tisdag, september 30, 2014

En vanlig fråga - en ovanlig enkät

Det här är ett slags anslagstavla, fördelen är att alla svar syns direkt utan att man behöver klicka fram kommentarerna. Kom igen, nu testar vi ...

Frågan ser du överst på anslagstavlan och för att svara dubbelklickar du var som helst på kartan. Vänligen skriv ditt namn/bloggnamn först. Om du utvecklar svaret på din blogg, kan du klistra in länken också. Det kan du förresten göra ändå. Att lägga in en bild på exempelvis omslaget borde också funka. Så, vad läser du just nu och från vilket land kommer författaren?


söndag, september 28, 2014

Storebror har kommit hem för att bevaka de sina

Storebror ser dig. Orwell-muggen är det senaste tillskottet i mitt lilla muggsamhälle, lite större än de övriga muggarna, precis som det borde vara. Som jag har jagat efter just den! Årets souvenir från bokmässan. 


lördag, september 27, 2014

Min bokmässa 2014: Signeringar

1) Petra Hůlová, romanen "Macocha" (finns ej på svenska). Det var väldigt trevligt att få språka med henne en stund, hon tyckte det var roligt att höra att jag gör reklam för hennes böcker här i Sverige.


2) Torgny Lindgren, romanen "Klingsor". Har man möjlighet och tillfälle att få en bok signerad av Torgny, ja då passar man på. Jag köpte boken enbart av den anledningen (har den som ljudbok och har redan läst den också) och det var en lite dråplig situation eftersom jag blev tvungen att pruta. Boken kostade 190kr men jag hade endast 177 i kontanter och kortläsaren var tråsig. Och vet ni, det gick bra. Jag fick boken ändå. Tjohoo.


3) Hur det kom sig att jag fick "Brända skuggor" av Kamila Shamsie signerad är en historia värd att berätta, en liten anekdot. Lyssna nu. Så här var det. Huvudpersonen i historien (förutom författaren) är Anna-Karin (Lyrans noblesser).

Igår mötte jag en lyrisk Anna-Karin som precis var och hörde Kamila Shamsie och var väldigt mycket i valet och kvalet om hon skulle köpa boken i Tranans monter eller avvakta. Hon köpte den inte, ståndaktiga kvinna. Jag blev eld och lågor över vad hon berättade för mig om boken och författaren och till skillnad från henne köpte jag boken genast, ty jag har en starkt utvecklad svag karaktär i fråga om bokinköp. Målet var att få boken signerad, författaren skulle dyka upp på en av scenerna ca en timme senare, vi var där då men missade Shamsie. Anna-Karin var lite skadeglad över det, för om jag skulle få boken signerad när inte hon hade fått det, då skulle hon bli jätteavundsjuk. Ok, det var inte mer med det. Upp till Heaven och ta ett glas vin. När vi någon timme senare åkte hiss därifrån, klev plötsligt Kamila Shamsie in i hissen! Och Anna-Karin, snäll som hon är, bad om att få min bok signerad. Ibland har man tur. Tack Anna-Karin, det var kul att hänga med dig i år. Vi kan ha gemensam vårdnad om den här signeringen.




Min bokmässa 2014, lördag: Den perfekta seminariemixen


Igår hade jag lite otur med ett par seminarier men idag är det desto bättre. Alla de fyra seminarierna som jag hittills varit på idag har haft en likadan dramaturgi: en moderator leder ett samtal med två eller tre författare som är aktuella med böcker med ett liknande tema. Ett utmärkt upplägg som leder till succé när aktörerna är av det rätta virket.

1) Kl. 10.00: Småstadsblues med Anneli Jordahl och Kristina Sandberg, moderator Yukiko Duke (för övrigt hur bra som helst). Jag antecknar inte, jag bara lyssnar och njuter. Dessa författare skriver så hjärtat blöder, de har gjort hemmafruarnas liv och arbete synliga, gett kvinnorna upprättelse. Det finns många Maj och många Mona. Jag inser att jag vill/borde läsa Anneli Jordahls bok "Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona". Känner att jag går miste om något om jag inte gör det. Kristina Sandbergs trillionen Maj är redan en favorit.


2) Kl. 12: Väntar på en av dagens förmodade höjdpunkter, seminariet Jaget i konsten med Torgny Lindgren och Inger Edelfeldt och Yukiko Duke som moderator igen. Samtalet kretsar kring bilden av konstnären och hens konstnärskapbi "Klingsor" respektive "Konsten att dö". Båda har undersökt skapandets villkor och kommit fram till delvis lika slutsatser. Torgny Lindgren är älskvärd, rolig och klok som alltid. Inger Edelfeldt är en mer en värdig samtalspartner. Efteråt köper jag "Klingsor" fast jag redan har läst den, bara för att få boken signerad av Torgny.



3) Kl. 14: Biografin som tummelplats med biografiförfattarna Lisbeth Larsson (Virginia Woolf), Agneta Rahikainen (Edith Södergran) och Lena Kåreland (Gerge Sand). Tre kvinnor som skriver biografier om kvinnor och använder sig av olika metoder i sina böcker. Biomonografin om Virginia Woolf är skriven med hjälp av kartmetoden, dvs att samtliga platser i Woolfs romaner är satta på en karta över London - en spännande och talande bild framträder. Kårelands biografinär är mera traditionell, medan Rahikainen undersöker äldre biografier och dödar myter om Södergran. Det är justering den här mytbildningen och hur kvinnor framställs i biografier som samtalet kretsar kring. Ett otroligt intressant ämne, tycker jag. Jag lyssnar med fascination och nyfikenhet. Moderatorn Ebba Witt- Brattström är förstås enormt kunnig och insatt, men verkar akta sig för att vara lättsam eller rolig. Det är lite synd. 


4) Kl. 16.30: Avslutar med ännu ett seminarium med Torgny Lindgren. Nu pratar han med sin förläggare Susanna Romanus om "Klingsor" som är, något ovanligt, skriven i vi-formen, ett slags gest av ödmjukhet enligt Torgny. Han tycker det är vackert. "Klingsor" har tagit bortåt 60 år att skriva. Några tankar som Torgny delar med sig av:

Vad kommer först? Formen eller innehållet?
"Formen ska vara en funktion av stoffet, en följd av materialet man bearbetar".

Konstnären Klingsor är ingen stor konstnär, utan en medelmåtta. Och det är stort att vara en medelmåtta, det är ju vi flesta. Vi ska akta oss för genier, de är livsfarliga, säger Torgny.

I världen finns inga döda ting, ingen död materia. De döda tingen är lika levande som vi men de lever så oerhört mycket långsammare än vi, så långsamt att det inte går att mäta det.  Ett glas i boken lever ett sådant långsamt liv, det förmår att räta upp sig på egen hand fast det från början hade stått snett på en snett sågad stubbe. Men glaset ville stå rakt...


**************************

Så är det roliga slut. Om en och en halv timme går tåget, dags att lämna bokmässan och åka hem. Jag är slut, pengarna är slut. Litteraturen består. Roligt var det! 

