donna Tartt), Den bästa dagen är en dag av törst (Jessica Kolterjahn), Allt (Martina Lowden), Quinnan och Dr Dreuf (Mare Kandre), Mary Jones egen historia (Elin Boardy), Hem (Toni Morrison), Revolutionsskrivarna (Nawal El Saadawi), Jag heter inte Miriam (Majgull Axelsson), Snöstormen (Vladimir Sorokin), Klingsor (Torgny Lindgren), När kejsaren var gudomlig (Julie Otsuka), Under all denna vinter (Negar Naseh), Stoner (John Williams), Alfabet (Inger Christensen), Sankmark (Jhumpa Lahiri), Oceanen vid vägens slut (Neil Gaiman), Hjärtat jagar allena (Carson McCullers), Min kamp 6 (Karl Ove Knausgård), Beckomberga: Ode till min familj (Sara Stridsberg), Liv till varje pris (Kristina Sandberg), Ljudet av sådant som faller (Juan Gabriel Vásquez), Hägring 38 (Kjell Westö), Joburg blues (Nthikeng Mohlele), Dora Bruder (Patrick Modiano), Floden mellan bergen (Ngugi Wa Thiong'o), De utvalda (Steve Sem-Sandberg) och Förtvivlade människor (Paula Fox). De här böckerna rekommenderar jag gärna till er alla.

Böcker som jag är extra glad för att jag har läst är första delen i På spaning efter den tid som flytt av Proust som "gick" som sommarserie här på bloggen, samt bok 1-4 i Fogelströms Min stad-serie som är vinterns läsprojekt. Den femte boken är jag inne på just nu. Underbar läsning! Det var också roligt att lyssna på några av Muminböckerna samt Lasse Bergs faktabokstrilogi om människans ursprung (de s.k. Kalahariböckerna).

Därmed är denna tillbakablick slut, nu siktar vi mot läsåret 2015.
Jag önskar er alla (och även mig själv) ett gott och spännande bokår. 

Nu avseglar vi mot nya bokliga utmaningar,
2015-års böcker hägrar vid horisonten.
Häng gärna med på resan .