Min bokmässa 2014, lördag: Petra Hůlová

Det är inte varje gång det finns tillfälle att prata tjeckiska på bokmässan, det har hänt bara en gång förut, men i år hälsar jag på Petra Hůlová precis innan hon ska upp på scenen på Internationella torget. Med utgångspunkt i sin roman "Allt detta tillhör mig" (Rámus bokförlag) talar hon om kvinnans villkor i Mongoliet: Hur ser framtiden ut och vilken är kvinnans roll i landet där hälften av befolkningen är nomader?


Mongoliet ligger i kläm mellan Kina och Ryssland och är stort och enormt fattigt samt väldigt korrumperad. Hälften av befolkningen är nomader och historien är präglad av krig och erövringar. Kvinnorna är starka, de som håller ihop familjen och på sätt och vis hela samhället när männen är i stor utsträckning arbetslösa och ibland även alkoholiserade.

Romanen är en berättelse om fem kvinnor i en familj i en tid när samhället genomgår märkbara förändringar. Jag har skrivit om boken förut, det är bara att söka här på bloggen.

"Jag är stolt över boken, det är en bra bok", avslutar Petra Hůlová. Jag håller med.

Petra Hulová och jag


fredag, september 26, 2014

Min bokmässa 2014, fredag: Gott & Blandat

Café Europa är ett trevligt ställe med ett intressant scenprogram.


Har jag hamnat i självaste Mumindalen? Muminböcker i massor.


UR bjuder på bokstäver att sätta upp och att bära saker i.


Klas Östergren är het i höst.


Kaffe med Mamma Mu. Hon bjöd.


Redan i fjol ville jag köpa den här boken. Den lockar igen/fortfarande men än så länge står jag emot.


Dagens snyggaste bokomslag.


Dagens enda bokinköp, på inrådan av Lyrans noblesser. Hur jag lyckades få boken signerad är en historia som kräver ett eget blogginlägg, det kommer.


Fortsättning följer.

Min bokmässa 2014, fredag: Män med makt - varför läser de inte?


Varför läser inte män med makt? Tre män med en viss makt i dagens Sverige samtalar med Marie Lundström: Stefan Eklund, Horace Engdahl och Sven Hagströmer. Stämningen är avslappnad och glad.

Män med makt tror inte att skönlitteratur är till någon nytta i deras företagsledande, men där har de fel. Litteratur lär oss människokännedom och den kunskapen borde sannerligen vara användbar, kan man ju tycka.

Det fanns en tid då litteraturen och makten levde i symbios, forna tiders ledare var ofta väl bevandrade i litteraturen och var också kulturbärare, säger HE och nämner bl a Napoleon, Drottning Kristina och Tage Erlander. Politikerna har slutat att läsa under de senaste två generationerna, räknar Horace Engdal ut. Första katastrofen var enligt honom tevens genombrott. Och när medierna här om året rapporterade om att Reinfeld läste tre böcker av Läckberg under sin semester, säger HE att det var "en svart vecka".

Vad tror ni händer i ett samhälle där makthavarna inte läser? lyder Marie Lundströms fråga.

Det finns forskning som visar att om man inte läser har man en sämre empatisk förmåga, förmågan att uttrycka sig och förmågan till moraliska ställningstaganden blir inte heller vad den borde vara. Självkännedom ökar när man läser, man kommer åt sina känsloskikt, man förstår sina reaktioner och att man är en känslomässigt sammansatt varelse. Att läsa skönlitteratur ger frihet att röra sig mellan olika identiteter. En stor del av svenskt näringsliv har ännu inte upptäckt paradisets portar, poängterar SH.

Vad är det som krockar mellan män och läsning?
Framtidsfaktorer idag indentifieras som vinstorienterade och inte reflekterande. Lever vi i ett samhälle som drivs som ett vinstdrivande företag? Det tål att tänka på.

Om män med makt läste, ja, då hade de kanske inte blivit med makt. Läsning tar tid och de måste driva företag dygnet runt.

Putin, vad ska han läsa? 
HC: Filosofer som han håller på och propagerar för i Ryssland, för det har han uppenbarligen inte gjort.
Sedan kan han gott läsa ryska klassiker. 
Men sin favoritbok, Ovidius Metamorfoser, vill HC inte dela med Putin.

Det här seminariet var en höjdare. Horace Engdahls härliga, lätt ironiska humor har lättat upp ämnet vid flera tillfällen, det var gott att skratta.


Min bokmässa 2014, fredag: Sara Stridsberg

Sitter och lyssnar på Sara Stridsberg som samtalar med Stefan Eklund om sin senaste roman "Beckomberga. Ode till min familj" (se min recension av den här på bloggen). Salen är fullsatt, jag sitter längst bak. Sara Stridsberg berättar om bilden av en man som trycker ansiktet och händerna mot en solbelyst husvägg. När hon förstod att det var Beckomberga, var idén till romanen född.

Det var smärtsamt att skriva romanen, men livet är mycket mer smärtsamt, så det fanns ändå en lättnad i skrivandet.

Allt språk är moral, säger hon. Fick hon berätta den här berättelsen? Hur skulle hon göra det? Hon ville inte ha den friskas blick riktad mot de sjuka, hon ville in, innanför murarna.

Varje bok hon skriver förändrar hennes liv. Denna har gjort henne mer naken.

Hur kan det vara tillåtet att skriva och läsa romaner? Det är en sån frihet och kraft i det, att det borde förbjudas, säger Stridsberg och skrattar. 

Det vi inte kan göra för varandra, vem ska göra det då? Omsorg innehåller alltid en viss del av tvång och våld. I hennes ögon var Beckomberga både ett monster och en ängel, både en ond och en god plats. I romanen skildras personer som har olika förhållningssätt till mentalsjukhuset. 

"Jag måste älska alla personer jag skriver om, annars kan jag inte skriva om dem", säger hon.

När hon blir ombedd att läsa ett stycke ur romanen, väljer hon att läsa slutet. Mummel i salongen, svaga protester. "Jag läser alltid slutet först i alla böcker", skrattar hon igen till svar. Så läser hon, det låter väldigt vackert, romanens röst blir plötsligt livslevande.


Dramatik är att lyssna efter röster och det är något liknande när hon skriver romaner. En roman är som en kropp som har många olika tider i sig närvarande samtidigt. Det gäller att öppna sig för dessa tider och röster, känna in dem.

Och så är de 45 minuterna med Sara Stridsberg slut. Om möjligt gillar jag henne ännu mer.

torsdag, september 25, 2014

Min bokmässa, torsdag: Dagens retro


Fint :-)

Min bokmässa 2014, torsdag: Om jag...?

Ja, jag har blivit några böcker och två tidskrifter rikare.


Ja, jag har gått mycket runt, runt bland montrarna.
Ja, jag har ätit en räkmacka och druckit vin till lunch.
Ja, jag har träffat andra bokbloggare.
Ja, jag har suttit och kollat på Lundströms Bokradio. En stund i alla fall.
Ja, jag har minglat och hälsat på bokfolk.
Ja, jag har även varit på seminarier för jobbets del.
Ja, jag har köpt en Penguin mugg. Igen!
Nej, jag vågade inte ta samma hiss som Jessika Gedin och halva Babelredaktionen.
Och ja, jag ångrade det sedan.
Ja, jag hamnade i stället i samma hiss som Josefine Klougart.
Nej, jag har inte sett Jan Guillou en endaste gång idag.
Och ja, jag tycker att det är konstigt.
Ja, det var över huvud taget väldigt få kändisar att glo på idag.
Ja, det finns en dag imorgon också.

Fortsättning följer.

Min bokmässa 2014, torsdag: Att skriva (enligt Duras)


På eftermiddagen lyssnade jag på ett seminarium om Marguerite Duras näst sista bok, klassikern "Att skriva" som nyligen kom ut på svenska i översättning av Kennet Klemens som också var en av de två som höll i seminariet. Den andre var Kristoffer Leandoer som även han är verksam som Duras-översättare.

En bok som heter "Att skriva" skulle kunna vara en handbok men det är den inte. "Att skriva" är snarare en filosofisk betraktelse över vad skrivandet är, vad det innebär. Enligt Duras är skrivande en tragisk sysselsättning för den rör livets gång. 

Det finns endast ett, möjligen två råd som Duras ger i fråga om skrivandet:
1) man ska hålla sig borta från andra människor
2) man behöver ett eget hus. (Virginia Woolf krävde ett eget rum, Duras kräver ett helt hus.)

Att skriva är enligt Duras inget man gör, det är något man är. Ett tillstånd. Boken är alltså ingen handbok, snarare en form av ett litterärt testamente (utkom i sept 1993). Boken innehåller fem texter som till synes inte rör skrivandet men rör det ändå.

För Duras handlar skrivandet om förtvivlan och ensamhet. Vad är ickeskrivande? När man har en plan på en bok i huvudet och så sätter man sig och skriver den. Det är först efteråt vi vet att vi har skrivit. 

Jag bestämde mig redan på förhand att jag skulle köpa Duras bok här på bokmässan, vilket jag också gjorde. Boken är en tunn, liten, oansenlig sak. Det blir spännande att läsa den. Jag gillar Duras.




Man bokmässa 2014, torsdag: Porrfritt

På bokmässan finns det mesta, till och med porrfritt godis och porrfri choklad. Det visste du inte, va?



Min bokmässa 2014, torsdag: Europeisk litteratur på svenska


Lagom till förmiddagskaffet började en diskussion på Café Europa, kaffet var starkt, gott och gratis. Diskussionen intressant.

Bokförläggare Svante Weyler, Malin Emitslöf och Gunnar Nirstedt pratade om villkoren för europeisk litteratur på svenska och sammanfattningsvis sades följande:
- Det är svårt att komma igenom mediebruset när det gäller "smal" litteratur.
- Det gäller att nischa sig när man är ett litet förlag.
- Det finns fördomar mot översatt litteratur, människor ser den ofta som svårtillgänglig, många också tror att man måste gilla landet i fråga för att vara intresserad av dess litteratur, vilket egentligen är lite absurt.
- Människor tror att den utländska litteraturen skiljer sig väldigt mycket från den svenska och anglosachsiska.
- till exempel italiensk litteratur ställer andra frågor, men är inte så annorlunda för övrigt.
 - Problemen med utgivning och marknadsföring av europeisk litteratur på svenska är ett svårt förklaringsfenomen. Förlagen kanske inte berättar tillräckligt bra för att nå den litterära offentligheten, undrade Svante Weyler.
 - Många idealiserar småförlagen, som om litenhet vore garant för kvalitet, så är det naturligtvis inte.
- Bonniers och Norstedts anger klimatet, de banar vägen..
- Man behöver en bästsäljare för att våga satsa på annat också.

Hur ser det ut med den europeiska litteraturens framtid i Sverige?
Afrika verkar vinna mark, nigerianska författare bosatta i Amerika är i ropet, deras berättarstil är igenkännbar. Det är en öppning för att ta till sig ett annat sätt att tala, t.ex. Achebe. Achebes sätt att tala kommer från en annan kontinent, det syns, det är det verkligen främmande, det borde finnas mer sånt även när det gäller europeisk litteratur. Vi måsta skaffa oss beredskap att erbjuda det nya och okända. Läsare måste fostras till det.

Det är i första hand litterärt avancerad litteratur som kommer från de europeiska länderna men vi har inte utrymme för elitism, det vore ödesdigert i ett så litet land som Sverige.



onsdag, september 24, 2014

Min mässplan: lördag

Lördag blir min sista dag på bokmässan och då gäller det att få ut så mycket som möjligt. Mässgolvet vill jag helst undvika, inga monterprogram för min del. Men seminarierna! På dagordningen står flera stycken. Dagens första heter Klassikerna är inte döda, sedan följer i rask takt Jaget i konsten (med Inger Edelfeldt och Torgny Lindgren), Populärkultur mellan raderna (Klas Östergren om Twist), I Rio arbetade jag med att bona golv ( om unge Harry Martinson) och Torgny Lindgren om sin roman Klingsor.

Lördagen är också dagen då författaren Petra Hulová framträder och det flera gånger under dagen, under olika rubriker och på olika scener (se ett tidigare inlägg), bl a om att skriva utifrån ett annat kulturellt perspektiv eller om att vara kvinna i Mongoliet. 

Som Eskilstunabo vill jag också hinna stanna till en stund i Svenska Deckarakademins monter för att helst ta del av deras program eller åtminstone för att säga hej.

Om jag lyckas att även klämma in scenprogram med Sara Stridsberg, Elsie Johansson, Sara Lövestam och Linda Olsson, blir jag nöjd.

Och sedan går tåget hem, så det blir tyvärr ingen middag tillsammans med bokbloggargänget. Synd, men inget att göra åt.

Min mässplan: fredag

Ojojoj, på fredag blir det intressant, spännande och alldeles, alldeles väldigt trevligt. Det brasilianska temat slår igenom även i min egen mässplan. Ett Seminarium om romanens rum i samtida brasiliansk litteratur samt uppföljaren senare på dagen (med andra författare) är givna programpunkter. Seminariet Hundra år av äktenskap (Ibsen, Woolf, Söderberg) vill jag inte heller missa. En annan för mig mycket lockande programpunkt är samtal mellan Negar Naseh och Lotta Lundberg som ska prata om galna relationer mellan mödrar och döttrar. Apropå deras romaner, förstås (Under all denna vinter och Timme noll). Sist men inte minst ser jag fram emot seminariet med rubriken Märta och Hjalmar Söderberg - en äktenskapskatastrof. Boken om dem har jag hemma men har inte hunnit läsa den ännu.

 

Bland monterbesöken sticker ut tillfällen när Sara Stridsberg respektive Lars Lerin pratar. Då vill jag vara där.

 

Visst ser det ut att bli en toppen fredag? Kommer vi kanske att ses nånstans?

Min bokmässa onsdag: ankomstdagen

Det är så trevligt att vara här igen. Det första jag gjorde när jag kom ut från Centralstationen var köpa ett nytt paraply eftersom det regnade rätt mycket och mitt ordinarie paraply råkade bli inlåst i förvaringsboxen tillsammans med resväskan. Det var i alla fall ett billigare alternativ än att gå tillbaka och hämta det. Så kan det gå.


Klockan var två när jag anlände, alltså hade jag massor av ledig tid framför mig. Jag begav mig mot Konstmuseet för att besöka två av utställningarna där, friction of ideas (van Gogh, Gauguin och Bernard) och Skräckromantikens landskap. Vilka konstverk! En mängd fantastiska målare! Idag bildkonst, imorgon ordkonst. Härligt.


Nu sitter jag på mitt hotellrum i Majorna, har ätit en god middag i hotellets bar och druckit ett glas vin och läst en stund. När jag har bloggat färdigt om en stund  ska jag a) läsa ut Syskonen Malaquias av Andréa del Fuego och b) titta på fjärde avsnittet av Kristina Lugns bokcirkel. 

Inför morgondagen gäller det att vara utsövd, så det blir en tidig kväll. 
(Fortsättning följer.)

Min mässplan: torsdag

Det råder ingen tvekan om att jag rivstartar min bokmässa, precis som föregående år. Planen är späckad. I morgon  torsdag vill jag i första hand gå runt på mässgolvet och titta, klämma och lukta på böcker.

 

Sedan ska jag .lyssna på diskussionen om europeisk litteratur på svenska med bl a Svante Weyler i panelen. Samtalet äger rum på EUNIC Café Europa, ett ställe som jag kommer att söka mig till flera gånger under mässan, egentligen redan senare på eftermiddagen då diskussionen om översättningar av utländsk litteratur till svenska fortsätter.

 

Vidare lockar ett seminarium om arabiska våren, exilens ensamhet, Edith Södergran och  om att skriva (med utgångspunkt i Duras bok). Även seminariet om litteraturen och det (post)digitala är jag nyfiken på. Och så ser jag förstås jättemycket  fram emot att lyssna på Klas Östergren och Yukiko Duke.

 

Torsdagen är också den dagen då jag tänker fortbilda mig lite när det gäller lärarjobbet. Jag har tre punkter på programmet: att synliggöra och tydliggöra lärandet med hjälp av IT, att skriva för Sfi och flippat klassrum.

 

Dagen kommer att avslutas med mingel i montrarna och småprat med känt och okänt bok- och läsfolk. Det ska bli så trevligt, lite vin en sådan hektisk dag kommer att smaka utmärkt. Hoppas jag kommer att träffa många av er där.

 

Jo, en sak till: räkmackan. Den kommer jag gärna att traditionsenligt inmundiga till lunch. Hoppas jag. Om jag får en lucka nånstans. Just nu ser det dock tjockt  ut. Blir nog tvungen att stryka någon av punkterna, kanske kommer Södergran att ryka. Jaja, äta må man... Det vore kul om någon ville haka på. 

Gårdagens förberedelser inför dagens avresa mot Bokmässan

1. Anteckna frånvaron på frånvarotavlan på jobbet.


2. Lägga bekväma bokmässeskor i packningen, naturligtvis i en lämplig tygpåse.


tisdag, september 23, 2014

Beckomberga. Ode till min familj

En av boksäsongens första pärlor är här: romanen Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg som är en av Sveriges bästa prosaister och även dramatiker. År 2006 belönades hon med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten och hon har också varit nominerad till Augustpriset tre gånger, bl.a. för Medea och andra pjäser 2012.

Denna Stridsbergs fjärde roman skiljer sig tematiskt från de tidigare tre men samtidigt känner man igen sig i uttrycket och stämningar. Bekant känns även den både modiga och sårbara flickans/kvinnans blick på verkligheten. Medan Happy Sally (2004) handlar om simmerskan Sally Bauer, Drömfakulteten om feministikonen Valerie Solanas och Darling River (2010) har sin utgångspunkt i Nabokovs Lolita, tar Beckomberga. Ode till min familj avstamp i författarens egna upplevelser men utan att vara självbiografisk.

Huvudpersonen i Beckomberga. Ode till min familj är den 14-åriga Jackie vars alkoholiserade och suicidale pappa blir inlagd på Beckomberga. Det är sent 80-tal. Jim vill inte leva, vet inte hur man gör. Jackie vill rädda honom från att falla. Frågan är dock om en människa ens kan rädda en annan och hur långt ska hon i så fall behöva gå innan hon kan släppa taget, vända tillbaka och leva sitt eget liv. Jim tror inte att kärleken har kraften att hålla en människa kvar i världen, men det gör Jackie. Därför skaffar hon sig ett barn när hon blir vuxen, sonen Marion. Utan barnet skulle även Jackies värld falla isär. I stället fäster pojken henne vid jorden.

Boken utspelar sig alltså i två tidsplan: under slutet av 80-talet och så trettio år senare. Som 14-åring är Jackie en daglig besökare på Beckomberga, hon dras till de galnas värld. Hon umgås med Jims vänner Sabina och Paul samt med den festglade överläkaren Edward och sköterskan Inger som också vacklar på randen till ett stup.

Mot all förmodan är det en varm värld Stridsberg beskriver. De sjuka skildras som om de visste något hemligt om livet och världen. Med sitt typiskt mjuka, poetiska och ibland drömlika språk skriver Stridsberg fram en kärleksförklaring till platsen som rent objektivt måste ha härbärgerat mycket smärta under de årtionden som Beckomberga var ett av Europas största mentalsjukhus. Dess historia förkroppsligas i Olof, mannen som i Stridsbergs berättelse levde på Beckomberga i sextio år och blev den siste patienten att lämna sjukhuset.


Romanen Beckomberga är inte bara ett ode till en familj, det är också ett vackert ode till alla de tusentals som vårdades där 1932-1995. Framför allt är det en lysande roman.


Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren m.fl 2014-09-09. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.






Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

måndag, september 22, 2014

En ny radioföljetong: Hägring 38 av Kjell Westö (ett uppdaterat inlägg)

Tisdagen den 23 september börjar Stina Ekblad läsa Kjell Westös senaste roman Hägring 38 (nominerad till årets Nordiska rådets litteraturpris) som radioföljetong i SR P1. Den vill jag absolut inte missa. Boken stod på min sommarläslista men förblev oläst, så att den ska gå som radioföljetong är toppen. Brukar du lyssna på radioföljetonger?


OBS!
För första gången kommer radioföljetongen att kunna laddas ner som podd.
Det är toppen, tycker jag.

Novellix utvidgar novellbegreppet: facknoveller

Det lilla novellförlaget Novellix överraskar i höst. Genom att ge ut fyra faktanoveller utvidgar de novellbegreppet en smula. I vanlig mening är noveller skönlitteratur, så en faktanovell är absolut något nytt. Så här presenteras facknovellerna på förlagets hemsida:

Om maskiner kunde tänka av Nicklas Lundblad: Är människan unik? Eller kan vår förmåga att lösa problem, skriva symfonier, dikta och utveckla avancerade matematiska teorem förvandlas till formler och program som vilken dator som helst kan kopiera? Vad händer med vårt samhälle och vår självbild om vi lyckas skapa en intelligent maskin? Och om vi kan bygga intelligenta maskiner – är vi då inget annat än maskiner själva? Frågan om artificiell intelligens (AI) är mer än en enkel forskningsfråga, det är en fråga om oss själva. 

Jiroekonomi av Nina Åkestam: Jiro Onos sushibar i Tokyos tunnelbana har tilldelats tre stjärnor i Michelinguiden. Om man utgår från klassiska ekonomiska resonemang borde verksamheten vara ohållbar: väntetiden är flera månader och restaurangen har endast tio sittplatser, inga riktiga bord och ingen serveringspersonal. Jiro skulle utan problem kunna expandera sin verksamhet, men väljer istället att fokusera på att göra världens bästa sushi. Vad är det som driver honom, och vad innebär det att vara en ”Jiromänniska”?

Gourmetsyndromet av Pontus Wasling: Njut så blir du lycklig, eller? Vi strävar ständigt efter nya njutningar i våra liv och en allt större del av våra intäkter läggs på kulinariska upplevelser, exklusiva resor och dyrbar hemelektronik. Förmågan att njuta är en av de företeelser som gör oss mänskliga och alla värdesätter vi de ögonblick då vi upplever välbehag. Men vad är det egentligen som händer i hjärnan när vi njuter, och hur påverkar välbehaget vårt minne? Behöver vi njuta, och framför allt – gör det oss lyckligare?

De är vi av Pontus Hedensjö: Hur kan jag, som tolerant medmänniska, hasta förbi tiggaren i tunnelbaneuppgången utan att möta hennes blick? Under vilka omständigheter är vi mer eller mindre toleranta? Hur formas de individer som öppnar dörren för medmänniskor i nöd, när de flesta andra vill stänga den eller helt enkelt tittar åt ett annat håll? Att se närmare på vad som gör oss till toleranta eller intoleranta medborgare är viktigt i skapandet av ett öppet och inkluderande samhälle. Men det ställer oss också inför frågor om oss själva, frågor som inte alltid är lätta att besvara.



En annorlunda fyrklöver som väcker nyfikenhet. Det kan väl aldrig vara fel att vidga sina vyer och lära sig något nytt om något nytt.

För att ge ut dessa facknoveller har Novellix samarbetat med bokförlaget Volante.

Besök gärna Novellix-butiken.

söndag, september 21, 2014

Tv-tips: Kristina Lugns bokcirkel

Programmet Kristina Lugns bokcirkel är enligt min mening det senaste exemplet på en utmärkt, underhållande och allmänbildande public service tv. Som dessutom handlar om böcker, läsning och litteraturens kraft. Jag tycker att programmet är väldigt bra. Det är helt opretentiöst och men vanliga människor som bokcirkeldeltagare. Under sex veckor träffas Hökarängsborna Anna, Lexie, Rebecca och Stas i samtal om böcker och livet.

Kristina Lugns bokcirkel sänds i svt 2 på onsdagar kl.20. Tre avsnitt har redan visats, nu på onsdag kommer det fjärde. Har du missat programmet? Ingen fara, det ligger på svt play ända fram till nästa vår och kan ses i hela världen.

Hökarängsborna Anna, Lexie, Rebecca och Stas i samtal med Kristina Lugn.

Förljer du Kristina Lugns bokcirkel?

Årets vackraste bokomslag?

Under förra årets premiäromgång av Stockholm literature lyssnade jag på ett samtal mellan författaren Merethe Lindström och konstnären Mamma Karin Andersson och skrev sedan så här om samtalet:
De pratade om paralleller i deras verk och Karin Mamma Andersson visade bilder på några av sina målningar som hon tyckte uttryckte ungefär samma känslor, stämningar, tomheter och tystnader som romanen Saknade. "Som om vi var i samma vatten och simmat," sa Karin M Andersson. Det var en mycket bra idé att förena en visuell ordkonstnär och en bildkonstnär på det här sättet och visa hur den enes målningar tangerar den andres texter - reducerade målningar och reducerade meningar, små skiftningar och detaljer som gör människors avtryck i verkligheten synliga, långsamheten och inzoomningen som finns tydliga i bådas verk. Det var otroligt intressant.
Ännu mera intressant är vad som händer nu. Det är nämligen så att detta möte mellan författaren och konstnären har resulterat i något så handgripligt som ett bokomslag.

Bilden är lånad från förlagets fb-sida.


I dagarna utkommer Merethe Lindströms nya novellsamling Arkitekt i svensk översättning och boken pryds av en målning av Mamma Karin Andersson. Jag tror att jag redan nu utropar omslaget till årets absolut vackraste, för det är ju svårslaget. 

lördag, september 20, 2014

Snigelsommar

Konstnären Lars Lerins Snigelsommar är uppföljaren till den underbara ljudboken Det tysta köket och är lika underbar den. Få röster är så njutningsfulla att lyssna till som Lars Lerins och lika njutningsfull är berättelsen. Vad händer i den? Inte mycket. Förutom att det går en sommar på en liten gård mitt i Värmland någon gång på 70-talet och det är inget särskilt med den sommaren för den är som alla andra somrar på den tiden, full med utomhussysslor i sol och ibland regn och några stillsamma kaffestunder i skuggan under äppelträdet.

Lars Lerin berättar om gårdsfolket som är hans vänner och om deras dagliga slit på gården och på åkern men också om skönheten i allt det doftande och prunkande. Han berättar om människor som sedan länge är döda i det verkliga livet men som är maximalt levande i hans minne och i de ögonblick han delar med sig av till oss.

Ljudboken finns endast på cd och alltså inte för direkt nedladdning men det ska du vara glad för, för Snigelsommar är en rikt illustrerad ljudbok. Med skivan medföljer nämligen ett häfte fullt med fotografier och bilder på målningar. Så får vi också en smakbit av Lars Lerins fantastiska konst.



Det är alltså inget märkvärdigt med just den sommaren som skildras, förutom en enda sak. Det insåg jag när jag lyssnade klart. Det som Lars Lerin på sitt speciella och mjuka vis berättar om, det finns inte längre. Med ord målar han ett svunnet Sverige, ett svunnet Värmland. Det gör han med kärlek och vemod. Snigelsommar är bara en timme lång men ack så härlig. Snart ska jag lyssna på den igen, vid första bästa bilresa framöver.

För övrigt kommer Lars Lerin till Bokmässan nästa vecka.

Här kan du läsa min recension av Det tysta köket.

Och här kommer ett smakprov ur Snigelsommar:

Ett tjeckiskt tips inför Bokmässan: Petra Hůlová kommer

Om några dagar börjar Bokmässan och på bokbloggarna tipsas det flitigt om intressanta programpunkter. Trots att temat är brasiliansk litteratur är jag väldigt glad över att min tjeckiska favoritförfattare Petra Hůlová gästar bokmässan för att hålla seminarier och delta samtal med andra internationella författare (t.ex. Andréa del Fuego från Brasilien) och dem vill jag förstås tipsa alla er andra om för hon är verkligen värd att lyssna på (och läsas). Och jag kan äntligen få mitt exemplar av hennes senaste bok signerat när det inte gick vägen i somras.

1. Hotellrum och kaféer: författare på resa

Romain Puértolas och Petra Hulova samtalar om att skriva och att resa. Går det att förena?

Datum & tid: fredag 26 sep kl. 12:00 - 12:30
Plats: C04:01
Arrangör: EUNIC, Franska institutet, Tjeckiska centret
Språk: Engelska
Kod: Mo13681
Monterprogram, ingår i entrébiljetten.

2. Kvinnliga resenärer

Har kvinnliga resenärer, verkliga och litterära, ett annat perspektiv på sina resmål än manliga resenärer? Bemöts kvinnor, framförallt de som färdas på egen hand, på ett annat sätt än män? Finns det särskilda gränser som en kvinnlig resenär måste överskrida i förhållande till samhällets förväntningar på den ”goda modern”? Kan en kvinna lämna sina barn för att söka äventyret? Medverkande: Daniela Zeca-Buzura (Rumänien), Dominique de Rivaz (Schweiz) och Petra Hulová (Tjeckien).

Datum & tid: fredag 26 sep kl. 13:00 - 13:45
Plats: E4
Arrangör: EUNIC, Rumänska kulturinstitutet, Schweiziska Ambassaden, Tjeckiska centret Stockholm, Svenska institutet
Språk: engelska och rumänska tolkad till engelska
Kod: Fr1300.3
Seminarium, seminariekort erfordras.
Moderator: Françoise Sule, universitetsadjunkt i franska, Stockholms Universitet.
3. In från periferin

Allt fler unga författare når avsevärda framgångar med sina debutromaner, storsuccéer som tvingar dem att konfrontera litterär framgång med dess konsekvenser. En annan intressant tendens är att läsarna söker sig till berättelser av författare med mångkulturell bakgrund. Författare vars personliga erfarenheter ger dem förmågan att nalkas verkligheten från flera perspektiv samtidigt. Den portugisiske författaren Ricardo Adolfo, som bland annat skrivit Mizé, diskuterar framgångens efterdyningar tillsammans med den tjeckiske författaren Petra Hůlová, som debuterade med Allt detta tillhör mig, och den katalanska författaren Najat El Hachmi.

Datum & tid: fredag 26 sep kl. 17:00 - 17:45
Plats: H1
Arrangör: Institut Ramon Llull, Camões IP och Tjeckiska Centret
Språk: engelska
Kod: Fr1700.1
Seminarium, seminariekort erfordras.
Moderator: Andreas Ekström, journalist.
Hur ser framtiden ut och vilken är kvinnans roll i landet, där hälften av befolkningen är nomader? (Boktips: Allt detta tillhör mig)

Datum & tid: lördag 27 sep kl. 11:00 - 11:20
Plats: Internationella Torgets Stora Scen, H-hallen
Arrangör: Rámus förlag
Kod: Mo13526
Scenprogram, Monterprogram, ingår i entrébiljetten.

För medborgarnas bästa, en vass roman om Tjeckoslovakien före och efter 1989. Författaren Petra Hulova i samtal med Per Bergström.
Datum & tid: lördag 27 sep kl. 12:00 - 12:25
Plats: Internationella Torgets Lilla Scen, H-hallen
Arrangör: Lilla Scenen i samarbete med Rámus förlag
Språk: Engelska
Kod: Mo13637
Scenprogram, Monterprogram, ingår i entrébiljetten.



Hur påverkar ett annat kulturellt perspektiv ett författarskap? Gabriella Håkansson samtalar med Petra Húlova.
Datum & tid: lördag 27 sep kl. 14:00 - 14:30
Plats: C04:01
Arrangör: EUNIC, Tjeckiska centret, Svenska institutet
Språk: Engelska
Kod: Mo13675
Monterprogram, ingår i entrébiljetten.



Kan fiktionen ge oss en bättre förståelse av vår samtid? Hur förhåller man sig som författare till berättelsen om den egna historien? Andréa del Fuego, Brasilien, och Petra Hůlová, Tjeckien, är två författare som har skildrat omvälvande skeenden i sina länders historia genom berättelser om enskilda livsöden. del Fuegos Syskonen Malaquias är en unik skildring av tre gripande livsöden i brytpunkten mellan modernitet och tradition. I berättelsen om det hårda livet på den brasilianska landsbygden på 1900-talets första hälft framträder en drömsk verklighet i flera lager. Sammetsrevolutionen och 1989 års stora samhälleliga förändringar står för dörren, en demokratisering som inte välkomnas av berättaren i Hůlovás För medborgarnas bästa. För henne är den kommunistiska mönsterstaden Krakov i Tjeckoslovakien kanske inte den bästa av världar, men det är den bästa som finns att tillgå.

Datum & tid: lördag 27 sep kl. 15:00 - 15:45
Plats: H1
Arrangör: Brazilian Ministry of External Relations, Embassy of Brazil in Stockholm, Ministry of Culture, Government of Brazil, Natur & Kultur, Tjeckiska Centret
Språk: engelska och portugisiska tolkad till engelska
Kod: Lö1500.8
Seminarium, seminariekort erfordras.
Moderator: Görrel Espelund, journalist.

Jag har tidigare bloggat om Petra Hulová - läs t.ex. här klicka dig sedan vidare.

onsdag, september 17, 2014

Ljudet av sådant som faller

Romanen Ljudet av sådant som faller är skriven av Juan Gabriel Vásquez från Colombia, en författare som anses vara en av de stora stjärnorna inom samtida latinamerikansk litteratur. Att bekanta sig med ett nytt, intressant författarskap från den del av världen är alltid lika spännande, tycker jag. Dessutom har det visat sig att Ljudet av sådant som faller är en lysande bok.

En dag 2009 ser den snart fyrtioårige juridikläraren Antonio en artikel i tidningen. Artikeln handlar om en förrymd flodhäst som blivit skjuten utanför Bogotá och denna notis förflyttar Antonio mer än ett decennium tillbaka i tiden då Colombia plågades av ett krig mellan ett mäktigt knarkkartell och myndigheterna. Mord och våld som då länge var en del av vardagen påverkade alla, inte minst Antonio som inte bara bevittnade mordet på en bekant på öppen gata utan även själv blev skjuten vid det tillfället. Händelsen har kommit att starkt prägla Antonios fortsatta liv.

Minnena som dyker upp vid åsynen av artikeln om flodhästen kommer tillbaka med stor kraft och Antonio, romanens jag-person, bestämmer sig för att berätta om det som hände Ricardo Laverde och som även han själv ofrivilligt blivit en del av under några år efter mordet, då han försökte ta reda på saker om Ricardo och varför han mördades. För något måste han ha gjort. Förföljd av händelsen och plågad av frågor utan svar ger han sig så småningom iväg till Ricardos dotter Maya, en ung kvinna som lever ensam med sina bin och är besatt av ta reda på vad för slags person hennes far var.

Antonio och Maya möts under påskhelgen 1996 och inser att de delar många minnen från ungdomstiden, jämngamla som de är. Trots att de aldrig tidigare träffats och inte heller har utsikter på en gemensam framtid, har de ett gemensamt förflutet. De påverkades nämligen av samma händelser under 80- och 90-talet när knarkhandeln i Colombia var som mest intensiv. Nu möts dessa två ensamma själar för en stunds delad ensamhet.

Det är här någonstans, i skärningspunkten mellan Colombias våldsamma, knarkrelaterade nutidshistoria och den enskilda individens liv som romanen egentligen utspelar sig. På ett högre plan handlar berättelsen nämligen om de processer som krockar med våra liv och plötsligt styr dem åt ett annat håll. Det finns alltid hela kedjor omständigheter som påverkar oss och vars konsekvenser drabbar oss mer eller mindre ödesdigert. Vi kan kalla dessa processer för olyckor, tillfälligheter eller för ödet, benämningen är inte viktig. Det viktiga är den begränsade kontroll vi har över vad som sker med oss och vad vårt samlade erfarenhet i slutändan kommer att innehålla.

Juan Gabriel Vásquez roman berör stora existentiella frågor men gör det med en beundransvärd lätthet i språket. Trots att boken handlar om en enskild mans livsöde som inte har minsta lilla gemensamt med mitt eget liv, känner jag ändå att det som berättas kommer in under skinnet på mig. Så är det med stor litteratur. Den omvandlar det enskilda till det allmängiltiga, man känner sig berörd. Plötsligt angår allting mig också.

Ur dramaturgisk synpunkt är Juan Gabriel Vásquez också mycket skicklig. Flodhästen som nämns i romanens inledningsmening och sätter igång berättelsen dyker självklart upp igen i sista kapitlet och en förklaring ges, cirkeln sluts, sökandet avslutas. Osökt tänker jag på vad Tjechov sa om hur dramaturgi fungerar. Ni vet det där om geväret hängande på väggen i första akten som måste avfyras innan tredje akten är slut. Det finns ytterligare en sak i boken som känns hemlighetsfull och relativt oviktig i början av boken men visar sig vara väldigt betydelsefull längre fram. Som sagt är Vásquez en skicklig berättare.

Översättning: Manni Kössler.


Författaren kommer till Stockholm Literature i den 25 oktober.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

söndag, september 14, 2014

Dagens dikttips: Poesi på G

Författaren Sara Paborn har skapat en app som heter Poesi på G och som innebär att man kan lyssna på en dikt om dagen, uppläst av en känd svensk. Så här skriver Sara Paborn om idén på sin hemsida (för mer info följ länken här ovan):
"För 150 år sedan kunde de flesta människor någon rad ur en dikt utantill. I dag är det få människor känner att poesi angår dem överhuvudtaget – trots att det korta formatet borde vara perfekt för vår tid. En dikt kan man läsa (eller lyssna på) när man väntar på bussen, dricker kaffe, reser, ska gå och lägga sig… ."
Poesi på G har en egen sida på facebook och appen finns både för iphone och android. Appen är gratis.

En toppen idé, tycker jag. Jag ska ladda ner den redan idag.

Min kamp 6


Sommaren 2012 slukade jag del 2, 3 och 4 av Min kamp-böckerna och innan det året var slut läste jag ut även del 5. Och i somras hade jag äntligen så pass mycket sammanhängande lästid att jag kunde ta mig an Min kamp 6. Fast egentligen tror jag att jag inte ville påbörja läsningen av sista delen direkt bara för att kunna ha boken framför mig så länge som möjligt (Min kamp 6 utkom på svenska för nästan exakt ett år sedan). Men nu är sexan utläst och jag sörjer lite grann att detta läsäventyr är till ända. Hade det funnits en sjunde del hade jag kastat mig över den utan fördröjning, för tröttnat på Knausgård har jag då sannerligen inte gjort. Hur många sidor handlar det om? Tre tusen? Fyra tusen? Nånstans där. Det är verkligen märkligt att jag inte alls känner att jag har förläst mig på navelskådaren Knausgård, denna författare som inte längre kallar sig författare, av sista bokens sista mening att döma. Men ni som också har läst och älskat serien, ni förstår vad jag menar.

Min kamp 6  (övers. Rebecca Alsberg) har berört mig, engagerat mig och underhållit mig och gett mig frågor att fundera över och ta ställning till, alltså gett mig sådant som en bra bok ska ge. Visst är denna 1100 sidor tjocka roman lite för vardagspladdrig ibland men den är ändå en jäkligt bra litteratur. Otvivelaktigt. Det finns flera partier som är alldeles lysande, vare sig de är av personlig karaktär (som den om hustru Lindas sjukdomstillstånd) eller är essäer (t.ex. den om Hitler).

Jag har funderat i flera veckor över hur jag skulle skriva om Min kamp 6 - att ge mig in på vanlig recension känner jag nämligen inte alls för. Recensioner finns det redan gott om, det är bara att googla. Jag tror att jag vill sammanfatta allt det som fångade mig medan jag läste, lite som ett kom-ihåg-inlägg för mig själv. Romanens innehållsliga bredd är fascinerande. Det är trevligt att läsa om Knausgårds familjeliv och vardagsbestyr på hemmaplan (en viss igenkänningsfaktor kommer man inte ifrån) men vad jag kommer att bära med mig i fortsättningen är en massa annat.

Vad jag gillade med Min kamp 6. I tio punkter: 

1. Vad är litteratur? Apropå farbror Gunnars anklagelser om lögner och påhitt i Min kamp 1 ställer sig Knausgård frågan om vad litteratur är och hur man som författare ska respektive inte ska skildra verkligheten. Är minnet pålitligt? Är hans minnen sanna? Var går gränsen mellan det ickeiscensatta och det iscensatta? Han åberopar Peter Handke och Homeros och det är väldigt intressant. Knausgård skapar ett slags metafiktion när han resonerar på det här viset och det gillar jag.  Samtidigt färgas resonemanget och Knausgårds rädsla inför Gunnars hot, ångesten ligger som täcke över nästan hela handlingen. Tankar på att han kanske verkligen har kränkt sin far, inte tagit hänsyn till honom och hans person plågar Knausgård och han vänder ut och in på sig själv och sina intentioner. Han är författare, han tar sig friheter.
"I Ute av verden /.../ skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot romanen, i de två första delarna av Min kamp skrev jag sanningen genom att fullgöra mina förpliktelser mot verkligheten. I trean försvagades det bandet, för att vara helt utnött i fyran. Allt jag skrev om mig själv var ändå sant."

"... det är inte ett sätt att säga att roman nummer fyra är en svag roman, för den är ändå full av ungdomens förfärliga banalitet och kraft, en omognadens komedi, och även om den är konventionell är den unik, av det enkla skälet att den skrevs under just de betingelserna. Men sann är den inte."
2. Proust som litterär förebild och diskussionsämne. Eftersom jag parallellt med den här boken läste första delen i På spaning efter den tid som flytt av Proust var jag enormt förtjust i alla direkta hänvisningar till just Proust. Det finns ett flertal. Sedan finns det ju också ett antal tillfällen då Knausgård alldeles tydligt använder sig av knepet med madeleinekakan när han berättar. Jag gillade att upptäcka dessa små bevis på hur äldre litterära verk befruktar nyskriven litteratur, det var roligt. Det fanns även nya varianter av madeleinekakan, t.ex. när Knausgård tittar på en tvättmaskin som snurrar och snart snurrar även tankarna och de kastas iväg till än det ena, än det andra. Just det stället var riktigt snyggt berättartekniskt.

I likhet med Proust sysselsätter sig Knausgård en hel del med tankar om konst. Vad ser vi och vad betyder det att se? Han bjuder på intressanta resonemang om impressionisterna och om hur Proust påverkades av impressionismen.

3. Diskussion om poesi. Rätt som det är börjar Knausgård diskutera Hölderlin och poesi och det mäktiga är att det följet ett textstycke som känns som att läsa poesi. Jag blev nästan överrumplad av den plötsliga stilistiska kontrasten.



4. Allusioner. Är det en allusion på Tolstojs inledningsmening i Anna Karenina? - "Alla familjer bär på sitt eget, och även om alla gör likadant är det ändå det egna." När det gäller uttrycket "mitt livs enfaldiga lätthet" är kopplingen till Kunderas romantitel däremot solklar. Detta är ett par små exempel på hur man kan roa sig under läsningen av Min kamp 6, om man är lagt åt det litteraturvetenskapliga hållet. Väldigt roligt, tycker jag.

5. Essäerna. Att det finns en väldigt lång essä om Adolf Hitler i Min kamp 6 vet alla. Innan jag började läsa boken undrade jag varför den fanns där och om den ens kunde tillföra handlingen något. Jag var också mer eller mindre besluten att hoppa över de fyra hundra sidorna essän upptar. Så plötsligt insåg jag att jag redan var mitt i essän och att hoppa över resten ville jag inte alls göra längre. Både Hitler-essän och flera andra kortare essäer ligger liksom insprängda i handlingen och i princip börjar och slutar utan att man knappt lägger märke till det. Så kändes det för mig i alla fall. Jag bara gled in i dem och ut ur dem medan romanens huvudperson satte på tvättmaskinen eller fixade mat till barnen under tiden. Berättelsens ögonblick fryses bara ett tag för att sedan fortsätta igen. Alla essäpartier är en del av berättelsen, de är tankar som huvudpersonen tänker. Det är faktiskt bra gjort, tycker jag. Jag imponerades av det. När det gäller själva Hitler-essän är den mycket läsvärd och intressant.

En annan essä som fängslade mig för att den var superintressant var texten (det finns inga rubriker) om motpolerna det enskilda och unika-alla och det lika, jag-vi, vi-de och det lokala - det avlägsna.

Däremot tyckte jag att essän/kapitlet om namnen var lite för pretentiös i sin analys av en dikt av Paul Celane, den hängde jag inte riktigt med i, plus att den var för lång också. Men när texten handlade om namn i sig respektive namn i litteraturen var jag mer med på noterna. Utgångspunkten för att Knausgård för ett resonemang om namn är farbror Gunnars krav på att han skulle ta bort sin fars riktiga namn i böckerna, vilket han naturligtvis tycker vore fullständigt absurd.
"Och när jag tio år senare började skriva om honom [fadern] fick jag inte nämna honom vid namn. Innan dess hade jag aldrig funderat över vad ett namn var, och vad det betydde. Men nu gjorde jag det, inte så lite påverkad av allting som följde i den första romanens kölvatten, och jag började skriva på det här kapitlet, först om namnet i sig, därefter om olika litterära namn och deras funktion /.../"
6. Tids- och handlingsförloppet i romanen. Det är häftigt hur romanen rör sig från tiden efter första bokens utgivning till det som är sjätte bokens samtid. I slutet skriver Knausgård om att han just skriver det han skriver, mer autentiskt och mer i berättelsens nu än så kan man knappast befinna sig. Som läsare är man med när han skriver den sista meningen och sätter sista punkten.

7. Om fadern. Slutligen är jag framme vid det som gjorde att jag föll handlöst redan för första boken: Knausgårds relation till fadern och hans kamp med att försonas med honom, förlåta honom, förstå honom, acceptera det som varit och det som blivit på grund av faderns destruktiva supande. Det är dessa skildringar som från början varit min ingång till Min kamp för det är i de känslorna och i den smärtan som Knausgård och jag har något gemensam.

8. Konsekvenserna och ångesten. I Min kamp 6 är författarens ångest kraftig och den bottnar i farbror Gunnars hot om att dra Knausgård inför rätta för förtal av familjen Knausgård. Det som händer är mentalt mycket påfrestande.

Beskrivningen och gestaltningen av ångesten, tvivlet och vacklandet i fråga om vad som är rätt eller fel är gripande för det är så mänskligt. Jag led verkligen med Knausgård när jag läste.

Mycket av innehållet handlar om skrivandet och utgivningen av romanerna och hur alla de olika personerna som förekommer med sina riktiga namn reagerar på hur de är omskrivna. Knausgård berättar om reaktionerna och konsekvenserna och, inte minst, om relationerna mellan honom och personerna efter att de har läst om sig själva i romanerna. Nödvändigheten i det hela, ansvaret gentemot konsten. Jag fann (trots allt) en ödmjukhet och blyghet som överraskade mig i fråga om Knausgård, trots att han onekligen betedde sig hänsynslöst mot andra under sitt romanbygge. Den hänsynslösheten är han medveten om. Hoppas han kan leva med känslan även i framtiden.
"... någon annan verklighet finns inte - vill man verkligen dit in, då kan man inte ta hänsyn. Och det gör ont. Det gör ont att inte bli tagen hänsyn till, och det gör ont att inte ta hänsyn. Den här romanen har gjort alla i min omgivning illa, den har gjort mig illa, och om några år, när de är stora nog för att läsa den, kommer den att göra mina barn illa. Om jag hade skrivit så att den gjort ännu ondare skulle den blivit sannare."

"Offentligheten hade fångat in mig, och förlaget, och romanen blev verklighetens gisslan.

9. Två lösrykta citat som jag har antecknat:

"Det är ju det avstånd gör; när tiden mellan samtalen blir längre avtar intimiteten, det vardagliga och lilla har inte längre någon naturlig plats, det känns lite konstigt att dilla om en skjorta man har köpt eller att man tänker låta disken stå till nästa morgon när man inte har pratat med varandra på två veckor eller en månad, då krävs det liksom de stora huvuddragen, och är det främst de som tillåts styra samtalet, då är det kört, då blir det två diplomater som utbyter information om sina respektive välden, i ett samtal som måste börja om från början varje gång, och efter ett tag orkar man inte längre, då är det bättre att avstå från att ringa /.../"   

"Frihet är något man tar sig. Får man frihet, är man en slav."

10. Två boktips har jag fått av Knausgård. Den ena boken är hans egen roman En tid för allt, den andra är Stefan Zweigs memoarer Världen av igår. Båda är redan inköpta.


Ja, det verkar inte bli mer än så när det gäller Knausgårds roman Min kamp (jag har lärt mig att alla sex böckerna utgör en enda roman, inte sex stycken), åtminstone för tillfället. Om du vill retroaktivt läsa alla mina inlägg om Min kamp, hittar du dem bakom länken.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Babel som ska sändas den 21 september för då gästar Karl Ove Knausgård studion.